Gryningstiger den andra

Nästa gång de ringer

2012-01-26T21:00:00.000+01:00

Trött på telefonförsäljare? Inspireras av Undrentide och tänk på semantiken!

Jag måste förstås också skriva om Anna Wahlgren...

2012-01-26T10:12:00.001+01:00

...Som jag aldrig riktigt har förstått grejen med. Visst, hennes ~~skrika-hela-natten~~ sova-hela-natten-kur har hjälpt många, sägs det. En del barn har till och med tagit till sig metoden direkt, utn särskilt mycket skrik (jag har ett sådant barn i bekantskapskretsen). Och folk säger att det finns många guldkorn i Barnaboken. Själv har jag aldrig intresserat mig för att läsa den, eftersom jag hela tiden haft på känn - efter att ha läst och hört Wahlgren själv i olika sammanhang - att den inte riktigt är min grej, att hennes syn på barn och föräldraskap ligger väldigt långt från min.

Med åren har jag faktiskt läst en del utdrag, ur Barnaboken, Sova hela natten och från Anna Wahlgrens forum. Förmodligen är det de värsta bitarna. Som den här (scrolla ner lite och läs om "den brutala solfjädern". Tänk dig sedan att du byter ut föräldern mot en lärare och bebisen mot en tolvåring. Eller föräldern mot en polis och bebisen mot någon som blivit arresterad.). Det har ju inte precis ökat min förståelse för hur folk kan följa hennes metoder och tycka hon är fantastisk. Jag har dock inte hunnit läsa hennes dotters bok Felicia försvann än. Men jag ska.

Katerina Janouch skriver väldigt bra om Felicias rätt att berätta sin historia, bl a annat här.

Andra bra inlägg hittar du hos Cecilia, Audhumble och Vilda barn.

Snö!

2012-01-24T16:12:00.000+01:00

Lite tyst här på bloggen några dagar som ni (förhoppningsvis) märkt. Förklaring: Vi har varit i Stockholm över helgen. Hälsat på släkt och vänner. Mycket trevligt. Jag fick med mig en förkylning hem också, inte så trevligt. Hittills verkar resten av familjen ha klarat sig i alla fall.

Vi kom hem sent i söndags kväll efter att ha bilat genom snöoväder. Väl hemma fick maken ge sig på första ordentliga snöskottningen sedan flytten. Vi har även fått inviga julklappssnowracern (Dantes) och julklappspulkan (Stellas). Jag gillar snö!

I alla fall så länge maken skottar den...

Ok, Stella var inte helt road av att leka i snön.

Jo, och en sak till. Jag sitter faktiskt i mitt arbetsrum och skriver det här! Det ni!

Nu har jag roat mig

2012-01-19T12:40:00.000+01:00

Mer om urban fantasy

2012-01-19T10:32:00.001+01:00

I mitt förra inlägg skrev jag om hur jag insett att jag är väldigt förtjust i urban fantasy, dvs fantasy som utspelar sig i vår moderna värld, företrädesvis, som antyds av namnet, i städer.

Det är lite lustigt att jag inte skriver mer urban fantasy själv. Jag har gjort ett par försök i genren, men inget som bearbetats klart till en nivå jag är nöjd med. Mina berättelser har istället en tendens att utspela sig helt i historiska sekundärvärldar. Jag vet inte riktigt om de kan kallas high fantasy för det, i regel saknar de för den subgenren viktiga element som alver, dvärgar, drakar, goda mot onda och så vidare. Kanske low fantasy? Nej, jag vet inte, jag vill inte stirra mig blind på subgenrer heller. "Skymningstid" har magi, men handlar i övrigt om människor. Möjligen kan det finnas ett och annat spöke eller gammal skogsande på ett hörn, eller så är det bara vidskepelse. Romanen som ligger vilande nu, den som inte ska heta "Utredaren", har ett skogsfolk som vid första anblick kan ses som en sorts alver (men att kalla dem alver eller älvor är ungefär lika uppskattat, eller sant, som att kalla människor för troll eller tomtar). Det finns även lite andra varelser i utkanterna av historien, vattenandar, enhörningar, troll. Det är åratal sedan jag skrev något som utspelar sig i låtsas-medeltid, som mycket mainstreamfantasy (och fantasyspel) gör - "Skymningstid" tilldrar sig i en tid som påminner om början av 1900-talet, och "Utredaren" har lånat friskt av 1500-1600-talet.

Men historierna i nutid finns också. Här har min svaghet för älvor av olika slag krupit fram. En novell (som borde redigeras och fixas till, för handlingen gillar jag) befolkades av något som mest påminde om brittiska fairies. En påbörjad historia handlar om en älva, tänk nu Tingeling-älva (fast kille) med vingar och allt, fast i mänsklig storlek, som hamnar i - Göteborg. Den var rolig att skriva. Kan nog bli något. Å, nu börjar det klia i fingrarna! Men inte än, inte lockas av skinande nya, skimrande projekt! Avsluta pågående först!

Att skriva om en älva i Göteborg satte dock fingret på det som förmodligen är huvudorsaken till att jag undviker att skriva urban fantasy, eller för den delen, realistisk litteratur: att skriva om verkliga platser är skitsvårt! Man måste ju dubbelkolla allt! Heter den gatan verkligen så? Den där glasburen mitt i Nordstan, visst är det väl en turistinformation, eller har jag fått det om bakfoten? (Jo, det är det.) Och då pratar vi om staden jag bott i eller precis utanför i hela mitt liv. Tänk om huvudpersonerna skulle behöva åka, säg, till Malmö, där jag varit en handfull gånger som hastigast? Hopplöst. Det skulle inte hända.

Dessutom, med tanke på hastigheten på utvecklingen i vårt moderna samhälle - nu tänker jag främst på teknologi - om jag nämner idag aktuella företeelser som Facebook, twitter, smartphones, eller betalsystemet på bussarna i Göteborg (don't go there!) - när boken väl är klar kommer väl det redan vara inaktuellt och passé, och måste antingen ändras till då aktuella företeelser, eller placera boken som fast förankrat i 2010 eller när det nu var jag började skriva på den. Är det bra eller dåligt? Eller ska man ta bort alla alltför precisa tidsmarkörer (trots att de ger miljöbeskrivningarna en trevlig precision och tydligare markerar chocken för älvan)?

Nej, det är verkligen sååå mycket enklare när man själv får hitta på allt.

Eller inte? Just nu sitter jag och jobbar på en kartskiss över hur staden där en stor del av "Skymningstid" utspela sig egentligen hänger ihop. Jag borde gjort det för länge sedan men har inte orkat. Nu måste jag, eftersom det är stor risk att folk svänger höger när de borde ha svängt vänster och torg och större byggnader plötsligt har flyttat på sig annars.

Tillbaka till arbetet, med andra ord!

"Underfors" och urban fantasy

2012-01-19T08:22:00.001+01:00

Har just läst ut "Underfors" av Maria Turtschaninoff. Jag tror minsann jag börjar hitta mitt normala lästempo igen! Lovande, lovande!

Lovande är också det faktum att jag inte lyckats pricka in en enda dålig bok än i år. Vi får se om den goda trenden håller i sig när jag ger mig på nästa bok i högen här hemma.

"Underfors" tillhör definitivt bladvändarkategorin. Det här är spännande! Välskrivet! Och jag bara älskar alla gamla folktroväsen som befolkar boken. Troll kan vara sexiga, det är en tes jag haft länge! Boken är visserligen marknadsförd som ungdomsbok, men uppenbarligen får också 37-åriga småbarnsmammor god behållning av den. Dessutom älskar jag att läsa finlandssvensk litteratur, inser jag. Det är något med orden och uttrycken. Kanske lite exotiskt för en svensk? Eller är det bara att det känns nytt och fräscht för mig som inte är van?

En annan sak som jag inser medan jag läser "Underfors" är hur mycket jag gillar urban fantasy, dvs fantasy som utspelar sig i vår moderna värld, med övernaturlig twist. Mästaren av urban fantasy är förstås Neil Gaiman. Han har skrivit mycket bra, men för att ta en i högen så väljer jag att tipsa "Amerikanska gudar" som jag blev helt hopplöst förälskad i när jag läste den för några år sedan. Fornnordiska gudar intrigerar järnet i USA. Mörkt, spännande, roligt, tragiskt. Lysande.

Mitt eget skrivande i relation till urban fantasy blir det lite om i nästa inlägg.

Min första award! :)

2012-01-17T21:14:00.000+01:00

Tack Eva! Vad glad jag blev! (Särskilt som idag har varit en sån där dag när man bara vill gräva ner sig i ett hål och göra absolut ingenting.)

Med awarden kommer dock lite ansvar också:

Till Awarden hör en uppgift. Liebster är ett tyskt ord som betyder "käraste"och utnämningen ges endast till bloggar med färre än 200 följare/prenumeranter . När man får utmärkelsen ska man göra följande:

Tacka den som gett dig utmärkelsen och länka. Tack igen Eva! :-)
Skriv ner de 5 bloggar man vill lämna awarden vidare till och låta dom veta det genom att lämna en kommentar hos dem.

Till sist hoppas man att dom utvalda vill lämna utmärkelsen vidare...

Nu har jag ingen aning om hur jag ska kunna veta om en blogg har färre än 200 följare (om den inte har någon offentligt besöksticker, men antal besökare är ju inte detsamma som antal följare heller) men jag chansar och väljer bort de få storbloggar jag följer :)

Jag lämnar en award till Avanai, för en trevlig blogg om såväl skrivande som föräldraskap, plus lite till. Ungefär som min alltså :)

Undrentide får en award, för läsvärda inlägg om skrivande och skolan sedd från lärarsidan.

Jag vill ge en award till Drömmar, fantasier och galenskap eftersom jag alltid blir så inspirerad av att läsa där.

Amma vidare får en award för de jobbar för att öka kunskapen och förståelsen för de som väljer att amma utanför den snäva svenska amningsnormen.

Slutligen får Familjen Toad en award för att det är en smart och rolig föräldraskapsblogg fler borde upptäcka.

Recension: Dead Reckoning

2012-01-14T17:22:00.000+01:00

Jag fastnade för Charlaine Harris för ett par somrar sedan, när jag mer eller sträckläste de första åtta böckerna om Sookie Stackhouse (numera mer kända som "True Blood"-böckerna), flera av dem på semester i USA, där det blev lätt att relatera till all name-dropping av restauranger, affärskedjor mm. Mixen av chick lit, humor, mysterier och övernaturlig skräck var mig oemotståndlig.

Förra boken om Sookie Stackhouse, "Dead in the Family" var dessvärre något av en besvikelse. Jag väntade hela boken på att berättelsen skulle komma igång, vilket den aldrig gjorde. En mellanbok. Hoppades jag. Så att det inte var så att serien var på nedgång. Det blir ju lätt så, böckerna om Sookie är många nu, och de första är såklart bäst.

Glädjande nog kom mina farhågor på skam. "Dead Reckoning" inleds lite försiktigt, men här vankas mysterier, nya övernaturliga väsen, avslöjanden och ett par rejäla fajter. Harris har som vanligt klämt in vansinnigt många trådar men knyter ihop dem alla, Sookies berättarröst är sedvanligt skönt pladdrig och klädfixerad. Karlarna är snygga. Kvinnorna stentuffa. "Dead Reckoning" är inte den bästa boken i serien, men bra nog för att jag ska känna att Sookie har mer att säga mig, och för att jag ska se fram emot nästa bok, "Deadlock", som kommer i maj.

Mitt arbetsrum

2012-01-13T12:19:00.001+01:00

En av de saker jag såg fram emot mest med att flytta till det här huset var, förutom trädgården, chansen att äntligen få ett helt eget arbetsrum. Med en dörr.

På grund av diverse omständigheter (lathet, bebis, badrumsrenovering) har arbetsrummet inte riktigt kommit i bruk än. Men nu är det på gång! Badrumsrenoveringen gjorde det mindre än det ursprungligen var, men allt väsentligt får plats och det har potential att bli riktigt mysigt. Okej, en vägg är inte målad, men den är i stort sett dold bakom bokhyllan i alla fall. Mycket är fortfarande provisoriskt, som gigantiska gamla spotlampor i taket som ger ett hemskt, skarpt ljus. Drömmen är att tapetsera om med någon läcker, inspirerande fondtapet. Typ något sånt här:

Eller kanske:

Ja, drömma kan man ju. Viktigast just nu är att röja undan alla lösa pryttlar som inte ska ligga framme, få upp gardiner (kvällens projekt) och koppla in den stationära datorn. Inte för att jag använder den stationära datorn. Men den har en stor skärm, något jag ibland saknar på min lilla pyttedator, så tanken är att koppla min dator till skärmen vid behov.

Bilder på arbetsrummet kommer. Inte just för ögonblicket dock.

(Fototapeterna finns på www.photowall.se ifall någon annan blev sugen.)

Tips för ökad produktivitet

2012-01-12T21:10:00.000+01:00

Hos Malin Johansson hittade jag dessa 5 tips för ökad produktivitet, som jag tänkte kommentera lite.(De kommer ursprungligen från Robin Sharma, som jag aldrig hört talas om, men en snabb googling tyder på att han är någon sorts guru inom självhjälp och ledarskapsutveckling.)

1. Stäng av all teknologi i minst en timme varje dag och gör riktigt viktigt arbete.
Mycket god tanke! Nu sker ju det mesta av mitt riktigt viktiga arbete (skriva och söka jobb) via datorn, så just den är ju svår att stänga av. Men att hålla sig borta från slösurfande på internet! Jag har blivit bättre på det, jag surfar mest via telefonen medan jag gör andra saker som tillåter att uppmärksamheten är på annat håll (som att äta, amma eller gå runt med Stella på ryggen i väntan på att hon ska somna). TV:n är redan rejält bortprioriterad för min del, jag följer ytterst sällan mer än en serie om ens någon, slökollar lite på nåt ibland men i så fall nästan alltid samtidigt som jag gör något annat.
Sedan finns det viktiga - eller bara roliga - saker att göra som inte inkluderar teknologi. Som att gå ut i skogen. Eller pärla.
Leka med sina barn har jag hört att man kan göra också.

2. Sluta se på TV.
Se ovan.

3. Använd dina bästa timmar för att göra ditt bästa arbete.
Det här är ett råd jag gärna tar till mig men ibland har svårt att få att fungera. Min bästa tid är förmiddagarna. Då är jag pigg och fokuserad. Eftermiddagarna är värre. Tidig kväll kan funka, men efter nio-halv tio stänger hjärnan av sig och börjar gasta saker som "Se på teve med mig!" "Ge mig godis!" "Läs en bok!" eller (väldigt mycket nu) "Spela Skyrim!".
I praktiken är det tyvärr så att ungefär 50% förmiddagarna är barnen vakna och glada. Tre dagar i veckan är Dante på dagis då, så då är det guld ifall Stella bestämmer sig för att sova gott en timme eller två. Ibland funkar det att arbeta medan barnen leker (korta stunder). Just nu har jag och Stella precis ätit lunch, så jag passar på medan hon fortfarande kladdar med maten. Oops, nu verkar hon vara färdig, återkommer!

4. Ät mindre mat, för att få mer energi.
Alltså, jag fattar vad som menas. För mycket mat är inte bra, det kan väl alla enas om. Sharma menar väl på att det gör en slö och improduktiov. Samtidigt är jag skeptisk till att just den springande punkten om man har svårt att vara effektiv och produktiv är att man äter en kaka för mycket emellanåt. Att hoppa över ett mellanmål i syfte att få mer energi skulle i mitt fall vara direkt kontraproduktivt. Om jag äter för lite eller går hungrig får jag huvudvärk och blir fruktansvärt otrevlig att ha med att göra.

5. Svara inte i telefonen varje gång det ringer.
Jag tycker vi lägger till sms, mail och diverse andra plinganden från smartphonen på listan över saker man kan ignorera emellanåt. Ljudlöst är en bra grej. Och inget plingande eller pop-up-fönster i datorn när man får nya mail.
Det handlar förstås om att varje avbrott blir ett stopp och snor tid eftersom vi måste starta om varje gång. Visserligen bara små omstarter men i alla fall. Hellre motorväg än lokalgata med rödljus och rondeller var hundrade meter.
Av samma anledning är ett eget arbetsrum (med en dörr som går att stänga) en mycket bra sak för alla som försöker jobba hemma. Mitt arbetsrum är under utveckling, kan man säga. Mer om det nästa gång!

Sammanfattningsvis tycker jag detta nog är tips som funkar, men ärligt talat - förutom det där med maten, som jag är skeptisk till, har jag faktiskt underfund med dem på egen hand. Utan ledarskapskurser och självhjälpsböcker.

Multitasking

2012-01-11T10:18:00.001+01:00

Blogga och uppdatera mitt cv på Platsbanken medan jag drack mitt kaffe, trodde jag. Sjunga sånger ur Sångpåsen, tyckte Stella. Och sitta knäet.

Det är ganska svårt att sjunga en text medan man skriver en annan. Men det går.

Mod

2012-01-10T11:07:00.004+01:00

Hur hittar man mod att göra det man vill göra? Varför vågar andra men inte jag? Vad håller mig tillbaka?

Hemmagjord kokosdeo del 2 - utvärdering

2012-01-08T11:16:00.003+01:00

Jag har nu använt min hemmagjorda deo i en dryg vecka, och jag är över förväntan nöjd.

Nu är det ju detta en deodorant, inte en antiperspirant - den ska alltså främst ta bort lukten, inte hindra svetten. Samtidigt är det ju inte så trevligt om svetten rinner och det blir stora fläckar under armarna.

Första dagen upplevde jag just det där, det kändes som om svetten rann och deon inte hjälpte alls. Men sedan! Den fungerar! Den håller mig inte absolut 100% torr, men det gör faktiskt inte vanliga antiperspiranter heller, och den här fungerar lika bra på den punkten. Ibland fyller jag på en gång under dagen, särskilt om jag rört mig och blivit varm, ibland behövs det inte.

Och lukten? Tja, jag luktar - kokos. Inte svett. Bara kokos.

Tröttnar man på kokosdoften kan man ha i lite eterisk olja i någon trevlig doft när man tillverkar den. Dessutom kan jag tänka mig varva med kristalldeon, som inte luktar alls och är lättare att ta med sig t ex till simhallen. Jag kan ju i och för sig göra kokosdeo på en liten burk för just det ändamålet, nu blev det en ganska stor burk eftersom det var den jag hittade hemma. Men, sammanfattningsvis: Jag kommer aldrig mer köpa en antiperspirant i mataffären!

Redigeringsdags

2012-01-07T23:07:00.000+01:00

Nästan klar med genomläsningen av "Skymningstid" nu. Och oj vad mycket rödmarkeringar det bidde...

Lägg dessutom till att jag redan har en lång lista över saker som ska åtgärdas, och dessutom ett antal fotnötter genom hela dokumentet med annat som ska fixas, så inser ni att det här manuset är väldigt långt ifrån klart. För det är inte precis stavfel vi pratar om nu. En del saker är mindre och andra större, och en del är riktigt stora och kan göra att jag måste skriva om delar av intrigen. Deprimerande? Kanske lite.

Men å andra sidan kommer ju resultatet att bli så mycket bättre när jag gjort alla del där ändringarna.

Nu är frågan bara hur jag ska lägga upp redigeringen. Gå igenom rubbet från början till slut? Njae. Mycket är saker jag måste dubbelkolla så att jag inte berättar samma sak på flera ställen, säger emot mig själv eller refererar till saker som ännu inte avslöjats och annat i samma stil. Eller som det där att jag känner att jag måste gå igenom all dialog så att de olika personernas sätt att uttrycka sig stämmer berättelsen igenom.

Gå igenom område för område? Dubbelkollningarna för sig, större intriggrejer för sig, mindre ändringar för sig. Kanske.

En sak insåg jag i alla fall idag, när jag höll på att läsa näst sista kapitlet: Jag är feg.

Jag har upptäckt att jag drar mig lite för de riktigt svåra sakerna. Som att låta folk dö, för konsekvenserna skulle bli så jobbiga för de överlevande. Som att låta folk råka riktigt illa ut, händelser gå riktigt käpprätt åt skogen. Vad blir det då av berättelsen? Något urvattnat. Inte bra alls.

Jag läste någonstans att en bra mall för en roman kan vara "three disasters and a solution". Jag får jobba mer på mina disasters, tror jag visst.

Recension: De två odjuren

2012-01-06T16:38:00.001+01:00

Tänk att det fanns en tid när jag gick hem från biblioteket med en kasse böcker och återvände en vecka senare för att lämna tillbaka allt, läst, och låna lika många nya. Jag var förvisso runt tolv, men i alla fall. Nu tar det mig veckor att komma igenom böcker på bara några hundra sidor. (Tegelstenar som "A Dance with Dragons" ska vi inte tala om.)

Senast läst är i alla fall "De två odjuren" av Elin Holmerin, uppföljaren till hennes "Eldfloder", som jag tyckte bra om. "De två odjuren" är ännu bättre. Den är mer komplex - där "Eldfloder" närmast är ett kammarspel rör sig "De två odjuren" på flera plan, med fler karaktärer och, upplever jag, mer djup. Det är väldigt känslodrivet, i fokus står Edwin Svarthamns kamp mellan drakblod och människoblod, vilket är både en inre och yttre kamp. Här finns kärlek, hat, svartsjuka, alkoholism, bitterhet, ånger, och det kan nästan låta lite för mycket när jag räknar upp det så här, men det är det inte. Holmerin ror det hela i land, och de få stunder jag har över för läsning har jag mycket svårt att lägga boken ifrån mig.


(Bilden är lånad från undrentide.wordpress.com. Hope you don't mind.)

Något negativt, då? Måste man säga något negativt? Möjligen är jag lite tveksam till epilogen. Tidshopp är alltid vanskligt. Jag vet ju inte vad som väntar i nästa bok ("Sår", utkommer under våren) men spontant känns det som om epilogen hör hemma där. Kanske känner jag annorlunda när jag väl läst den. Kanske är jag skadad för att jag just nu så uppmärksamt håller på att granska min egen text och funderar över kapiteluppbyggnad, vad som ska ligga var, och vad som egentligen hör hemma i boken, vad som kan strykas och vad som passar bättre i nästa bok.

På det stora hela är "De två odjuren" i alla fall en mycket trevlig läsupplevelse jag tycker fler kan ta del av.

Tidsbrist, del 857

2012-01-05T22:53:00.000+01:00

Jag hade tänkt skriva ett gnällinlägg om hur ont om jag tid jag har och räkna upp alla småskitgrejer jag fått lägga tid på sen barnen somnat, men nu när jag sitter här och funderar på saken så inser jag att det faktiskt snarare är så att jag hunnit med en himla massa saker på de två timmar som gått sedan dess. Jag har plockat undan Stellas leksaker som låg strödda över halva bottenvåningen, jag har lagt in en tvätt i torktumlaren, jag har röjt undan på arbetsbänken i källaren för att vid senare tillfälle kunna fortsätta att måla två hyllor som ska upp i köket. Jag har gjort lite qigong, ägnat en stund åt genomläsningen av "Skymningstid", druckit te och dessutom slökollat på tv under tiden.

Tiden finns. Jag antar att allt handlar om hur man fördelar den.

Vissa saker måste ju göras (som att ta hand om tvätten). Hemligheten är väl att inte fastna i tv-tittande resten av tiden. Jag är faktiskt rätt nöjd med min kväll. Jag hade tänkt spela lite "Skyrim" en stund innan läggdags, men nu känns det som om den stunden blir lite väl kort för att det ska vara någon mening. Det skulle väl vara smolket i glädjebägaren, då.

Spelglädje

2012-01-03T22:28:00.000+01:00

Tillbringade ett par timmar i Skyrim igår kväll.

Lustigt att man kan bli så glad och uppspelt av få springa runt på en tv-skärm iförd rustning och medelst svärd döda folk (och monster), dyrka upp lås, plundra och stjäla samt ägna sig åt häleri när man kränger allt man hittar hos första bästa köpman.

Fast det är klart. Det sker ju i en grymt snygg värld.

Hemmagjord kokosdeo del 1 - tillverkningen

2012-01-01T16:14:00.001+01:00

Jag har blivit mer och mer skeptisk till alla underliga tillsatser i hudvårds- och skönhetsprodukter de senaste åren, och i höstas bestämde jag mig för att sluta med starka antiperspiranter med suspekta innehållsförteckningar och testa kristalldeo istället. Kristalldeo består av naturliga mineralsalter som neutraliserar svettlukten. Den har på det stora hela fungerat bra på mig, jag behöver visserligen fylla på en eller två gånger under dagen, men det måste jag å andra sidan göra även med vanliga deodoranter/antiperspiranter, även de där som enligt reklamen ska hålla en torr i 48 timmar.

Nu på sistone har jag dock blivit lite irriterad i huden, det kliar och blir rött, särskilt om jag myligen rakat mig under armarna. Så jag tänkte prova något nytt.

Jag läste om den hemmagjorda kokosdeodoranten hos Avanai redan i höstas, och även Sagogrynet har testat denna. Man behöver lika delar kallpressad kokosolja (alltså INTE härdat kokosfett!), majsstärkelse och bikarbonat, jag använde en dryg matsked av varje nu första gången. Kokosoljan får smälta i vattenbad, sedan siktar man ner de torra ingredienserna och rör tills man har en fin smet. Häll i burk och låt stelna i rumstemperatur.

Där är jag nu. Förvänta er en del 2 med utvärdering om någon vecka eller så!

...Och ett nytt år börjar

2012-01-01T12:06:00.000+01:00

Nytt år, ny väggkalender som ännu är ganska tom.

Det finns något gammalt skrock som säger att det första man gör på nyårsdagen, det ska man få fortsätta med resten av året.

Jag vet inte om det man gör precis efter tolvslaget räknas (dricka bubbel och titta på fyrverkerier med min man), men jag tror det är det man gör först på morgonen som gäller. I så fall kommer det bli mycket amning i år också. ;-)

Att gå en nyårspromenad tycker jag är en trevlig tradition att inleda det nya året med, men eftersom regnet har ringat in trakten med grå ridåer och vinden har friskat i igen så bytte jag ut promenaden mot en lång och grundlig dusch med skrubbning och fotfilning och inpackning enligt konstens alla regler. Min plan för dagen involverar att sätta mig ner och formulera mål med skrivandet för 2012 (kalla det nyårslöfte om du vill), spela "Skyrim" och lite mystiskt hemmapyssel jag skriver mer om sedan.

Så tog året slut...

2012-01-01T11:35:00.002+01:00

När vi skrev kontrakt på vårt hus strax efter jul 2010 förutspådde jag att 2011 förmodligen skulle bli ett av de tuffaste åren i mitt liv.

Jag hoppas verkligen jag hade rätt.

Faktum är, att så här i efterhand, är jag ganska imponerad av mig själv, att jag ändå har lyckats blogga någorlunda regelbundet och skriva klart råmanuset till "Skymningstid" trots allt. Jag menar:

-Jag har en son med mycket temperament och mycket vilja, som reagerat mycket kraftigt - både positivt och negativt - på att bli storebror. Han har dessutom bytt förskola, med allt vad det innebär, både praktiskt och känslomässigt.

-Jag fick barn i slutet av 2010 och lärt mig den fulla innebörden av uttrycket "tvåbarnschock".

-Vi har sålt vårt gamla hus och flyttat till ett nytt.

-Jag har blivit med stor och misskött trädgård, som jag försökt röja upp i så gott det har gått.

-Vi har renoverat kök och badrum och bott tillfälligt i ett alldeles för litet hus i en månad.

-Och ja, Christian jobbar ju fortfarande på båt, två veckor av, två veckor på.

Shit. Jag är faktiskt väldigt imponerad av mig själv.

Förhoppningsvis blir 2012 aningens lugnare. Vi ska inte flytta och vi ska inte skaffa några fler barn i alla fall. Vi ska visserligen dränera om och gräva upp halva trädgården (gräsmatte- och vildvuxna slutningsdelen, inte fina blomsterdelen) för att göra en ny infiltrationsbädd för avloppet. Men barnen blir större och jag hoppas få några minuter mer över om dagarna.

Gott nytt år bloggläsare därute!

Bakgrundsdokument

2011-12-29T12:14:00.000+01:00

Bakgrundsdokument är vad jag kallar alla det där kringmaterialet jag har när jag skriver, allt som inte är själva berättelsen. Omfattningen varierar. Det mest ambitiösa jag någonsin gjort måste ha varit till en roman som stannade av efter första redigeringen när jag fick barn och sedan aldrig kom igång igen (men en vacker dag ska jag ta tag i den!). Romanen, som går under arbetsnamnet "Utredaren", utspelar sig i en sekundärvärld som jag lagt ner enormt mycket jobb på. Komplett med kartor. Jag har skrivit om historik, månadsnamn, olika kulturer, religioner, funderat på vetenskap, musik, arkitektur, klimat, och så vidare. Dessutom gjort grundliga bakgrunder till de viktigaste karaktärerna och enklare till de inte lika viktiga, och en riktigt noggrann synopsis.

Det kan vara så att jag gjorde det här världsbygget på den tiden jag faktiskt hade lite mer tid att skriva. Ni vet. TFB. Tiden Före Barn.

"Skymningstids" bakgrundsdokument ligger på en mer sansad nivå. Det är fyra huvuddokument: Karaktärer, Synopsis, Bakgrundsinformation och Saker att åtgärda.

Karaktärer är ett exceldokument med en lista på alla personer som är med i berättelsen, levande och döda. Här står grundfakta som namn, ålder, utseende, var de bor, vad de gör, deras inbördes relationer. För huvudkaraktärerna och några andra av de viktigare karaktärerna har jag kortfattat skrivit ner sådant som personlighet, styrkor, svagheter, mål och gamla trauman. Även en förteckning över Gros stora familj finns i det här dokumentet (eftersom jag måste komma ihåg hur gamla alla hennes syskon är, och vad de heter).

Synopsis är inte riktigt så enkelt som att bara vara en förteckning över scener och kapitel. När jag började skriva på "Skymningstid" använde jag mig av en del grepp från Snöflingemetoden. Att följa hela den metoden passar inte mig, men vissa saker, som att sammanfatta romanen i en mening, i ett stycke och på en sida tycker jag är bra för att få koll på vad det egentligen är jag skriver om. Här finns mer om huvudkaraktärerna också, jag har gjort en sammanfattning av hur berättelsens tema visas i huvudpersonernas handlingar och hur de utvecklas under berättelsens gång. Detta gjorde jag alltså när jag hade skrivit lite mer än halva berättelsen! Och visst upptäckte jag några inkonsekvenser och saker jag kunnat visa tydligare. Med då har jag med mig det till redigeringen.

Synopsisen är absolut inte huggen i sten. Den är ett stöd och en minnesanteckning, för att veta vad jag har tänkt och vart berättelsen är på väg. Jag brukar börja med en ganska översiktlig synopsis, men när jag kommit en bit in i berättelsen brukar jag skriva en kapitel-för-kapitel-synopsis. Båda dessa revideras x antal gånger innan jag är i mål.

I dokumentet Bakgrundsinformation finns diverse anteckningar i stil med saker som hänt huvudpersonerna innan berättelsen tar sin början, hur saker i intrigen egentligen hänger ihop, lite historik (mycket lite jämfört med historiken jag skrev till "Utredaren"!), ett par beskrivningar av platser berättelsen utspelar sig på. Här finns också ett par noteringar om avstånd och restider och en anteckning om världens geografiska förhållanden, kontinenter, länder.

Saker att åtgärda är precis just det. Saker jag kommit på medan jag skrivit att jag ska gå tillbaka och ändra. Som att Arkas behöver ett riktigt efternamn, och ett falskt. Som att jag, med bara några få kapitel kvar att skriva, fick för mig att Miguel har glasögon. Som att jag måste gå igenom hur folk pratar, konsekvens i uttryckssätt, dialekter, slang, niande och duande, byta ut lite för moderna ord som "okej" mot något mer allmängiltigt. Diverse mindre felaktigheter jag upptäckt. Ett dokument som växer, kan jag tillägga.

Sedan finns det ytterligare några dokument. Ett par av dem rör detaljer i intrigen jag måste reda ut för mig själv innan de redigeras in i Bakgrundsinformation. Ett är ren research och handlar om jordbruk för ungefär hundra år sedan, eftersom en ganska stor del av berättelsen utspelar sig i en liten by där jordbruk är huvudsysslan (den enda sysslan, i princip). Och slutligen finns det ett dokument fullt med anteckningar om uppföljaren. För en sådan blir det!

Jag har en karta också, faktiskt. En väldigt slarvig skiss. Och lite inspirationsbilder. Som den här, av en kunglig fransk paradvärja:

Snygg, va? Och när ni sedan läser om den där värjan alla vill ha så vet ni ungefär vad jag har haft i huvudet. :)

Planering av berättelsen

2011-12-29T11:55:00.002+01:00

Jag kan i princip inte skriva längre berättelser utan någon form av synopsis/outline, och inte heller utan någon typ av bakgrund, karaktärsbeskrivningar osv. Jag går vilse bland mina egna tankar. Jag glömmer bort hur jag tänkte från början, tappar trådar, måste ägna en massa tid åt att leta och dubbelkolla.

Dessutom, när man skriver berättelser - det gäller även noveller, men kanske romaner i ännu högre grad - så dyker det förr eller senare upp Svårlösta Problem som måste lösas. En del författare löser förmodligen de problemen genom att gå och tänka på dem. Det kan jag också göra ibland. Men jag tänker bäst med pennan, genom att sitta och skriva mig fram till olika lösningar. Allt sådant hamnar i bakgrundsdokumenten.

Tröst för ett knytt skriver om att planera sin berättelse här.

Ursäkta tystnaden

2011-12-28T21:14:00.000+01:00

Bloggen råkade visst ta ett oplanerat jullov. Först hann jag helt enkelt inte skriva något dagarna innan jul. Sedan gjorde en del ommöblering bland hemlektroniken att min dator tappade kontakten med internet. Och så har vi varit bortresta ett par dagar.

Så, lite försenat: God jul från mig till er alla!

Dagens länk

2011-12-18T21:52:00.000+01:00

Nöjer mig med en länk idag: författaren Kim M. Kimselius blogg som jag nästan alltid blir på gott humör av att läsa. Här skriver hon om att sätta upp mål med sitt skrivande.

Barnvaktsdags

2011-12-17T22:44:00.000+01:00

Så blev det lite hastigt och lustigt dags att ha barnvakt riktigt länge första gången sedan Stella föddes.

Jag har ju varit iväg från henne några timmar i stöten förut, när jag jobbade tidigare under hösten, men då var hon ju med sin pappa. Och farmor är barnvakt flera gånger i veckan när Christian jobbar, både kortare pass på dagtid och en kväll i veckan när jag tränar yoga. Så att säga att det var första gången är väl en sanning med modifikation, men det var i alla fall första gången vi hade barnvakt för att jag och Christian skulle kunna ge oss iväg och hitta på saker, och första gången barnvakteriet sträckte sig från lunchtid och tills efter läggdags.

Facit: det har gått hur bra som helst. Stella äter ju ganska mycket mat numera, och till läggdags fick hon en flaska ersättning som hon slukade, så hon har nog kompenserat för den bröstmjölk som uteblivit. Hon har inte varit ledsen, förutom när farmor och faster åkte på utflykt till goda vänner och hon blev lite rädd för mannen i huset, men honkänner sig trygg med farmor så det var inget större problem. Hon har sovit på dagen, och hade precis somnat för kvällen när jag kom hem. (Däremot var Dante fortfarande uppe och kom inte i säng förrän klockan närmade sig halv tio, vilket är minst en timme senare än vanligt.)

Jag och Christian hade jättetrevligt, vi gick på trav med några av hans kollegor, förlorade en massa pengar och drog sedan (helt logiskt) vidare till casinot. Croupierer klarar nämligen inte av att gå ut utan att spela, har jag kommit fram till. Jag är ingen spelare själv, trav är kul och på casinot spelade jag lite pokerm, sedan fick jag barnabstinens, lämnade maken med förmaningen att se till att vinna tillbaka det vi förlorade på hästarna, och åkte hem.

Skönt att komma ut lite, skönt att komma hem. Och, misstänker jag, inatt kommer jag ha en väldigt tuttig liten skrutta som vill ligga nära, nära sin mamma. Men det är helt i sin ordning.

Vampyrer till jul, någon?

2011-12-15T13:17:00.002+01:00

Fiktiviteter lottar ut vampyrromanen "Halvblod" av Sofie Trinh Johansson. Eftersom jag alltid gärna slår ett slag för svensk fantastik av olika sorter, så deltar jag såklart i utlottningen. Vill du också delta? Skriv en kommentar till inlägget och, för extra vinstchans, blogga om tävlingen.

Jag hittade tävlingen hos Tröst för ett knytt.

Menskoppens lov

2011-12-14T13:08:00.000+01:00

Onsdagar betyder att vi som bor i Härryda kommun får den eminenta lokalblaskan Härryda-Posten i brevlådan, o denna källa till outsinlig kunskap! Idag har de bl a en notis om att allt fler använder menskopp (nyheten kommer från TT så den har säkert valsat runt i flera tidningar).

Det är ju fantastiskt roligt, tycker jag, som anser att menskoppen är det bästa som hänt sedan ~~människan tämjde elden~~ kvinnlig rösträtt. (Och det är jag inte ensam om.) Men notisen utgår från två saker jag personligen uppfattar som felaktiga, eller i alla fall sanningar med modifikation: Att menskopp skulle kräva mer jobb än bindor och tamponger, samt att menskopp är äckligare.

När man använder bindor och tamponger är det en hel del att tänka på. Man måste komma ihåg att köpa hem dem, så att man inte står utan när det är dags. Man måste komma ihåg att ta med sig extra när man lämnar hemmet. Man måste dessutom ha någonstans att förvara dem när man är ute och flänger så att det är enkelt att ta med dem in på toaletten (alla känner sig inte bekväma med att gräva fram en binda ur ryggsäcken inför kollegorna och därmed deklarera vilken tid i månaden det är). Dessutom måste man ha koll på hur mycket man blöder, eftersom bindor och tamponger kommer i en uppsjö olika storlekar och tjocklekar. Så det är ett evigt gissande och planerande - har jag tillräckligt många nattbindor kvar eller måste jag köpa? Räcker det om jag tar med tre mediumtamponger till jobbet eller ska jag ta en stor också för säkerhets skull? Och slutligen genererar de en massa sopor som man i slutändan måste gå ut med.

Menskopp funkar då här: Du köper den. Har du otur passar den inte och du får byta den till en annan, men troligtvis har du valt en som ska funka för din kropp (det är t ex skillnad på om man fött barn vaginalt eller ej, men detta brukar gå att läsa sig till hos de olika fabrikaten). De första gångerna du använder den kommer det kännas lite ovant, så du får träna lite, men efter första mensperioden bör du ha fått kläm på hur den funkar. Sedan, när du får mens, så sätter du in den. Tömmer den då och då. Sköljer ur och sätter in igen (du behöver alltså aldrig oroa dig för att du inte fick med dig tillräckligt många mensskydd för en arbetsdag). Diskar och kokar emellanåt, förslagsvis efter periodens slut. Möjligen kan du behöva komplettera med binda eller trosskydd när du blöder som mest. Efter sisådär en tio år eller så kanske du behöver köpa en ny. Låter det svårt? Det är det inte.

Men så var det det där med att det skulle vara äckligt. Om man bortser från det vidare perspektivet, där åtminstone jag tycker att det är äckligare med blodiga bindor som ligger och ruttnar i soporna, så, visst. Är du väldigt känslig för blod och tycker mens är skitäckligt så ~~är du förmodligen man~~ ska du förmodligen hålla dig till bindor, för att minimera risken att komma i kontakt med blodet. Men om du kan tänka dig använda tampong, så klarar du av menskopp också. För, allvarligt talat, inte kan det väl bara vara jag som får mensblod på fingrarna i samband med tamponghanteringen? Och har du barn som du utan att blinka torkar bajs och kräk på, då klarar du garanterat av att hantera en menskopp.

Dessutom: det är billigt (en menskopp kostar några hundralappar och håller i många år, jämför med vad en årsförbrukning engångsmensskydd kostar). Det är miljövänligt. Det är osynligt. Det är så himla grymt smidigt att jag förutspår en framtid där producenterna av bindor och tamponger måste hitta nya marknader för att kunna tjäna lika mycket pengar.

Halleluja!

Och i helgen har jag...

2011-12-12T15:10:00.003+01:00

...Kört bil många många mil. Fram och tillbaka till Bondstorp (vet du inte var Bondstorp ligger? Nej, det är det nog inte många som gör!) i regn och, i alla fall en väg, mörker. Jag älskar att åka bil i mörker, se svarta skogspartier glida förbi, se enstaka ljus glimma mellan träden, fantisera om hur det skulle vara att bo sådär, i en ljusglimt som skymtar från motorvägen. Åka bil, alltså. Inte köra.
...Kunna sova middag två gånger på två dagar. Tack och lov för att vara hos föräldrarna.
...Fått ägna väldigt mycket tid åt att bära omkring på gnällig Stella. Utvecklingsfas? Tänder? Är mormors och morfars stor hus plötsligt läskigt nu när man kan gå? Gaser i magen? Infektion på gång? Gissningarna har stått som spön i backen. Jag har fortfarande inte svaret.
...Läst en del av "Skymningstid". Att jag redan har sett vissa stora problem (början är lite seg, kan man väl säga) kommer inte som någon nyhet, men positivt är att jag har idéer till lösning på dessa problem (stuva om och stryk).
...Ätit "ormkakor" som Dante och mormor har bakat. ("Ormkakor" är Dantes namn, för att de är avlånga och smala som ormar. Vi andra brukar kalla dem kolakakor.)
...Byggt kroppen till en snögubbe som Dante omedelbart raserade. Otack är världens lön.
...På det stora hela haft det bra. Men herregud vad trött jag är hela tiden. Det blir liksom extra tydligt när jag kommer iväg från det egna hushållets vardagsbestyr och har en chans att vila.

Stella är nu ett helt år!

2011-12-07T22:37:00.001+01:00

Fysik: Stella mäter 74,5 cm över havet och väger modiga 9575 g. Det betyder att hon är medellång och aningens under medelvikt enligt svenska BVC-kurvan, där hon efter att ha planat en hel del nu återhämtat sig. Tittar man på WHO:s viktkurvor däremot är hon ett skolexempel på ett barn som ligger strax över medel i vikt. Intressant.

Motorik: Går obehindrat, har rentav börjat visa tendenser till att springa. Klättrar gärna upp på soffbordet. Klappar händerna, gör nästan handrörelserna till "Imse Vimse spindel".

Språk: Förstår en hel del ord. Säger mest "mamamam", "däää" och "blablabla" än så länge, men ibland prickar hon in ett "däää" så att det faktiskt verkar som att hon menar "där", eller ett "mamma" som faktiskt verkar vara riktat till mig. Hon säger "äää" om man frågar vad fåret säger, och leker man ge-och-ta-leken så gör hon ett litet ljud när man ger henne något, som att hon säger "tack" (fast det låter typ "he"). Jag har sent omsider börjat teckna lite med henne, vi får väl se om hon snappar upp något av det. (Jag har för övrigt insett svårigheten att teckna med ett så litet barn. Nästan alltid när jag pratar med henne om de saker jag råkar kunna tecknet för sitter hon antingen i mitt knä, med ryggen mot mig, eller så har jag henne i famnen och kan inte göra tecken med två händer...)

Äta: Stella äter det mesta med god aptit, och helst själv. Numera får man knappt mata henne med gröt ens (som för övrigt är en av de få saker hon inte är speciellt förtjust i, men ska hon äta det vill hon äta själv). Köttbullar, tomater, pasta, fisk, ost och leverpastej hör till favoriterna. Jo, och sådana där fruktpuréer och smoothies hon kan suga i sig direkt från förpackningen. Välling har vi struntat i, hon får fortfarande ersättning när jag är borta på kvällen, kanske går vi ver till välling istället vid de tillfällena.

Amma: O, ja. Men inte lika ofta nu, kanske bara 7-8 gånger/dygn varav ett par på natten. Ibland lite mer. Jag vet inte. Jag räknar inte.

Leka: Att plocka i och ur saker i lådor och påsar is the shit. Ge-och-ta-leken, ni vet man räcker en sak mellan sig och barnet och säger tack och varsågod tills man själv hatar de orden men ungen vägrar sluta. Hon älskar att gå runt och släpa på mjukdjur och krama dem. Gå-bilen hon fick av Dante i födelsedagspresent är också poppis, även om hon inte kommit på hur hon ska få den att gå framåt (Dante valde den själv. Den är i glatt färgad plast och estetiskt fullkomligt vidrig. Men vad gör man inte för sina barn...) Leka jage med Dante är kul, i alla fall tills någon slår sig (vilket alltid händer). Och hon är tokig i böcker! Bläddra i dem, läsa dem, riva ut dem ur bokhyllor, lägga tillbaka dem i bokhyllor, gå omkring med dem och dumpa dem på oväntade ställen, möjligheterna är oändliga!
Rent allmänt är det mycket att upptäcka, det mesta är kul att pröva på, och hon är över lag mycket aktiv och nyfiken och ska undersöka precis allt. En helt normal ettåring, alltså.

Sova: Förutom enstaka nätter då hon vaknar och vill gå upp och leka (ibland ett par nätter i rad) sover hon över lag bra. Hon somnar vanligtvis vid åttatiden på kvällen i MT:n, läggs sovande i spjälsängen och sover där tills efter midnatt, möjligen med något litet uppvaknande då hon antingen gnäller lite och somnar om själv, eller somnar om med napp. När hon vaknar ordentligt första gången lyfter jag fortfarande över henne till vår säng och ammar henne till sömns igen. Hon brukar amma åtminstone en gång till under natten, ibland mer. Hon vaknar oftast vid halv sju-sju på morgonen. Sover sedan ett eller två pass på dagen på sammanlagt ett par timmar.

Annat: Det är underbart att se hur all vilja hon har haft med sig hela tiden plötsligt kan kanaliseras när hon faktiskt klarar av att göra så många nya saker! Pigg, glad, busig och utåtriktad är hon, men vill också gärna ha mycket närhet och blir orolig om jag går ut ur rummet och lämnar henne. Hon har slutat "pussas" (dvs slickas) för tillfället, men däremot kan man faktiskt få sig en riktig, gosig kram om man har tur. Bara jag är inom synhåll kan hon numera också roa sig själv ganska långa stunder, gå och plocka med sina leksaker eller busa med storebror - men bara på sina villkor! Om jag tror att jag ska kunna styra henne för att jag vill göra något annat en stund tror jag fel.

För ett år sedan: ett litet knytt.

Och nu, den här tuffingen!

Yes!

2011-12-06T22:05:00.001+01:00

Jag är F Ä R D I G ! ! !

Ja, med första utkastet, alltså. Men nu är hela historien på pränt. Nu ska jag fira med fotbad, te och choklad! Party party!

Slutspurt

2011-12-06T10:49:00.001+01:00

Lilla barnet sover - check.
Stora barnet ~~leker själv~~ ser på tv - check.
Vid min sida, en latte (en riktigt latte på dubbelespresso, inte bara en stor kaffe med skummad mjölk) - check.

Nu jävlar ska det där manuset bli klart!

Ännu en match mellan viljan och tiden

2011-12-05T21:45:00.001+01:00

Och förloraren är viljan. Som vanligt.

Idag ville jag...
...Skriva klart det sista på "Skymningstid". Jag har ju satt en deadline idag, för sjutton! Och har så lite kvar!
...Skriva ett bidrag till en tävling.
...Skicka ett antal mail som har med tidningen att göra.
...Skriva ett långt blogginlägg om Stella.

Den tid jag har att göra sådant här är i princip när Stella sover. Hennes första sovpass idag ägnade jag åt att ställa in diverse saker i gäststugan innan kylan och frosten förstörde dem, och av samma anledning bära in soffdynor och kuddar från gäststugan (som för närvarande är ouppvärmd) och lägga på en av kattvindarna. Sedan var jag tvungen att väcka henne för att hon skulle hinna äta lunch innan vi skulle till BVC.

Andra sovpasset var betydligt kortare, och då hann jag bara snabbt rensa undan en pappershög och fixa ett par smågrejer.

Klockan var nästan kvart i nio när båda barnen väl hade somnat. Ja, det är en och en halv timme sedan, jag vet. Vad jag har gjort? Packat upp mat. Lagt in en tvätt. Skrivit det här blogginlägget, som bara skulle ta fem minuter, men som jag nu hållit på med i snart 45 minuter eftersom jag råkade slå på tv:n (oops!) och fastnade i nåt där.

Jag vet inte om jag ska bli trött på mig själv eller om jag måste inse att ibland orkar jag bara inte vara så himla ambitiös.

En och en halv recension: A Dance with Dragons och Eldfloder

2011-12-03T15:10:00.000+01:00

Det här får bli en dubbelrecension. Eller i alla fall en och en halv recension.

Jag börjar med A Dance with Dragons av George R R Martin, det är den halva recensionen eftersom jag finner det svårt att skriva en regelrätt recension av femte boken i en oavslutad serie. Det handlar alltså om episk fantasy modell überambitiös, serien heter A Song of Ice and Fire och inleddes med A Game of Thrones, som också har blivit en riktigt bra tv-serie. Alla delar i serien är jättetjocka och tar författaren flera år att skriva, så det jag personligen oroar mig mest för att han ska trilla av pinn innan serien av avslutad. Det har ju hänt förr, menar jag. Vad driver mig då att läsa dessa tusensidorsluntor, vars handling består av åttahundra trådar och som kräver ett 50 sidors appendix för att man ska ha en chans att komma ihåg vilka alla personer är? Tja, det är karaktärsdrivet och mycket välskrivet. Det är enormt engagerande. Det är mörkt och hemskt och väldigt spännande. Och A Dance with Dragons slutar med ett par rejäla cliffhangers som gör det nästan outhärdligt att tänka på hur lång tid det förmodligen tar innan jag får nästa del i min hand.

Efter att ha tillbringat drygt tre månader i sällskap med invånarna i Martins fiktiva värld, valde jag något lite mer lättsmält: Eldfloder av Elin Holmerin (lättsmält i det här fallet betyder i runda slänga 250 sidor istället för 1000, och på svenska istället för engelska). Det är också ganska mörk fantasy, men istället för en synnerligen dyster medeltidsvärld utspelas den i Sverige, för ungefär 100 år sedan, vilket gör den lite extra rolig att läsa eftersom min egen Skymningstid också utspelar sig i en tid som påminner om början av förra århundradet (dock i en fiktiv värld).

Det kan ha berott på att jag kom direkt från den intrigmässiga komplexiteten hos A Dance with Dragons, men bitvis upplevde jag Eldfloder som lite tunn, en känsla av utdragen novell som jag så småningom insåg berodde på att den saknar bihandlingar. Istället fokuserar den helt och hållet på ett familjedrama. När jag väl insett det började jag se berättelsen med lite andra ögon. Även den är engagerande och välskriven och bitvis mycket svår att lägga ifrån sig. Komplexiteten i förhållandet mellan huvudpersonerna skildras fint, och även miljöskildringarna är bra, sparsmakade men fullt tillräckliga för att jag lätt ska kunna skapa mig en tydlig bild. En lite tråkig sak tycker jag är att så få orter nämns vid namn, inte ens Stockholm trots att en del av berättelsen utspelar sig där. Det gör att man blir tveksam, att miljön och tiden känns vag på något sätt, är det verkligen Sverige eller en fiktiv värld? Detta förändras i bokens andra halva, där den förankras tydligare i tid och rum, med referenser till första världskriget, årtal med mera. Jag hade personligen föredragit den tydligheten hela vägen.

Helhetsintrycket är i alla fall en spännande berättelse som är både sorglig och hoppfull, både finstämd och brutal. Det är också roligt med klyschor och välanvända teman som får en ny innebörd (jag får t ex en ny syn på alla sagor om drakar som rövar bort prinsessor). Absolut en bok som rekommenderas!

Härnäst är jag sugen på att fortsätta med uppföljaren, De två odjuren. Jag har svårt att bestämma mig. Det är mycket annat som lockar i bokhögen också. Men jag vill ju så gärna veta hur det ska gå för Edwin... (Och har möjlighet att slippa vänta sisådär fem år!)

Avslutningsproblem

2011-12-02T23:14:00.001+01:00

Ju mer jag skriver desto mer är det kvar att skriva, upptäcker jag. Näst sista kapitlet har redan delat sig i två, och nu undrar jag om det inte måste dela sig en gång till. De där sista avslutande scenerna för att reda upp saker och ting var fler, och längre, än jag trodde.

Förmodligen kommer jag att stryka en del av dem sedan. Men jag måste skriva dem. Jag vill inte riskera att slutet blir romphogget, på ren göteborgska. Ni vet. När berättelsens stora huvudtråd fått sitt avslut men fyra-fem mindre trådar fortfarande hänger och dinglar, och författaren verkar ha upptäckt att boken är slut och därför hastigt och lustigt knyter ihop de där trådarna utan vidare utredning på en och en halv sida. Själv sitter man som läsare där och undrar varför allt gick så fort helt plötsligt. Nej. Ska det göras så ska det göras ordentligt, tycker jag.

Hoppsan!

2011-12-02T17:20:00.001+01:00

Jag råkade visst köpa en bärsele på Tradera. Jag är riktigt nöjd med priset, det känns som ett fynd, så jag hoppas den känslan håller i sig.

Förhoppningsvis gillar jag den och slipper hädanefter stå och svära över att axelremmarna på meitaien blir blöta och smutsiga för att de släpar i marken när man står på någon parkering och ska knyta upp Stella (sjal är inte att tänka på så här års!).

Ensamma dagar

2011-11-29T22:31:00.001+01:00

Dagarna går för fort. Den tiden börjar nu. Vilket jag egentligen inte klagar över, för om dagarna fortsätter att gå fort så betyder det att Christian (som just har åkt på jobb och ska vara borta 18 dagar istället för 14) snart kommer hem igen. Det är inte riktigt lika hysteriskt tungt att vara ensam med barnen, och det kommer att bli lättare och lättare, det vet jag, men jag saknar att vara den enda vuxna personen i hushållet. Jag saknar att ha någon att prata om vuxna saker med om kvällarna. Vår familj känns bara halv de här veckorna som han är borta.

Å andra sidan vet jag ju att hade han haft ett vanligt 8-5-jobb hade han ju varit borta på dagarna (eller jag, när han hade varit föräldraledig), som det är nu har vi ju lyxen att vara två hemma hela dagarna båda två. Vardagslivet med någon som jobbar på sjön ser underlig ut.

När Stella föddes för nästan exakt ett år sedan insåg att jag den julen skulle det inte bli så mycket fixat. Inget särskilt julpynt, bara en julgran, inget julgodis eller avancerat paketpysslande. "Nästa jul", sade jag, "då jävlar." Tja, nu är det nästa jul. Låta mig uttrycka det så här: Ha. Ha. Ha.

Ok, jag slängde upp ett par röda gardiner i vardagsrummet, men det var mest för att vi äntligen fått upp gardinstängerna men fortfarande inte införskaffat de vita gardiner jag tänkt mig där. Fönsterljusstakar har vi såklart, det och julgran är väl det julpynt jag anser vara absolut nödvändigt. Och en adventsljusstake, fast i år körde jag snabbvarianten och nöjde mig med att knöka ner lite mossa. Andra år har jag dekorerat med hemmagjorda ljusmanschetter, pyttesmå keramiksvampar, olikfärgat grus och gudvetallt. Förra året hade vi rentav ett pepparkakshus eftersom Christian fick spader på att vänta på bebisen och försökte baka ut den tillsammans med Dante, men sånt lyser med sin frånvaro nu. Den där superpyssliga julen jag såg framför mig, den får nog vänta ett år till. Eller så.

Nästan arbetsrum nu!

2011-11-23T22:29:00.001+01:00

Äntligen håller mitt arbetsrum på att ta form igen efter badrumsrenoveringen (när vi flyttade en vägg vars andra sida råkade befinna sig i arbetsrummet, vilket ledde till renoveringskaos där med). Okej, den nya väggen är fortfarande omålad, men råa gipsskivor är väl snyggt, eller? (Och de syns inte så mycket bakom bokhyllorna.) Gardinstången är, tja, nästan uppe. Böcker och pärmar på väg in i bokhyllan. Datorn är visserligen inte inkopplad, men vem behöver en stationär dator (som dessutom är gammal och seeeg)? Just nu lutar det åt att vi har kvar den tills vi gjort ordentliga back-uper på foton och lite annat viktigt, och sen hivar den. Skärmen, däremot, kan få leva ett tag till. Det kan vara skönt med en stor skärm till min mini-PC ibland.

Det enda som är lite tråkigt är att jag vant mig vid att sitta och skriva vid köksbordet och titta på fåglarna (och mössen) samtidigt.

Nej, nu ska jag vila min yoga-ömma rygg i soffan (gör inte yoga två dagar i rad om du inte är van!), dricka te och läsa Bokerinytt.

Dagens tips - varm choklad

2011-11-22T22:13:00.001+01:00

Idag skickar jag alla till Avanai för att sprida vidare receptet på supersmaskig sockerfri varm choklad. Mumma!

Att producera eller konsumera

2011-11-21T16:33:00.001+01:00

Idag när jag skulle öppna dokumentet med "Skymningstid" slog det mig. Varför anstränger jag mig? Vad är det jag vill uppnå? Varför är det så viktigt för mig att skriva det här?

Tänk om, tänkte jag, tänk om jag skulle sluta skriva. Tja, varför inte sluta med annat kreativt, som att göra föreningstidning, ha ambitioner att göra smycken (jag skriver ambitioner, för jag har bara gjort typ ett par örhängen sedan Stella föddes), pyssla, spela piano. Bara vara en konsument istället. Lägga all fritid på att läsa och titta på bra tv-serier och filmer. Spela tv-spel, lyssna på musik. Bara ta emot, ta emot hela tiden, och släppa hela vilja-måste-borde-bördan alla mina hobbyer för med sig.

Det skulle nog vara ganska skönt.

Men någonting säger mig att jag skulle dö en mycket bittrare och mer frustrerad person om jag gav upp allt skapande. Något säger mig att jag inte skulle kunna ge upp det, för om jag slutade skriva skulle jag ofrånkomligen börja uttrycka mig med något annat. Och vad jag skulle göra med alla de där berättelserna som bubblar inne i mig har jag ingen aning om. Jag älskar att läsa, titta på film och spela tv-spel (även om jag medvetet valt bort att lägga särskilt mycket tid på de två sista för att ha tid med annat) men det är inte meningen med livet för mig.

Så jag öppnade mitt dokument och skrev i tjugofem minuter istället. Ganska hyfsat, ändå. Kapitlet jag skriver på är det tredje från slutet, men eftersom jag är nästan helt säker på att näst sista kapitlet egentligen inte ens hör hemma i den här boken utan i nästa, så kan man säga att jag bara har ungefär ett och ett halvt kapitel kvar att skriva.

Så jag kan ju inte sluta nu.

När nätterna blir långa och kölden sätter in...

2011-11-17T14:32:00.001+01:00

...Tar mamma mus och samlar solrosfrön nedanför fågelborden utanför vårt fönster. Minst tre, förmodligen fyra möss har jag räknat till idag. Det finns gott om gömställen för dem, vedtravar, vissna löv, en hög med bark som ligger dumpad i sandlådan (som inte var brukbar innan vi dumpade barken i den heller). Och så våra väggar, förstås, där vi hör dem krafsa om kvällarna.

De är absolut bedårande.

Fest? Nej, barn!

2011-11-14T10:21:00.001+01:00

Det har varit en hård helg.

Oj, det det uttrycket hade en annan betydelse för mig för femton år sedan! Numera betyder det att jag på lördagkvällen hade ont i huvudet och lite ledvärk, som inför en influensa. Min plan var att stupa i säng tidigt, men Dantes plan var dessvärre att vägra gå och lägga sig, och sedan hade jag lite dumt satt igång tvättmaskinen så jag var tvungen att vänta på den, och sedan ringde Christian och så ville jag bara läsa lite - vips så var klockan 11 på kvällen i alla fall. Runt halv två vaknade Stella, ammade, somnade inte om utan tyckte att det var en bra idé att leka.

Kvart i fyra somnade hon äntligen om.

Svärmor ryckte in som en räddande ängel under söndagen och lekte med barnen ett par timmar så att jag fick sova ikapp lite. Summan av kardemumman är givetvis i alla fall att jag inte skrivit så mycket som planerat, och inte heller fått klart kapitlet som planerat (men nu är det bara tre kapitel kvar ungefär!). Så nu håller vi tummarna för att Stella sover förmiddagslur en timme till så hinner jag få gjort lite.

Dagens länktips är Debutantbloggen, mycket läsvärd för aspirerande författare!

Dagens länktips - Höstlycka

2011-11-13T21:43:00.001+01:00

Eftersom jag har lovat mig själv att skriva ikväll, och sedan försjunka en stund i A Dance with Dragons (jag har nu kommit så långt in i boken att gamla favoriter från förra boken, som till största delen utspelar sig parallellt med den här, börjat dyka upp igen. Yeay!) hinner jag inte blogga särskilt mycket, utan nöjer mig med att tipsa om Höstlycka, som skriver tänkvärt om längtan efter egentid, och att sedan inte kunna njuta av den när man väl får den.

Djurliv

2011-11-10T11:24:00.002+01:00

Jag hör fåglarna kvittra utanför köksfönstret. De har återvänt till fågelborden efter att grannkatten gjort en liten tur i krokarna. Den verkade dock inte så intresserad av den flygande maten, utan satt istället och stirrade intensivt ner i undervegetationen. Fåglarna dräller ju rätt mycket frön på marken, och det finns ju fler som gillar solrosfrön, om man så säger. Små runda saker med päls. Och svans. Och gnagartänder. Och som bor i våra väggar.

Vi hör dem om kvällarna. En i alla fall. Kanske fler. Jag vet att möss kan ställa till med rätt stor skada (i synnerhet om de ger sig på elledningar), men på något sätt är det nästan lite mysigt att höra små krafsande steg i väggen. Kanske för att då vet jag att vi inte är ensamma. Eller för att det påminner mig om min mormors sommarställe, där man kunde höra mössen springa i timmerväggarna när man gått och lagt sig på kvällen.

Nåja. Det gör inte så mycket om katten äter upp dem. Det är faktiskt inte hela världen om katten tar en och annan småfågel heller. Vi har en hel hord blåmesar och talgoxar och lite annat småkrafs som glufsar i sig av solrosfröna. Jag betvivlar att en katt lyckas utrota hela populationen.

För övrigt läste jag i tidningen att en varg troligen siktats i Mölnlycke. Undrar om den kan tänkas ha vägarna förbi här? Det vore ju spännande.

Bokshopping

2011-11-09T16:28:00.000+01:00

Beställde två böcker igår. Dels har Adlibris ett erbjudande på Erik Granströms "Slaktare små", och dels fick jag äntligen ändan ur vagnen och beställde "Eldfloder" av Elin Holmerin.

Erik Granström är hjärnan bakom "Svavelvinter", som kom för några år sedan och är en väldigt, eh, speciell fantasyroman. Det är en av ganska få svenska fantasyromaner som är riktade till vuxna - även om författaren tänkt sig en vuxenpublik så marknadsförs väldigt mycket mer eller mindre som ungdomslitteratur. "Svavelvinter" är språkligt akrobatisk och så fullsmäckad av hänvisningar till allt mellan himmel och jord att det nästan är löjligt. Lägg till en god portion humor och du får underhållning på hög nivå. Jag har väntat på "Slaktare små" länge nu, så förväntningarna är höga. Titeln lär visst syfta på en vaggvisa, bara en sån sak gör ju att min svarta humor studsar glatt.

Elin Holmerin har suttit som redaktör för Catahyas senaste antologier (är det två eller tre nu?) och jag har länge tänkt läsa hennes debutbok "Eldfloder". När jag lyckades gå och vinna uppföljaren "De två odjuren" för ett tag sedan, och dessutom fick veta att Elin inte har särskilt många ex kvar av "Eldfloder" slog jag till.

Nu ska jag bara läsa ut "A Dance with Dragons" först. Ja, jag håller fortfarande på med den. Jag tror jag började läsa den i augusti. Den är på över tusen sidor, rätt avancerad engelska och jag läser inte varje dag (tyvärr). Nu har jag nog bara en dryg fjärdedel kvar tror jag. Så innan jul ska jag väl ha börjat på någon av ovanstående böcker (eller någon av de andra jag har liggande där hemma, nya, fina, väntande...).

Flow!

2011-11-08T23:32:00.002+01:00

Jag tror minsann jag har kommit in i ett flow! Jag har haft möjlighet att skriva massor - med mina mått mätt - de senaste dagarna. Jag går omkring och tänker och ältar intrigen, vrider och vänder på saker, grubblar på vad jag borde göra bättre och hur jag kan lösa situationer jag försatt mina karaktärer i. När det är så här vet jag att jag kommer att ro det här projektet i hamn. Det enda som är frustrerande är att allt skrivande föder längtan efter ännu mer skrivande.

(Nu borde jag skriva något raljerande om att man aldrig får vara riktigt nöjd, men det är jag faktiskt.)

Pioner pioner pioner

2011-11-06T13:55:00.004+01:00

Konstig rubrik så här i november kan tyckas. Men medan vintervilan sänker sig över Elkes, numera min, trädgård drömmer jag om vad som komma skall. I förra veckan fick jag äntligen mina pioner från Guldsmedsgårdens pionodling, så dessa är nu planterade enligt konstens alla regler och ömt övertäckta med granris.

Nyplanterade pioner kan ta ett par tre år på sig innan de blommar första gången, men om allt går enligt planen kommer rabatten om ett par år blomstra så här härligt:

Philippe Rivoire, en mörkröd luktpion
som även doftar, något få röda luktpioner gör.

En av de "gamla" pionerna, en vit luktpion, kanske en Jan van Leeuwen.

Inte en dillpion som jag trodde först, utan en herrgårdspion.


Den här skönheten har en god, kryddig doft om jag inte minns fel. Vad den heter har jag ingen aning om, tyvärr.


En jättestor pion som blommande nästan hela juni. Är kanske hybriden "Christina" som är framtagen på Guldsmedsgården.

Nyplanterade är luktpionerna Nick Shaylor, som är ljusrosa/vit och fluffig (eller dubbel som det heter på pionspråk) med röda teckningar på kronbladen, samt Mesmans Glorie, som också är dubbel och ljust gulrosa. Dessutom finns det en pion jag inte vet något om! Förra året kom den bara upp lite grann och såg hemskt ledsen ut, eftersom jorden försvunnit från den och roten kommit i dagen. Den har nu fått ny jord och ett skyddande granrislager den med, så jag hoppas den återhämtar sig och blommar nästa år. Mycket spännande!

Apropå pioner, förresten, spana in bloggen Spadtag!

Om romanskrivande

2011-11-05T13:56:00.001+01:00

Avanai undrade hur man gör för att skriva klart sin bok. Tips om hur man kommer igång, får idéer och så vidare kryllar det av, men sen då? När man sitter där med sin synopsis och ska försöka få ur sig 200, 300, 800 sidor roman?

Förmodligen är jag inte rätt person att fråga. Jag känner igen mig alltför mycket i det här med att börja på något, komma en bit på väg, köra fast, glömma bort, läsa igenom och redigera gammal text utan att komma vidare, för att sedan lägga ner hela projektet till förmån för någon ny, skinande idé. Men jag har lyckats ta mig förbi det där ett par gånger, så jag listar några saker som hjälpt mig.

1. Var envis och ha tålamod. Är man småbarnsförälder med ett brödjobb har man förmodligen inte särskilt mycket tid över till skrivandet, kanske tjugo minuter här, en halvtimme där och ett par timmar någon gång i månaden. Ska det bli en roman då så kommer det att ta tid. Vi pratar varken veckor eller månader, vi pratar år. (Det kan ibland kännas som ett hån när folk som antingen inte har barn eller jobbar heltid som författare pratar om att man måste räkna med att det säkert tar flera månader innan man fått sin bok färdig. Jag minns att jag hörde en radiointervju med Martina Haag någon gång där hon sade något i den stilen, och radiofolket svarade med ett "wow, oj, sååå länge" - där satt jag och skrattade bittert för mig själv. Ni skulle bara veta! Ni skulle bara veta!)

2. Prioritera. Stäng av TV:n, stäng ner Facebook, strunta i disken och dammsug en annan dag. Sätt rumpan på stolen och skriv.

3. Att sätta upp scheman eller dagliga mål kryddade med belöningar har hjälpt mig i perioder. T ex sätt en kryss för varje dag du skriver ett visst antal ord eller ett visst antal minuter (eller över huvud taget), eller sätt som mål att skriva ett visst antal ord under en vecka eller månad (för gärna statistik så du ser dina framsteg). När du når ditt mål väntar en belöning. Vill man göra det hela mer avancerat kan man lägga in mindre belöningar vid uppnådda delmål, eller en mindre belöning om man når 90% av målet, en större om man når 100% och en ännu större om man skriver ännu mer. Även skrivtävlingar i stil med NaNoWriMo kan funka, problemet med dem är att det kräver att man avsätter ganska mycket tid, och det är inte säkert att man kan det. Jag deltog en gång i en liknande grej fast i januari, och jag har för mig att jag fick lägga runt 1,5-2 timmar om dagen för att uppnå målet på 50 000 ord eller vad det är. I nuläget har jag helt enkelt inte den tiden. Eller jo, kanske om kvällarna, men jag är helt enkelt för trött för att orka köra det racet varje kväll.

4. Strukturera. Här står det t ex lite om olika sätt att jobba med en outline. En annan metod jag har provat på (men den passar inte mig, för jag tycker det tar för lång tid innan man kommer igång och skriver och då blir jag otålig) är Snöflingemetoden. Du behöver inte skriva en komplett synopsis/outline om du inte vill. Jag brukar göra det, men ändra den hundrafemtio gånger, varav några rätt rejält, så jag är fel person att fråga om hur man gör den perfekta synopsisen. Men att strukturera upp huvuddragen i berättelsen, temat och vad de olika karaktärerna vill och vart de är på väg i livet är aldrig fel. Ett romanbygge är för omfattande, man tappar lätt bort sig annars.

5. Älska dina karaktärer. Jobba med dem, tänk på vad de skulle göra i situationer du själv upplever, fantisera om dem. Älska även din värld (om du skriver om en fiktiv sådan). Fundera ut detaljer! Saker som hur skolväsendet funkar, vilka konststilar som dominerar för tillfället, vilka de viktigaste politiska partierna är och vad de står för, hur bystrukturen ser ut i olika delar av landet och vilka sädesslag som är de vanligast förekommande är kanske fullkomligt irrelevant för din berättelse, men bara genom att du tänker på sådant så kommer du bry dig mer om din värld och vilja skriva om den. Dessutom upptäcker du genom sådana funderingar kanske att en av dina huvudpersoner har ett konstintresse som för henom till en plats där hen kan sammanstråla med en nyckelperson för intrigens vidare utveckling. Eller att en annan person kan grannlandets språk för att det lärs ut på privatskolor eller av privatlärare, men folk som gått i vanliga, statliga skolan har inte de språkkunskaperna.

5. Ta din roman på allvar. Prata om den. Skriv om den. Namnge den (det behöver inte vara den slutgiltiga titeln!). Då är det större chans att du inte kan med annat än att slutföra den.

6. Och än en gång, för det kan inte betonas nog, mer envishet och ännu mer tålamod. Att inte ge efter när de nya, fina, skinande idéerna börjar pocka på uppmärksamheten, utan nöja sig med att skriva ner dem och stoppa dem i en mapp för senare bruk.

Rumpan på stolen!

2011-11-02T10:23:00.000+01:00

Min pappa brukar förse mig med kulturtidskriften Voltaire. Jag, som annars mest läser mer eller mindre obskyra föreningstidningar, dagstidningar och ett och annat heminredningsmagasin får därmed chansen att känna mig grymt kulturell när jag ger mig i kast med någon av de mer ambitiösa artiklarna i denna sobert svartvita, läckert satta tidskrift. Senaste numret handlar om skrivande och inleds med en lång artikel om Kjell E. Genberg, Sveriges kanske mest produktive författare. Ingen finlitteratur här inte, Genberg har skrivit allt från porrnoveller till deckare i vilda västern-miljö, äventyrsromaner, ungdomsböcker, faktaböcker, you name it. 250 romaner och 600 noveller har han hasplat ur sig (och han erkänner villigt i artikeln att en hel del, särskilt i början, är ren skit). Han har skrivit på beställning, en brödskrivare kallas han i artikeln.

Nu kan man tycka vad man vill om den här typen av litteratur - jag har inte läst honom, men man får väl förmoda att han är en god berättare, och det kan man ju vara även om man inte pysslar med något språkligt finlir. Men artikeln är intressant för en aspirerande författare (som jag själv) eftersom den understryker att när det kommer till kritan så är den absolut viktigaste regeln, det bästa tipset, det man främst ska sträva efter, detta: "Ass in chair".

Genberg arbetade, när han var som mest produktiv, från klockan åtta på morgonen till klockan sex på kvällen, med bara ett par kortare avbrott på dagen. Ibland långt in på natten. "Ett gott sittfläsk är en författares bästa tillgång", säger han. "Därefter kommer förmågan att kunna stryka."

Han erkänner i och för sig att han ju kunnat fokusera på att skriva eftersom hans fru tagit hand om barn och marktjänst, och det är väl det som är många skrivande småbarnsföräldrars dilemma idag (inklusive mitt eget) - numera brukar inte ens respektive fungera som hushållerska utan ha ett eget arbete, och de flesta föräldrar, oavsett kön, brukar vilja ha del i sina barns uppfostran och liv. Men även om man inte kan sitta och skriva tio timmar om dagen eller mer, så är det inte dumt att i alla fall ha det där i bakhuvudet: få rumpan på stolen. Sätt fingrarna på tangenterna. Skriv.

Bloglovin'

2011-11-01T22:49:00.000+01:00

Okej, jag har hittat dit nu, hundra år efter alla andra har jag förstått. Följ min blogg med Bloglovin

Viljan att hjälpa till vs. tålamodet

2011-10-28T22:56:00.003+02:00

Min grundinställning är att det är bra att barn redan från början upplever hushållsarbete som något naturligt, och att det kan vara både praktiskt och bra för barnen på längre sikt att utnyttja barns vilja att göra likadant som föräldrarna och hjälpa till.

Nu är teori och praktik som bekant inte alltid samma sak. Jag avskyr hushållsarbete och vill det få avklarat så fort som möjligt. Eftersom allt hushållsarbete ligger på min lott de veckor jag är ensam med barnen, och eftersom jag dessutom avskyr att ha det stökigt, dammigt och ett kök överbelamrat med disk blir det en hel del (även om vi inte har det tillnärmelsevis lika rent och välstädat som innan vi fick barn, tack och lov, kanske). Dante brukar få hjälpa till att dammsuga, det fixar han rätt bra själv. Jag kan plocka med något annat och sen snabbt slutföra dammsugningen. Annars har han sedan länge förlorat intresset för att hjälpa till hemma. Ingen gemensam matlagning, tvättvikning eller vad man nu förväntas göra tillsammans med sina barn så där lite käckt. Nej, tvärtom, på med tv:n så kan jag bli klar nån gång!

Tills idag.

Plötsligt vill gossen hjälpa till att diska. Och han gav sig inte. Okej, tänkte jag, klockan är snart läggdags, jag har en otålig bebis på ryggen och hjälper Dante till kommer det bara ta dubbelt så lång tid, men okej. Grip tillfället nu, Andrea, ungen vill.

Han fick diska Stellas haklappar, sedan tappade jag tålamodet och övertalade honom att titta på istället, med löften om att han skulle få hjälpa till en annan gång, när pappa är hemma, när klockan inte är så mycket. Han stod där tålmodigt, tittade på, vispade runt med diskborsten så fort jag lade ifrån mig den för att skölja något, ville diska sista grytan själv. Och jag var ärligt talat ganska irriterad (kan ha haft att göra med att Stella högljutt meddelade att hon inte alls ville sitta på ryggen, och sedan, när jag väl släppt ner henne, klängde sig fast vid mitt ben och lika högljutt meddelade att hon inte alls ville vara på golvet heller), klagade över att han inte lyssnade utan ville göra en massa saker som hade försvårat för mig och blev riktigt arg när han höll på att hälla tvål i den nyss avsköljda grytan. Inte precis mitt bästa parenting moment. (Jag lugnade ner mig rätt omgående, dock, för jag insåg hur absurt det var. Dante tog det rätt bra också, faktiskt, så förhoppningsvis har jag inte totalt kväst hans vilja att hjälpa till.)

Men ärligt talat - jag tycker det är jättejobbigt när någon kommer i vägen för mig när jag vill få tråkiga saker avklarade, någon som gör "fel" eller "hindrar" mig, har bestämda idéer om hur saker ska göras (och som av en händelse ofta involverar massor av vatten på fel ställe eller byggen av soffkuddar). Det gör mig irriterad. Jag antar att i matchen mellan viljan att hjälpa till vs. mitt tålamod så är det sistnämnda förloraren. Och därmed också viljan att hjälpa till.

Jag vill jättegärna höra vad ni andra tänker och hur ni gör med sånt här!

Artikeln i tidningen Skriva!

2011-10-27T10:55:00.001+02:00

Som vanligt är jag ett par dagar sen (har verkligen inte haft tillfälle att blogga förrän nu!), men i alla fall: här är den. Artikeln om mig i tidningen Skriva!

Ett helt uppslag! Lite konstigt att läsa om mig själv - men artikeln kändes bra tycker jag. Självkritisk som jag är var det första jag lade märke till att jag ideligen använder "man" om mig själv i intervjun. "Sedan man blev förälder har det inte blivit så mycket skrivande." Det intressanta är att jag tycker det är fruktansvärt irriterande med folk som säger "man" om sig själva i tid och otid, i synnerhet i tryckt text. Man (sic!) ska inte kasta sten i glashus, uppenbarligen. Jag får väl att se till att bättra mig till nästa intervju! ;-)

En vecka i oktober

2011-10-24T21:23:00.002+02:00

Men vad ser jag, har jag inte bloggat på en vecka? Skärpning, Åke!

Det har kretsat mycket kring badrummet och hemmapyssel på sistone, här har sprungit hantverkare för att fixa till (i vissa fall rätta till) det sista. Vi har - efter nästan ett halvår - fått upp en del tavlor och gardiner. Stella kan gå säkert 8-10 steg utan att ramla, och stoltserar nu med ännu en tand, i överkäken den här gången. Dante har använt pengarna i sin spargris till att köpa en centralstation och ett tågstall. Jag och Stella har varit störtförkylda (jag är det fortfarande). Jag har fått reda på att min visstidsanställning inte kommer att förlängas. Vi har lagat och ätit kroppkakor.

Vad var det där nu igen? Sade jag just att jag blivit av med jobbet? Jo, så är det. Det känns helt okej, faktiskt. Ursprungsplanen är ändå att jag ska vara föräldraledig till augusti 2012 (om nu fp-dagarna räcker så långt, man måste tydligen ta ut fem dagar i veckan från det att barnet fyllt ett år, och det hade jag ju inte räknat med från början). Så nu får det bli så, och förhoppningsvis kan jag ägna våren åt att hitta ett jobb jag verkligen vill ha i lugn och ro.

Stella är nu drygt tio månader...

2011-10-17T11:56:00.002+02:00

...Och hon har precis upptäckt hur kul det är att göra pruttljud mot mammas hand eller arm eller annan valfri kroppsdel hon kommer över.

Storlek: På tiomånaderskontrollen för två veckor sedan vägde hon 9020 g och var 71,5 cm lång, vilket inte var så stor skillnad mot en månad tidigare. Jag drar inte på så stora växlar för detta. Hon är aktiv, hon erbjuds mat (jag menar, vad ska vi göra, tvångsmata henne?), hon har fram till denna månaden följt WHO:s kurvor perfekt, och dessutom var hon sjuk i tredagarsfeber någon vecka innan BVC-besöket. Medan storebror drog typ stl 86 i samma ålder så har den här unga damen fortfarande stl 74. Hon kan t o m få på sig byxor i stl 68...

Motorik: Hon har precis börjat lära sig gå, stapplande steg, upp till sex-sju åt gången som mest. Men oftast ger hon upp efter två och kryper istället. Det går ju så grymt mycket fortare! Hon håller på att lär sig klättra ur sängen med fötterna först, och testar även nya saker som att klättra upp i sängen eller försöka resa sig utan stöd. Det sistnämnda går sådär, men skam den som ger sig!

Språk: Inga regelrätta ord än, men mycket "babbel", "mamamam" när hon är trött och vill amma, och så brukar hon peka på saker och säga "bap bap" om allt möjligt. Hon förstår många ord vi säger, pappa, mamma, Dante, lampan, nallen osv.

Mat: Hon äter det mesta men ratar en del. Senaste favoriten är ost. Hon är mycket bestämd när hon vill ha något, pekar och låter tills hon får det hon vill. Vi blandar plockmat och matning med sked, men hon vill gärna hålla skeden själv. Hon älskar att dricka vatten ur sina IKEA-pipmuggar. Ja, och så ammar hon förstås, dygnet runt, med varierande intervall. Är vi hemma kan det blir varje eller varannan timme, men det är inga problem för mig att åka och jobba och vara borta från henne fem-sex timmar i sträck heller. Välling har vi struntat i, men om tisdagkvällarna när jag är på yoga får hon ersättning i flaska innan hon somnar.

Sömn: Sömnen är lite stökig just nu. Hon somnar lätt på kvällarna (i sjal eller ibland med amning), men har de senaste två veckorna vaknat mitt i natten och varit vaken. Klättrar runt och vill leka. Amma hjälper inte, hon äter och sätter sig sedan upp igen, lika pigg och glad. Det enda raka är att gå upp och sjala henne tills hon somnar om, det accepterar hon, men det kan i värsta fall ta upp till en timme eller mer... Även dagtid är sömnen orolig, vissa dagar sover hon bara ett ynka fyrtiominuterspass, andra dagar kan det bli tre eller till och med fyra gånger (fram till för ett par veckor sedan sov hon hyfsat regelbundet två gånger om dagen, sammanlagt ca 3-4 timmar, så en markant skillnad här). Enligt min bibel Växa och upptäcka världen befinner hon sig mitt i ett utvecklingssprång, vilket jag anser förklarar mycket av denna oro.
Stella sover middag i sin spjälsäng, och hon läggs även där när hon somnat för kvällen, för att sedan lyftas över till vår säng när hon vaknat. Tyvärr har jag fått väldigt ont i ryggen av att ligga och vrida mig i konstiga vinklar när jag liggammar, så jag tänker börja lyfta tillbaka henne till sin säng när hon ammat för att se ifall det kan begränsa antalet nattamningar från typ fem till kanske två eller så, det vore rätt skönt.

Tänder: Än så länge går hon under namnet "Fröken Entand" här hemma. Tre till ser ut att vara på väg, men det kan ju dröja ändå.

Övrigt: Stella klappar händerna när hon är förtjust, hon älskar sin nalle och storebror och är otroligt nyfiken och aktiv. Hon gillar att tömma lådor, kassar, vad hon kommer över, men har nu de senaste dagarna faktiskt visat tendenser till att lägga tillbaka saker igen. Ge-och-ta-leken börjar bli poppis. Och tittut funkar alltid. Hon bärs inte lika ofta som för några månader sedan, mest när hon är trött eller när vi är ute och flänger (orka baxa in barnvagn i bilen, liksom!). Barnvagn funkar ibland, men inte alltid. Så att ge sig ut på vagnpromenad utan en MT eller sjal liggande i varukorgen är inte så smart. I bilen får hon fortfarande plats i sitt babyskydd men vi ska byta till bilbarnstolen typ, eh, idag. Fördelen med babyskyddet är ju att man kan lyfta ut hela det om hon sover, det är därför det har hängt med så länge...

Vad vi bär i: Min favorit är en MT (dvs mei tai, en sorts sele man knyter istället för att knäppa) med utbredbara axelband. Den är helt fantastisk på magen, och funkar bra på ryggen, dock är den lite kort i panelen, så om Stella somnar får hon inte så bra stöd för huvudet (det finns ett avtagbart huvudstöd men det använder jag aldrig eftersom jag inte tycker det sitter så bra). Christians favorit är en Kozy MT med smalare, vadderade axelband, den är lite högre i panelen och mitt förstahandsval för ryggbärande. Jag är även väldigt förtjust i min underbara siden-Indio (den på bilden är helt i bomull, men sidenvarianten ser ungefär likadan ut), en långsjal från Didymos, men det tar ju lite längre tid att knyta så oftast blir det MT:n. Jag har även två ringsjalar, en i bilen (alltid!) och en hemma för snabba lyft. Dessutom en tunnare sjal, en s. k gås som är min favoritsommarsjal. Trikåsjal hade vi i början men den använder vi inte längre.
Däremot skulle jag nog egentligen vilja ha en ergonomisk sele att ha just när man ska iväg någonstans - att stå och knyta en MT eller sjal på en blöt, och snart isig , snöig eller - vi bor ju i Göteborg - sörjig parkeringsplats är ingen höjdare, det slutar alltid med blöta sjaländar! Synd bara att de flesta selarna är så dyra, även begagnade...

Återinflyttningsuppdatering och reklam

2011-10-16T23:48:00.001+02:00

Det har varit dåligt med uppdateringar här på sistone, jag vet. Tiden tycks ta slut. Vi flyttade tillbaka från det tillfälliga boendet in i nyrenoverat hem för några dagar sedan, det är underbart, men vi har väldigt mycket att göra. Ikväll verkar ha potential att bli första kvällen jag kommer i säng innan midnatt. Kanske. Förutsatt att jag avslutar det här inlägget ganska snabbt och sedan går direkt och lägger mig.

Min nya deadline för "Skymningstid" passerades härom dagen. Ha. Ha. Ha. Nej, jag har inte skrivit mycket sen sist, jag satt någon halvtimme en kväll och sedan har tillbakaflytt, jobb och familjeliv tagit precis all plats. Lediga stunder har ägnats åt att stirra tomt framför sig. Eller läsa bloggar och hänga på forum, för det är det jag orkar när tröttheten slår ut hjärnverksamheten.

Jag tror jag har en ny plan. Men jag har inte haft tid att sätta mig ner och formulera den än.

Istället passar jag på att göra lite reklam som jag borde ha gjort för länge sedan! Snart kommer första numret av tidningen Skriva ut - och jag ska vara med! Jodå, jag har blivit intervjuad och fotograferad och fotograferad igen eftersom det inte blev bra första gången. De ville prata med någon som har skrivandet som hobby och försöker få ihop det med familjelivet. Det passade visst bra in på mig. Vi får väl se hur det blir, nu när jag kollade på tidningens hemsida och Facebooksida blev jag plötsligt lite nervös, både för att jag ska ha babblat totalt ute i det blå och för att det bara ska bli något jättekort som är allmänt intetsägande. Eller (och nu har jag nog börjat tänka för mycket) så blev det inget av det alls och här går jag och eldar upp mig. Nåja. Gillar du att skriva, köp första numret av Skriva och läs (förhoppningsvis) om mig!

Upp som en sol...

2011-10-08T22:49:00.002+02:00

För några kvällar sedan hade jag massor av energi. Jag tog mig i kragen, satte mig med manuset och kom fram till att om jag jobbade riktigt hårt, dvs någon timme eller så, varje kväll skulle jag banne mig faktiskt ha det klart innan den 15 oktober, vilket är det datum jag eftr diverse framflyttning satt som deadline för mig själv.

Jag skrev duktigt och entusiastiskt två kvällar. Den tredje kvällen var jag så trött att jag knappt kunde tänka, så då struntade jag i det. Dagen därpå blev klockan jättemycket, jag var fortfarande rätt trött, tänkte att jag borde, men - så struntade jag i det. Den femte kvällen var jag bara lat. Och nu kan jag glömma att hinna klart till den 15:e.

När ett manus så sakta har arbetat sig framåt, med långa pauser, som det här har gjort, och jag börjar se slutet, då vill jag såklart ha det klart (klart i betydelsen "hela historien på pränt", inte klart som i "redo att skicka till förlag", o nej, innan dess återstår mycket, mycket redigering). Därför dessa deadlines, denna press. Och allvarligt talat. Vill jag vara en verksam författare så duger det inte att skriva en stund då och då, det duger inte ens att skriva en stund nästan varje dag. Vill jag få någon roman klar måste jag lägga ner tid och arbete, eftersom en roman helt enkelt tar en himla massa arbetstimmar att skriva.

Samtidigt inser jag att det kanske är lite korkat att ge sig på den där slutspurten samma månad som vi bor på tillfälligt boende med allt stök som det innebär, samma vecka som vi ska flytta tillbaka, med städning efter snickarna och iordningställning av allt som ska ställas iordning. När vi vill få ordning i huset och dessutom måste vinterfixa trädgården. Samma månad som jag redan är galen av trötthet av livet med två småbarn med maken borta på halvtid. Så jag kanske borde tagga ner lite, skriva så mycket jag orkar och ta det lugnt någon månad till.

Problemet är att det alltid kommer något i vägen. Jag måste sluta tillåta saker att komma i vägen. Lära mig att sätta skrivandet först.

Frågan är bara när? Och hur? För just nu är min vilja större än min ork.

Ibland är det bra att vara en napp

2011-10-06T12:14:00.001+02:00

Dagens bonus: Stella vaknade efter att ha sovit middag. Jag satte mig i soffan och ammade. Hon somnade om med tutten i munnen. Så nu kan jag förstås inte resa mig, hum-di-dum. Jag är tvingad att sitta här och ta det lugnt... *visslar*

När scenerna lever

2011-10-03T22:12:00.000+02:00

Hittade ett inlägg om den svåra konsten att skriva sexscener på Debutantbloggen, vilket var väldigt passande eftersom jag precis håller på och sliter mitt hår över en sådan. Eller, rättare sagt, jag trodde att det skulle bli en sexscen, men när jag började skriva den insåg jag att det blir så väldigt mycket bättre om de båda inblandade inte får till det. Att fokus på scenen, istället för sexet, blir själva spänningen, attraktionen mellan dem. Saken är den att de behöver prata också, och få in båda delar i samma scen blir för knöligt. Dagen därpå måste den ena av dem resa bort, så de får inte mer tid för tillfället heller. Att få till en naturlig pratscen är också svårt, men det roliga är att just nu, medan jag skriver det här, så kom jag på precis hur jag ska lägga upp scenen.

Och det var ju det inlägget egentligen skulle handla om. Varför en synopsis aldrig kan vara huggen i sten. För när jag besvarat tillräckligt många av de där frågorna jag skrev om i förra inlägget, fått liv i mina karaktärer och hittat tillräckligt många röda trådar för att bygga och sy ihop en historia, så uppstår ideligen situationer där scener inte funkar. Ibland inser man det tidigt, ibland inte förrän man redan skrivit scenen. Ibland upptäcker man katastrofalt stora logiska luckor som man måste ta ställning till - ska man laga dem, skriva om halva historien eller helt fräckt ignorera dem? (Det kan funka att ignorera logiska luckor! Varför kallar de bara inte in örnarna till Elronds råd och låter dem flyga med Frodo till Domedagsberget så att han kan droppa Ringen där direkt istället för att ge sig ut på en lång och skitfarlig vandring? Ja, jag vet att det finns en förklaring men den luktar efterkonstruktion lång väg.)

Och så har vi de där scenerna som förändras medan man skriver dem. Ibland är det svårt, som med den där sxescenen som inte blir någon sexscen, man trevar och ändrar och skriver om trots att det bara är ett första utkast, inte för att formuleringarna inte blev bra, utan för att karaktärerna inte beter sig som de borde, saker stämmer inte, logiken fattas. Men ibland är det magiskt. Man upptäcker nya lösningar, självklara lösningar när man plötsligt ser dem, saker faller på plats i takt med att fingrarna hamrar på tangentbordet.

Då finns det till och med hopp om att den här historien, den kan bli riktigt bra.

Frågor, frågor, frågor

2011-09-26T22:39:00.001+02:00

Att bygga en intrig är att försöka besvara en massa frågor. Ibland går det lätt, ibland är det svårt, ibland går det inte alls (och då kan det vara läge att tänka om).

När jag formulerade intrigen till "Skymningstid" började jag med tre personer: Gro, Arkas och Miguel. Vad var nu detta för några? Hur såg de ut? Var hade de haft för uppväxt? Hurdana var de som personer? Vad gillade de att göra? Hade de några vänner, ovänner, mörka hemligheter, storvulna planer med livet? En del av det här kändes väldigt självklart, som personernas utseenden - när jag skapar karaktärer ser jag dem för mitt inre utan att egentligen fundera ut deras utseenden. Det bara finns där. Och ibland har man turen att stöta på en person i verkliga livet som ser precis ut som karaktären. (Jag har faktiskt träffat just Arkas, och jag har en känsla av att jag kan ha sett Gro på bild någon gång.)

Annat måste få växa fram. Vad gjorde Gro i storstan? Hon studerade, det kändes självklart. Magi? Nja, magi är ganska illa sett - här velade jag länge fram och tillbaka innan jag bestämde mig för om magiutövandet skulle vara förbjudet eller inte. Detta visade sig sedan ha väldigt stor betydelse för intrigen i övrigt, något jag inte alls hade planerat från början.

Hur hade en fattig torpardotter råd med utbildning? Jo, en mentor, en rik dam som sett hennes begåvning på det magiska området och hjälpt henne med pengar. I detta ryms tacksamhetsskuld, klassresenärens känsla av att inte riktigt passa in, att kämpa för att bli accepterad, det dåliga samvetet att föräldrar och syskon lever i fattigdom medan Gro själv kommer upp sig i världen, att slitas mellan viljan att skaka av sig sin bakgrund och saknaden efter familjens trygghet. Hur såg denna familj ut? Hur hade det gått till när hon lärde känna sin mentor? Vilka tankar hade hon om sin framtid? Och Gro växte fram till en hel person inför min inre blick.

Arkas bakgrund växte fram på liknande sätt - hans kriminella bakgrund, hur han hade hamnat där han var nu, vad han ville med sitt liv, hur hans uppväxt såg ut. Miguel däremot var diffus länge, vilket i nuläget märks i de oredigerade, tidiga scenerna han är med i, men så småningom upptäckte jag en hel del saker om honom också.

Frågorna fortsatte att trilla in. Hur var det med den där värjan egentligen, varifrån kom den och vad var det som var så speciellt med den? Hur kom Arkas över den? Varför hade han varit fredlös, hur kom det sig att han inte längre var det, och vart var han på väg? Vad var det för värja Miguel hade, samma eller en annan? Vad gjorde Miguel i bondbyn? Varför hade han regnkläder på sig? Vad bodde det för folk i gården och hur reagerade de på hans ankomst? Var han ärlig med sitt ärende? Om inte, varför? Vad bekymrade Gro där hon stod och tittade ut genom fönstret i sitt studentrum?

Tre personer, och jag ville förstås att de skulle interagera. Följaktligen, vad skulle kunna göra att de här personerna möttes? Hur reagerade de på varandra? Här började handlingen ta form på allvar.

Det finns fortfarande frågor kvar att besvara. Mina intriger är aldrig hela färdiga innan jag börjar skriva. Och under skrivandets gång dyker det alltid upp nya frågor, nya kniviga situationer att lösa, och - ganska ofta - insikten att en lösning inte funkar och att jag måste prova något annat istället. Just nu grubblar jag på ifall en avledningsmanöver verkligen är nödvändig och, i så fall, hur den lämpligast går till.

Nästa gång tror jag att jag ska skriva lite om att skapa sekundärvärldar och vad det är som är så roligt med det.

Tjoho!

2011-09-24T20:49:00.000+02:00

Bredband!

Nu förväntar jag mig att jag snart skriver något väldigt långt och intelligent om, säg, hur jag tänkt när jag byggt upp "Skymningstids intrig".

Så länge kan jag berätta om att jag idag har utnyttjat det fantastiska höstvädret och rensat i pionrabatten, den långsmala rabatten som under min ledning verkligen kommer att bli en nästan renodlad pionrabatt. Innan rensningen idag huserade där, förutom fem pioner, även en kärleksört, massor av daggkåpa, malvor på utflykt, tre-fyra blandade lågvuxna perenner, en massa lungört, ett stort bestånd med gula liljor, förrymda smultron samt gräs, gräs, gräs och åter gräs. Efter rensningen återstår (förutom de fem pionerna, varav den största delats) kärleksörten, de malvor som hållit sig någorlunda i rabatten och inte halvt utanför, två av lungörterna och en liten daggkåpa (men dessa kommer nog få försvinna till våren samt de blandade, lågvuxna perennerna. Rabatten ser plötsligt riktigt tom ut, så nu börjar jag fundera på vad som ska få ersätta gräset och daggkåporna till våren. Tovsippa, tror jag, det är en trevlig marktäckare, eller kanske nävor, men jag måste ha något som blommar sent också (och som passar med lilarosa malvor). Hmm.

Vad jag inte ska göra i helgen

2011-09-22T22:21:00.000+02:00

Jag ska inte gå på Bokmässan.

Jag borde gå på Bokmässan. Jag skriver, jag läser, jag älskar böcker. Jag har sett att det finns några intressanta seminarier. En massa författarbloggare jag följer ska dit. Men nej. Allt har kört ihop sig och jag orkar inte, hinner inte heller. Jag är förkyld, bebis är förkyld, jag kan inte släpa runt på en förkyld bebis på en mässa knökfull med folk, jag vill inte lämna förkyld bebis hemma hos pappa ännu en dag när det är tutte, tutte och tutte som gäller. Vi måste röja i trädgården, bara MÅSTE, och det finns inte så många andra dagar än i helgen att välja på. Jag har lovat att hitta på något roligt med Dante, bara han och jag, är vädret någorlunda ska vi till Liseberg.

Dessutom har jag ett kluvet förhållande till Bokmässan. Jag har varit där ett par gånger under senare år. Båda gångerna hade jag en massa planer på saker jag ville se, folk jag ville prata med, böcker jag ville spana in. Samma sak har hänt båda gångerna: jag kommer dit. Och blir överväldigad. Känner mig liten och bortkommen och så totalt vilsen att jag knappt vågar lyfta blicken, knappt vågar gå på ett seminanarium, absolut inte vågar prata med någon jag skulle vilja prata med. Och då låtsas jag - för mig själv och andra - som om det var min plan från början att bara strosa runt och köpa böcker, som om Bokmässan inte var mer än en stor bokhandel. Och jag kan inte ens köpa alla böcker jag vill köpa, pengarna räcker inte till det.

Och efteråt undrar jag varför jag gick dit över huvud taget, vad som är grejen med Bokmässan.

Så, samtidigt som en del av mig tycker att det är synd att jag missar den och känner att jag både vill och borde gå, så sitter det en liten osäker Andrea någonstans därinne och tycker att det är ganska skönt att allt har kört ihop sig, för då slipper jag.

Fortfarande...

2011-09-21T14:08:00.001+02:00

...inget bredband, nej. Fortfarande hänvisad till mobilsurf. Dessutom verkar min hjärna ha gått in i semestermode pga det tillfälliga boendet, så jag får inget gjort alls utom absoluta måsten.

Förmodligen behöver jag det. Jag önskar bara att mitt dåliga samvete kunde ta och hålla käft.

Ja, jag vet...

2011-09-15T16:41:00.001+02:00

...Det är lite tyst här nu. Pga badrumsrenovering ochgolvläggning i kök och hall befinner vi oss på tillfälligt boende där vi inte fått internet än. Jag är hänvisad till mobilsurfande, och eftersom jag inte gillar att skriva långa inlägg med mobilen så blir det inte så mycket bloggat. I helgen, är det sagt. Jag återkommer.

Skymningstid - hur det började

2011-09-08T12:44:00.001+02:00

Jag tänkte skriva några inlägg om romanen jag skriver på nu, "Skymningstid" (för den som missat det), och börjar mycket logiskt från början - hur den tog form.

Varifrån man får sina idéer verkar var en sådan där ständig fråga författare får, och svaret på den är att de dyker upp lite varstans ifrån. När det gäller "Skymningstid" var det inte så att den poppade upp i skallen som färdig roman, utan den består snarare att flera trådar med lite olika ursprung som jag fann lämpligt att sammanfoga. En av trådarna heter "Snöspår" och härstammar från 2006 (eller kanske 2005).

2006 startade Peter Fisk en fantastiktidning på nätet, "Annanstans". Det blev en kortlivad tidning, bara ett nummer gavs ut, och numera går det inte ens att hitta den på nätet. Men i den tidningen publicerades mnin novell "Snöspår", en berättelse om en kvinnas jakt på sin bortrövade dotter, en dotter som hade förmågor utöver det vanliga. "Snöspår" kan ses som en fristående prequel, eller föregångare, till "Skymningstid". Flickan i berättelsen, Gro, hennes mor Aska, byhäxan Blåkärringen och en del andra personer och händelser är med också i "Skymningstid". En hel del detaljer har blivit omarbetade till romanen, så "Snöspår" ska väl egentligen mer betraktas som en inspiration än en regelrätt prequel. Exempelvis är tidskänslan i "Skymningstid" betydligt modernare än i "Snöspår".

För några år sedan fick jag för mig att vara med i NaNoWriMo, en årlig skrivarutmaning som går ut på att man under november månad ska skriva en bok på 50 000 ord. Jag började spåna på en roman och hittade inom mig en bild av en ung kvinna som stod på en balkong och såg ut över en stad. Kvinnan, insåg jag, var Gro från "Snöspår", nu vuxen och långt hemifrån. Var var hon någonstans? Hur hade hon hamnat där, och varför? Frågor att besvara medan jag formulerade romanens intrig.

När jag letade vidare bland mina utkast och idéer dök två andra personer upp: Arkas och Miguel.

Arkas är en gestalt jag burit med mig under flera år, en bad boy som levt ett minst sagt hårt liv som stråtrövare och fredlös i olika utkast till berättelser, en del i fantasymiljö, en del mer i medeltidsmiljö. Nu promenerade han in i min nya berättelse, beredd att lägga det laglösa livet någorlunda bakom sig och med en dyrbar värja i handen. Hur hade han kommit över den, kan man fråga sig? Används ens värjor i miljön "Skymningstid" utspelar sig i? Och vad var det som var så speciellt med den här värjan?

Värjan poppade snart upp en gång till. Jag hade skrivit en scen där en man gör entré i en bondby. Han är klädd i underliga kläder - en gul regnrock, faktiskt, men sådana är okända i den här världen - och bär en gammal skev och vind värja vid sidan. Han söker natthärbärge i bondgården. Enter Miguel, eller Mikkel som han kallar sig inför byborna. Jaha, och vad gör han där då? Varifrån kommer hans kläder? Och hur många värjor kan en berättelse innehålla?

Många frågor - och jag hade inte svaret på dem alla på en gång. Men en synopsis blev det, och jag började skriva. Och nej, boken blev inte klar på en månad...

En enkel lösning

2011-09-05T12:16:00.000+02:00

När Dante var bebis tyckte jag nattamningen var jobbig. Anledningen till det var att vi fått för oss att han absolut skulle sova i egen säng, och därför höll jag mig vaken när jag ammade på natten för att kunna lägga tillbaka honom. Dante sov som bebisar mest gör, dvs han sov ett par timmar, vaknade, ville amma, somnade om med tutten i munnen, sov ett tag till, vaknade till och ville amma - kort sagt, inga konstigheter, och han fick den sömn han behövde.

Jag, däremot, sov som en kratta och mådde därefter.

Eftersom jag är stark motståndare till alla slags metoder som innebär att man lämnar ett barn skrikande i sängen, så köpte jag Elizabeth Pantleys "Somna utan gråt" för att få tips på hur vi kunde komma ur alla dessa uppvaknanden (som jag såg det). Några månader av scheman, vyssjanden, nappande och gudvetallt följde. Jag tyckte det hjälpte, mest för att nappandet (ihop med välling) gjorde att nattamningen minskade och tog slut, vilket väl gjorde att jag sov lite bättre (sedemera ledde detta till ett för tidigt amningsavslut, men det är en annan historia).

Så här i efterhand kan jag se att vad vi än gjorde, så kvarstod faktum: Dante sov bäst när vi helt enkelt lät honom sova med oss. Och vi också, eftersom vi slapp springa upp på natten och hålla på.

Därför har jag gjort det lätt för mig med Stella. När hon har somnat för kvällen (i sjal eller famn, med napp) lägger vi henne i spjälsängen. Och nu erkänner jag att hon är ett lättare barn på det sättet än Dante, eftersom hon sedan sover 3-5 timmar oavbrutet där. Han vaknade alltid ett par gånger under kvällen. När Stella vaknar första gången på natten lyfter jag över henne till vår säng på minsta gnäll (dvs innan hon hinner vakna ordentligt) och liggammar henne. Hon somnar om omedelbart och äter i sömnen. Ibland är jag fortfarande vaken när hon ätit klart några minuter senare, då ger jag henne nappen när ätandet har övergått till snuttande. Sedan somnar jag också om. Ibland somnar jag om direkt. Hon ammar mellan två och fem gånger per natt (tror jag) och gör det mestadels utan att vakna helt. Jag vaknar bara till så mycket att jag petar in bröstet när hon letar efter det, och ibland nappen. Hon sover vanligtvis 10-11 timmar per natt och 3-4 timmar dagtid, totalt runt 14 timmar per dygn. Enligt "Somna utan gråt" är det precis så mycket ett niomånaders barn bör sova.

Att jag inte är till hundra procent utvilad nu för tiden anser jag till största delen bero på att jag går och lägger mig för sent och går upp för tidigt.

Jag säger inte att samsovning passar alla. Jag säger inte att alla måste nattamma (eller ens amma alls). För en del passar andra lösningar bättre. Men jag säger att ibland stirrar man sig blind på att saker och ting måste vara på ett visst sätt när en enklare lösning finns mitt för näsan på en.

En härlig syn

2011-09-01T10:30:00.000+02:00

Min känslor överraskade mig idag.

Mitt jobb är helt ok. Det är inte mitt drömjobb, jag betvivlar att jag kommer att arbeta där resten av livet, men på det stora hela funkar det bra tills vidare. Nu ska jag börja jobba i september, halvtid de veckor Christian är hemma. Schemat kom igår, och nu på förmiddagen skrev jag in mina tider i vår stora familjekalender som hänger på väggen. Jag tittade på min kolumn efteråt, den som varit så tom sånär som på enstaka tandläkartider och liknande. Nu står det "jobba" på flera dagar. Tillsammans med yogan en gång i veckan och lite annat småjox såg min kolumn plötsligt fulltecknad ut.

Jag kände hur mina axlar sjönk. Hur jag sträckte på mig. Vilken befrielse, vilken lättnad! Inte trodde jag att det skulle kännas så skönt att se sig uppbokad i kalendern så där, men - det gjorde det!

Äsch, då

2011-08-31T12:41:00.000+02:00

Jag kunde inte låta bli att läsa lite bloggar igår igen. Bara liiite. Och bara när jag ammar. Tur att Stella vill amma sisådär sju-åtta gånger dagtid. För när jag nattammar läser jag faktiskt inte bloggar, då sover jag istället :)

Sammanfattning av veckan som gått

2011-08-30T10:01:00.000+02:00

Pausen: Jodå. Det har gått alldeles utmärkt. Jag har spelat en del Angry Birds på telefonen istället, men inte så att det på något sätt tagit över. Igår gick jag igenom de flesta av de bloggar jag följer, med utgångspunkten att jag faktiskt inte behöver läsa vartenda inlägg, men jag har tänkt låta bli resten av veckan. Nästa vecka är nog tiden mogen att återvända till den sociala sfären. Under kontrollerade former.

Skrivandet: Det har varit lite stiltje de senaste dagarna, men tidigare i veckan fick jag loss relativt mycket tid (en hel timme vid ett par tillfällen, det ni!) och arbetar mig just nu sakta med säkert genom upplösningen av "Skymningstid".

Läsandet: "A Dance with Dragons", femte delen i G R R Martins episka fantasyserie "A Song of Ice and Fire" är tjock. Jättetjock. Jag är på sidan 228, av drygt 1000. Men den är bra. Hemsk, ganska äcklig, brutal, tragisk, men bra. Det enda som är lite tråkigt är att jag hade sett fram emot att få följa en av mina favoritkaraktärer, men hittills har hon inte haft ett enda kapitel. Istället är en av de tråkigaste karaktärerna, en sådan där som jag aldrig fattat riktigt varför det ska vara intressant att följa alls, med. (Och nej, jag tänker inte säga vilka det är. När det gäller den här serien är det en spoiler bara att avslöja vilka som fortfarande är i livet så här i femte boken.)

Trädgården: Höstrensningen är påbörjad med inte avslutad. Bara att gå igenom de eftersatta hallonsnåren och ta bort allt gammalt visset tar sin tid. De senaste dagarna har regnet vräkt ner, och så mycket trädgårdsentusiast att jag ger mig ut och röjer i ösregn är jag faktiskt inte.

Barnen: Dante älskar sitt nya dagis, hoppas det håller i sig! Stella är förkyld och kan nästan stå utan stöd i ett par sekunder.

Hårfärgen: Henna behöver några dagar på sig att oxidera till sin slutliga färg, så exakt hur rött det blir vet jag inte än. Jag är ju mörkhårig i grunden, så någon katastrof lär det inte bli, mitt problem är väl snarare ofta att det blir för lite färg.

Morgonens status: Stella vaknade kvart i sju och började klättra runt. Strax därpå kom Dante in och började klättra runt. Jag vände ryggen till och övertygade maken om att jag behövde en sista sovmorgon innan han åker imorgon. Kvart i åtta ringde min tandläkare för att påminna om att jag har besökstid nästa vecka. Kvart över åtta tyckte mannen att min sovmorgon var över och kom in med Stella. Han gick och lade sig istället, Stella ammade och somnade hon med. Jag åt frukost i lugn och ro (nåja, avbruten några gånger av Dante). Och fick rentav tid över att sitta och skriva det här. Bisarrt nog känns det som om jag har haft sovmorgon, på riktigt.

En alldeles vanlig kväll hemma hos oss

2011-08-29T19:54:00.000+02:00

Dante äter banan och tjatar om att få se på pappas dator. Stella är snuvig, trött och gråter för att mamma ser konstig ut. Mamma (det är jag, det) sitter nämligen framför datorn med håret inlindat i dubbla handdukar. Pappa tröstar Stella, hjälper Dante att sätta igång ett program på SVT Play samtidigt som han svarar på diverse sms och telefonsamtal rörande schemaläggningen på sitt jobb (vem påstod att män inte kan multitaska?).

Dubbla handdukar, tänker nu den uppmärksamma läsaren. Vad är nu detta?

Jo, jag har tröttnat på små grå hårstrån och tyckte det var dags för en ny färg på håret. Eftersom jag inte vill dumpa mer kemikalier i mitt hår (och amningen är ju ett extra skäl att låta bli) så fick det bli ett experiment: äkta henna. Utblandat med kaffe (jomenvisst!). Denna geggamojja har stått till sig under dagen och blivit lagom gosig, och är nu ingojsad i mitt hår för verkan i två timmar. Och som den optimist jag är när det gäller hårfärgning, har jag som vanligt struntat i att testa färgen på en hårslinga först utan använt den på vinst och förlust.

Vardagsedge, eller nåt.

(Mitt andra projekt för dagen innefattade också geggamojja, betydligt äckligare sådan. När det börjar växa mögel ur bottenventilen i handfatet vet man att det är dags att skruva isär rören och plocka fram det starkaste rengöringsmedlet man har i skåpet.)

Hur går det med pausen då?

2011-08-24T20:10:00.003+02:00

Jo, tack, bra. Inga sociala medier sedan i söndags. Inga bloggar heller. Enda gången jag nuddat vid det har varit när jag delat mina blogginlägg på Facebook. Jo, och idag var jag faktiskt inne på en blogg för att hitta ett recept. Men jag var duktig och letade bara reda på receptet, inget annat.

Abstinens? Bloggabstinensen är värst. Jag brukar ju läsa bloggar medan jag ammar, nu kan jag undra vad jag ska hitta på istället. Enbart amma funkar, har jag upptäckt! Eller som nu, nu bloggar jag ju själv istället.

Än så länge känns det i alla fall rätt skönt, på det stora hela.

Ändrade planer

2011-08-23T14:48:00.000+02:00

Barnfri eftermiddag inbokad för att skriva. Trodde jag. Dante har tjatat sedan igår om att gå ner till sjön och fiska, den sortens gulligt vädjande tjat som triggar det dåliga föräldrasamvetet (vi skulle ju fiska i sommar! Vi har bara gjort det en gång! Vi lovade ju!). Så Christian fick ta med honom på en sväng. Jag hoppades att det skulle synka med Stellas eftermiddagslur, men icke, unga fröken vände upp och ner på dygnsrytmen igen och sov eftermiddagsluren vid lunch istället.

Nåja. Att sitta på verandan och dricka kaffe medan bebisen kladdar med sin smörgås är ganska trevligt, det med.

Trädgårdslycka

2011-08-22T23:50:00.000+02:00

Äntligen! Regnet höll sig borta, mannen var hemma, inget annat akut var inbokat. Ut i trädgården och rensa!

Bort med vissna blomstänglar, storvuxet ogräs. Bort med utblommade kungsljus (vilda, vackra men överallt där de helst inte ska vara), daggkåpa (en trevlig perenn men den växer ju i heeela trädgården eftersom den sprider sig väldigt duktigt) och malva (jag älskar malvor men inte mitt där man ska gå). Jag fick klippt ner häcken som kantar trappan från nedre delen av trädgården också, så trappan är numera synlig i nästan sin fulla bredd istället för halva (andra gången i år jag klipper den för övrigt). Lite nerklippning av utblommade astilbe och en rätt trist buske som ändå ska tas bort gjorde att en blommande Mozartros syntes bättre, små läckert klarrosa blommor med vitt i. Gången till parkeringen rensades någorlunda (malvor, som sagt, och daggkåpa), och så passade jag på att ta bort de där liljehistorierna som brer ut sig på eget bevåg och hotar att göra min älskade luktpion Philippe Rivoire vattensjukt och möglig. Det var naturligtvis en miss att plantera pionen så nära liljorna, men detta gjordes i våras, innan liljorna blommade. Deras stjälkar är förvillande lika gammal blast från lökväxter, så jag antog att det var något utblommat som snart skulle vissna ner. Inte växa sig dubbelt så högt, breda ut sig och nästan kväva stackars Philippe.

Trädgårdslandet ska fortfarande rensas, där tog kungsljusen över med råge under juli, vilket var väldigt vackert i någon vecka men inte så kul nu. Det dröjer nog ett par år innan jag får tid att faktiskt odla något där, så planen för nästa år är att helt enkelt försöka hålla det så rent så möjligt så att det inte växer igen totalt.

Blomstergården alias "Djungeln" domineras av en två meter hög och nästan lika omfångsrik bolltistel. Där har jag inte ens vågat tänka på att ge mig in än. Det är lite synd, för jag har en känsla av att det finns saker därinne som knappt syns bland allt det uppvuxna och delvis vissnade. Bland annat skymtar några gula blommor jag är nästan helt säker på är echinacea eller solhatt långt därinne. Trevligt, jag hade röd solhatt i min gamla trädgård och har funderat på att plantera ett gäng här.

Trots att det är så fruktansvärt mycket att göra är det en skön känsla att inse hur mycket man faktiskt hinner på ett par timmar. Det var underbart i trädgården idag. Solen sken, men inte för varmt, det var en frisk känsla i luften, lite höstlikt. Grannkatten kom förbi och sade hej, och lade sig sedan majestätiskt i närheten, den passiva sällskapligheten katter behärskar så väl.

Dessutom känner jag mig oerhört duktig efteråt. Eftersom jag även har hållit mitt löfte att undvika sociala medier, och till råga på allt äntligen gått igenom all barnkläder och sorterat dem efter storlek (så att jag faktiskt vet vad vi har och inte för kläder till Stella nu i höst) slår duktighetsbarometern i taket. Och eftersom jag vill gå och lägga mig nu så postr jag det här utan att läsa igenom det och rätta stavfelen.

Jag tar en paus nu

2011-08-21T21:01:00.000+02:00

Det pågår ett ständigt mingelparty i min dator, och i min telefon. Ett mingelparty, eller kanske en mässa, med massor av intressanta diskussioner, föreläsningar och seminarier jag inte vill missa. Människor jag vill prata med och lyssna på. På Facebook, på forum, på bloggar jag följer.

Det börjar bli för mycket nu.

Mingelpartyt börjar ta över. Jag kan inte släcka om kvällarna utan att kolla en sista gång. Jag har svårt att sätta mig vid datorn och jobba, eller göra ärenden, utan att först bara kolla. Min tankeverksamhet kretsar mer kring min åsikt om en korkad debattartikel någon länkat till på ett forum än att lösa problem med romanintriger.

Det är definitivt dags för en paus från sociala medier och bloggläsande, så jag börjar imorgom. Det får bli för en vecka, kanske två, kanske fler, vi får se. Jag har t o m avinstallerat Facebook-appen från telefonen, det ni! Bloggen tänker jag hålla igång i alla fall, men det faller under sådant som håller min egen kreativitet igång, och det är bra.

Att hålla sig på den smala vägen är inte alltid så lätt

2011-08-18T22:33:00.000+02:00

Ju mer jag skriver desto mer kommer jag på att ändra. Jag har just skrivit om synopsisen för slutet en gång till.

Det är inte brist på planering som är felet. Eller jo, kanske, på sätt och vis, men det som händer medan jag skriver är att jag hela tiden kommer på nya saker som måste stämma, eller som inte hänger ihop, eller som bara inte blev bra, eller logiskt, eller tillräckligt spännande, eller så är det något annat fel. Och - detta kan ju ha med bristande rutin att göra - det är hela tiden saker jag inte kunde ha förutsett när jag gjorde den första synopsisen, den som är ändrad hundra gånger.

Jag förmodar att det finns en anledning till att jag skrivit så mycket som aldrig blivit färdigt. När man håller på och snubblar runt på målsnöret är det väldigt lätt att tröttna och istället kasta sig över något nytt projekt. Ett nytt vackert projekt som hägrar, fritt från logiska falluckor och där man inte trasslat in sig i femtio olika idéer som inte hänger ihop. Nästa gång, tänker jag, nästa gång ska jag göra ett ordentligt förarbete. Kanske enligt den där metoden jag läste om och som verkade så vettig. Och jag ska vara jättenoga med att verkligen ha ordning på alla anteckningar, och skriva en timme om dagen, och verkligen se till att få ur mig ett grovmanus utan att fastna i detaljer, och ...

Listan fortsätter på allt bra jag ska göra nästa gång. Med det nya, fina projektet.

Även "Skymningstid" var ett nytt, vackert projekt en gång i tiden. Just nu kämpar jag hårt för att hålla det i minnet.

Och så länkar vi lite, då

2011-08-16T10:45:00.000+02:00

Ett par vitt skilda länktips idag:

Kim M. Kimselius tipsar om hur man kan hjälpa författare man känner. Tyvärr har jag ingen bok man kan köpa än, men man kan alltid gå in på Catahyas hemsida och köpa någon av novellantologierna Vinter & Hav, Tecken i aska och eld eller Vansinnesverk, som alla innehåller noveller av mig. :)

Länktips nummer två är Ghosthand, som skriver mycket tänkvärt om hat.

Och så var det det där med research

2011-08-15T16:20:00.000+02:00

Jag har läst flera blogginlägg om research nyligen, bl a här och här. Jag instämmer till fullo. Att bara skriva om sådant man känner till verkar begränsande. Att göra research är kul, lärorikt och skönt nördigt (under skrivandet av "Skymningstid" har jag exempelvis lärt mig en del om gamla värjor och hur lång tid tågresor tog för ungefär hundra år sedan).

Men.

Det tar tid. Massor av tid. Och när tiden är kraftigt begränsad, som den är för mig nu, och sannolikt kommer att fortsätta vara i åtminstone några år till, då vill man hellre lägga sin begränsade tid på att skriva. Trots att man vet att den där researchen måste göras någon gång för att berättelsen ska få djup och trovärdighet.

Själv borde jag ta reda på mer konkret fakta om vilka praktiska sysslor man utförde i jordbruket för ungefär hundra år sedan. Det har stått på min att-göra-lista i minst ett år. Det finns ett helt kapitel (och en massa detaljer i andra kapitel) jag inte kan skriva förrän jag har gjort den researchen. Nu när jag inte har så många kapitel kvar att skriva måste jag snart göra researchen för att över huvud taget kunna slutföra boken.

Det är inte det att jag inte vill. Men det tar emot, för att jag vet att det betyder att berättelsen än en gång riskerar att bli vilande några veckor. (Eller så får jag värsta inspirationen och så sätter det fart ordentligt, på bekostnad av hushåll, barn och sömn.) En tanke är ju att jag faktiskt börjar jobba i september, med ganska långa bussresor till jobbet, jag får väl se till att få ett och annat gjort då.

Hur hittar ni andra tid för research?

Sömnlöshet

2011-08-13T10:30:00.002+02:00

Två kvällar har jag gått och lagt mig alldeles för sent (eftersom jag vill läsa, skriva, vara uppe utan barn en stund när barnen har somnat). Två morgnar har jag väckts alldeles för tidigt, den tredje kvällen, igår, såg jag till att gå och lägga mig relativt tidigt eftersom jag var helt dimmig av trötthet och hade huvudvärk.

Stellas första tand har börjat titta fram, och inte vet jag om det var den som spökade eller om det var något annat, men hon hade sin oroligaste natt på mycket länge, bökade, stökade, gnällde, vaknade, ammade, ville inte amma och höll på. Inte mycket sömn för mig, med andra ord. När Dante väckte mig klockan sju kändes det som om det vore tre på natten, snarare. Huvudvärken var ännu värre och jag släpade mig runt, zombie-style.

Eftersom vi är hos mina föräldrar idag kan jag få hjälp med Dante, och tänkte följaktligen sova när Stella tar sin förmiddagslur. Hon gör det nu, sover.

Men jag ligger här, sömnlös medan tankar på allt och inget far runt.

Tillägg: Jag somnade faktiskt sedan. Nästan i alla fall. Tror jag. Jag låg i alla fall stilla och blundade rätt så länge, så jag kände mig lite mer som en människa när Stella väl vaknade.

Slappomamman

2011-08-10T11:41:00.000+02:00

Jag erkänner. Jag är en slappomamma.

Som jag var inne på i ett tidigare inlägg så präglas våra förmiddagar av tv-tittande, nakna barn och allmän slöhet. Dante småäter mackor utan pålägg direkt ur frysen (han gillar frysta saker) bara för att jag inte orkar ta fajten (hur förklarar man för en fyraåring att småätande är dåligt för tänderna och att det är bättre att vänta tills vi äter mat allesammans på en nivå han kan förstå och ta till sig?). Jag är inte helt övertygad om att för mycket tv-tittade är oskadligt, men JA! Det är så förbannat bekvämt att han roar sig själv så att jag kan ta en kopp kaffe och skriva lite (eller blogga, som nu) medan bebisen sover. Ibland går han upp och leker på sitt rum istället, och det är klart att jag tycker det är bättre, men oftast vill han att jag ska leka med honom (vilket man ju kan förstå, trots att jag antagligen är världens tråkigaste lekkompis, som småstädar och mest bara sitter och säger "jaha" när han drar igång fantasilekar som "mamma och pappa-apa").

Jag är ibland rädd att jag håller på att fostra en pojke som kommer att bli överviktig pga taskiga matvanor (inte för att han visar några tecken i den riktningen nu) och som lär sig att han kan göra vad han vill, så länge han inte förstör något eller stör mamma.

Så. Jag är alltså en slappomamma. Trots att jag ogillar slappomammor (för man ska ju vara så jäkla präktig när man är förälder, jajemen, jag med!). Jag kan inte riktigt bestämma mig om jag kan förlika mig med den tanken. Och jag tar faktiskt gärna emot tips på hur jag tar mig ur detta slappande.

För egentligen är det riktigt bisarrt att jag hamnat här, med tanke på att jag alltid gillat rutiner, ordning och reda och effektivitet. Tydligen appliceras detta bara på mitt arbete och mitt förhållande till andra vuxna (fråga maken!) och inte på min samvaro med barn. Varför, undrar jag och rannsakar mig själv.

För att barn bjuder större motstånd? För att jag i grund och botten aldrig umgåtts med barn förrän jag fick egna och därför bara har lärt mig uppskatta "vuxensaker" (fast det är inte sant, det är ju jätteroligt att umgås med barn, det tycker jag med, särskilt när de har passerat bebisåldern och faktiskt går att prata med)? För att jag bara inte orkar?

Orken, ja. Det är nog i mångt och mycket den springande punkten. Och vad gör vi åt den? Köper ett hus med jätteträdgård, renoverar och försöker skriva en bok samtidigt. Bra plan, eller hur?

Dags för förändring

2011-08-09T23:25:00.000+02:00

Ja, här ser ju lite annorlunda ut som du förhoppningsvis märkt. Jag har pysslat med lite småändringar på sistone, stuvat om och lagt till i högerspalten, lagt till ett par sidor med lite mer om bloggen och om mig, och nu har ju hela bloggen fått nya kläder. Lite höstiga kanske, men jag lär inte hinna ändra layouten en gång till innan hösten ändå.

Dessutom är jag ju en sådan där knäppskalle som älskar hösten.

Nu går det runt i huvudet, kvällen är sen, sömnen har varit alltför sparsam, och jag ska gå och lägga mig. Natti natti!

Regndrömmar

2011-08-08T09:59:00.002+02:00

Regn, regn, regn. Är det bara jag eller har det regnat ovanligt mycket i sommar? Eller beror det på att vi flyttat från en platt ö - Hisingen - till ett berg några mil in i landet? Idag har regnet vräkt ner, igen, det är Hollywood-varning på det.

Allt detta regn får mig att vilja arbeta. Jag längtar efter att jobba! Inte så mycket brödjobbet (även om det onekligen ska bli skönt att komma ut lite ur föräldraledighetsbubblan några timmar i september) som skrivandet, så klart. Jag drömmer om att få några timmar för mig själv, dagtid, då jag kan försjunka i min värld och arbeta, arbeta, arbeta för att få "Skymningstid" färdig. Rensa hjärnan med att skriva någon novell emellanåt. Arbeta med andra idéer jag har som kanske kan inbringa lite lön om jag lyckas sälja in dem på rätt ställe.

Förstå mig rätt. Jag älskar mina barn, men att vara föräldraledig är egentligen inte min grej. Trots det ska jag vara mer eller mindre ledig, med bara kortare avbrott för jobb, till augusti nästa år. Det är en lång historia, men huvudanledningarna är att vi inte vill sätta Stella på dagis redan i januari, samt att norska idiotregler gör det omöjligt för Christian att ta ut föräldraledighet. Ett sidospår, detta. Men det är ironiskt att jag, som klättrade på väggarna efter ett år hemma med Dante, som var fast besluten att vara hemma kortare den här gången, kommer att vara hemma ännu längre istället.

För att jag inte ska klättra på väggarna alltför mycket den här gången har jag och Christian kommit överens om att dela upp dagarna när han är hemma lite, så att jag kan få ett par timmar skrivtid åtminstone några gånger i veckan (och han kan få göra sitt). Den överenskommelsen ska hållas, kan jag lova.

Hinder undanröjt, eller Massor av Post-Its

2011-08-06T22:39:00.004+02:00

Så, då kan jag inte skylla på tidslinjen längre. Den är nu överförd till ett antal post-its som är uppklistrade på en anslagstavla. En linje för var och en av de tre huvudpersonerna, en linje för händelser som sker så att säga utanför deras perspektiv (för att jag ska hålla ordning på vilken dag saker och ting händer) och så några lappar som är scener som utspelar sig innan berättelsen tar sin början. På varje lapp står titeln på kapitlet (en del kapitel har ftt flera lappar,om det utspelar sig under flera dagar), vems POV (eller point of view) det är, vilken tid på dygnet det utspelar sig om det är relevant och, viktigast, vilken dag det utspelar sig. Detta är ju fantasy i en fiktiv värld, och jag har den här gången valt att inte göra den där sortens ambitiösa världsbygge där man namnger veckodagar, månader och redogör för hur man ställer sina klockor, utan undviker helt enkelt att nämna månader vid namn. Berättelsen utspelar sig under hösten, så för att jag ska ha koll har jag gjort en egen notering om att de första scenerna utspelar sig i motsvarande "mitten av september". Dagarna i tidslinjen är helt enkelt numrerade från första scenen när händelserna drar igång på allvar, 1-23 ungefär. Samt några scener som utspelar sig "några veckor senare" eller "fyra år tidigare".

Skrivit har jag gjort också. Mest skit, ärligt talat. Det enda som skrivandet av de två senasten kapitlen fört med sig är att jag insett att de måste skrivas om, delas upp och möjligen delvis strykas. Detta är dock ett senare arbete. Nu ligger fokus på att avsluta den här berättelsen!

Nackdelar med flera datorer, eller Undanflykter

2011-08-03T11:36:00.002+02:00

Det går trögt med skrivandet, och det beror inte bara på att det är sommar (jag har ingen arbetsdisciplin på somrarna, vilket jag ohämmat hävdar beror på att sommartid är den lekfulla, impulsiva, ostädade Eldens tid enligt den kinesiska elementläran). Det beror inte heller enbart på att vi fortfarande inte kommit i ordning i nya huset och har haft jättemycket att göra med att exempelvis beställa ett badrum (hur många företag finns det som tillverkar badrumsinredning? Svar: alldeles för många!). Inte ens det faktum att jag två veckor varje månad är ensam med en fyraåring och en bebis är helt och hållet anledningen.

Nej, en stor anledning är att det tagit oss tre månader från flytten innan vi installerade den stationära datorn. Christian har ju sin laptop och jag har min mini-PC, och det räcker väldigt långt. Det är bara det att på den stationära datorn finns Writer's Café. Writer's Café är ett program, ett planerings- och struktureringsverktyg för författare, som jag köpte för några år sdan och använde mycket till min förra roman. (Jag skriver "förra" eftersom jag inte arbetar med den just nu, men egentligen är den inte färdig, den har genomgått en första redigering och testläsning och väntar nu på uppryckning, delvis omstrukturering och omskrivning. Jag kom av mig medan den var ute på testläsning och började med "Skymningstid" istället.) Jag har använt det lite till "Skymningstid" också, framför allt till att göra en tidslinje, med alla scener och hur de sker i förhållande till varandra rent kronologiskt. Post-it-lappar, fast på datorn, alltså.

Nu är det lite svårt att avgöra vad som är hönan och ägget i skrivtrögheten - ju mer man skriver desto lättare är det, för då är hela berättelsen aktuell i mitt huvud, jag kommer ihåg vad som sades i förra kapitlet, ifall person A vet vad person B hade för sig när han jobbade åt person C, och så vidare. Skriver man bara några minuter åt gången några gånger i veckan hinner man glömma allt sådant där och måste slå upp i sina anteckningar, i synopsisen - och stämma av med tidslinjen. Där jag skriver nu har Miguel, en av huvudpersonerna, råkat i en sorts fångenskap, medan Gro och Arkas, de andra huvudpersonerna, just anlänt till en by inte långt därifrån av helt andra orsaker. Eftersom de naturligtvis blir inblandade i Miguels förehavanden måste kronologin stämma, och jag har det inte i huvudet.

Dessutom börjar jag känna att eftersom jag ändå aldrig skriver på den stationära datorn längre så är det bättre att jag faktiskt lägger ut hela tidslinjen "analogt" istället. Post-it-lappar på riktigt, alltså. Nu gäller det bara att mina älskade små vilddjur somnar någorlunda i tid ikväll så att jag kan sätta mig och fixa detta. För det är inte helt lätt att göra det med trötta, klängiga barn runt fötterna. Försök skriva någonting på en dator med en ammande åttamånaders bebis i famnen - jag kan, för den som inte ammat en åttamånaders bebis, upplysa om att De Ligger Inte Stilla. Stella snurrar, sparkar, viftar, släpper och ser sig omkring, försöker ta musen, slår på datorn, klättrar runt lite (utan att släppa taget)... ni fattar.

Så. Det var veckans undanflykt.

(För övrigt är jag lite impand av mig själv som lyckades skriva det här medan ungarna härjade runt som värst. Många avbrott blev det! Nu ska jag kolla vad Stella rivit ur bokhyllan, och se till att Dante har spolat i toan efter sig...)

Sommarjobb

2011-08-01T23:15:00.003+02:00

Äntligen lite sommar, hurra hurra! Jag har bland annat roat mig med att rensa bort allt gräs från stenläggningen framför ingången (jag är inte klar än, jag blir av någon märklig anledning avbruten hela tiden). Det dyker fortfarande upp nya blommor i trädgården. Jag har t ex insett att jag nog borde ha klippt ner rosorna trots allt för vi har fler än jag trodde, och de försöker förtvivlat blomma (de som inte rådjuren mumsat i sig, alltså). Det totalt övervuxna trädgårdslandet bjuder också på små överraskningar. En mystisk växt i pionrabatten visade sig vara en förrymd gurkört, och det växer oregano och citronmeliss lite här och var. Priset togs nog idag när jag passerade på vägen till komposten och tittade lite närmare på ett par underliga stenar som stack upp ur jorden. Jodå. Det växte blast ur stenarna. Potatis!

Skrivandet då? Nej, det går bara inte bra. Jag skriver fem meningar ett par gånger i veckan, vilket ju är mer än ingenting, men jag har lovat mig själv att försöka få utkastet till "Skymningstid" klart till sista augusti. Och jag har trots allt några kapitel kvar. Sanningen att säga är nog enda chansen att jag lyckas med det att jag sätter mig varje kväll när barnen har somnat och skriver, en timme eller två.

Tror ni jag fixar det? Jag tvivlar. Men jag ska försöka.

Med sorg i hjärtat

2011-07-26T11:42:00.003+02:00

Jag vet fortfarande inte hur jag ska formulera mig. Jag är nog fortfarande i chock.

Massmord. Massaker. I Norge. Min mormors hemland. Det finns liksom inte. Och ändå.

Hur galen måste man vara för att planera något sådant i flera år, och genomföra det? Tänk om han hade använt den målmedvetenheten och handlingskraften till något positivt och gott istället.

Sommarförkylning

2011-07-17T18:37:00.003+02:00

Sommarförkylningar suger. Min har hållit i sig en vecka nu, först igår blev jag feberfri. Fortfarande känns hjärnan som mos. Tack och lov kommer Christian hem imorgon.

Eftersom jag inte orkar skriva något speciellt intelligent, så länkar jag istället till en arg men alltid lika vältalig Lady Dahmer.

Utrymningsplan

2011-07-14T08:59:00.002+02:00

Klockan ett i natt hade jag en skräckupplevelse.

Jag vaknade av ett ljud, ett skrämmande okänt ljud. Ett rossligt pip, som växte i styrka och blev en enda lång, skärande signal. Inbrottstjuvar? Rymdvarelser? Min sömndruckna hjärna hängde inte med riktigt medan jag reste mig, tog på mig glasögonen och stapplade ut ur sovrummet.

Precis utanför sovrumsdörren märkte jag att ljudet kom från höger, och nerifrån. Jag tittade ner på kaminen och upptäckte källan: min väckarklocka som hade fått tokfnatt. Den stod på kaminen i väntan på batteribyte och hade gått i golvet dagen innan, så jag gissar att alarmet råkat bli påslaget i den vevan. Lite kräm kvar i batterierna var det bevisligen.

Jag slet ur batterierna, konstaterade nöjt att barnen sovit sig igenom oväsendet, och gick och lade mig igen.

Då kom en ny skräck krypande. För det slog mig att klockan låtit nästan som ett brandlarm, och att tanken på att det kunde ha varit brandlarmet - vilket faktiskt hade varit bland det mest sannolika - inte över huvud hade funnits med i mina yrvakna spekulationer en stund tidigare.

"Vad gör jag om det börjar brinna här mitt i natten när jag är ensam?" låg jag och tänkte. Dante sover på övervåningen, jag måste upp och hämta honom. Kan jag bära ut Stella först, ta ett täcke runt henne? Nej, tänk om hon kryper in igen. Jag får ta henne i famnen och springa upp och hämta Dante. Och telefonen måste jag ha så jag kan larma.

Jag var vid det här laget klarvaken och fortsatte att fundera ut vilken granne vi skulle springa till, om det fanns någon chans att hämta datorn, tänk om det var kallt och blött och regnigt? Jag insåg att jag inte vet hur man använder brandsläckaren, och att om Dante skulle bli fången på övervåningen kan han inte få upp de barnspärrade fönstren.

Till slut gnydde Stella till i sin säng (där hon sover tills hon vaknar första gången på natten). Jag kunde somna om, med en liten varm bebis intill mig, lugnad och dåsig av amningshormoner.

Men att ha en utrymningsplan är nog ingen dum idé.

Växtfrossa

2011-07-11T15:48:00.006+02:00

Bara för att jag så sällan lägger upp bilder: här kommer några bilder av trädgården jag tog när vi kom hem från Italien i förra veckan.

Föräldraprestationsångest

2011-07-10T11:48:00.003+02:00

Att vara mamma är att ha ständigt dåligt samvete. (Jag vet inte om jag kommit på den meningen själv eller läst det någonstans.) Förutom det gamla vanliga (du gör fel om du ammar, du gör fel om du inte ammar, hur ditt barn än sover gör du fel, är ditt barn gnälligt och klängigt är det ditt fel, men om ditt barn är nöjt och glatt däremot är det knappast din förtjänst, då har du bara haft tur, och så vidare) så är mitt ständigt dåliga samvete att jag är så dålig på att göra saker med mina barn. Och att vi är så dåliga på att "komma igång" på morgnarna. Andra (inbillar jag mig) har hunnit både en sväng till lekplatsen, handlat mat och slängt ihop något fiffigt mellanmål innan lunch.

För min del är jag glad om jag fått på samtliga familjemedlemmar (utom min man, han brukar klara den biten själv) kläder innan lunch.

Men det där med att göra saker. Rent teoretiskt vet jag massor av saker man kan göra med barn. Man kan leka med dem. Man kan baka. Be dem hjälpa till att städa och diska. Sätta sig och pyssla pärlplattor, pärlhalsband, trolldegsfigurer eller fylla i en pysselbok. Ta på dem gummistövlarna och gå ut en sväng i skogen (som vi ju faktiskt har runt knuten numera). Gå ut i trädgården och sparka boll, rensa ogräs (som man kan köra i sin alldeles egen lilla skottkärra), blåsa såpbubblor, gunga. Man kan gå en promenad. Man kan spontangästa en kompis med barn i samma ålder. Man kan lasta in ungarna i bilen och åka till närmaste lekplats.

I praktiken tycker jag det är aptråkigt att leka (jag erkänner!). Pysslandet slutar alltid med att det är jag som sitter och gör grejer åt min son, vilket jag tycker är lite att missa poängen. Baka innebär massor av kladd, och disk, och slutar med att vi äter ännu mer socker (sedär, mer dåligt samvete!). Och det där med att spontangästa mina vänner har en tendens att stupa på att vännerna antingen inte är hemma eller har sjuka barn.

Dessutom innebär alla sådana här projekt - lägg märke till att det är så jag kommit att se det, som projekt - att jag måste genomföra en viljornas kamp med sonen. TV:n ska stängas av (ja, han ser alldeles för mycket på TV, där har vi nästa dåligt-samvete-grej). Kläderna ska tas på. Det ska helst kissas innan vi åker någonstans. Och allt ska passas in med Stellas sovstunder. Antingen får man passa på när hon sover, eller när hon är vaken och på så gott humör att hon kan roa sig själv på golvet samtidigt. Ska man iväg måste man åka innan hon somnar, alternativt vänta tills hon vaknar.

Som idag. Ända sedan igår eftermiddag har min plan för dagen varit att komma ut i trädgården, kanske passa på så att Stella kan sova ute i vagnen medan jag grejar i trädgården och Dante får hjälpa till och passa på att inviga skottkärran han fick när grannen rensade ur sitt förråd och som pinsamt nog stått orörd i carporten (fullt synlig för grannen) i nästan två veckor. Blåsa jättesåpbubblorna han fick i födelsedagspresent. Kanske rentav klippa gräset.

Som ni förstår håller den planen på att gå käpprätt åt skogen. Eftersom jag ville duscha innan jag klädde på mig idag var jag tvungen att vänta tills Stella behagade ta en förmiddagslur. Hon kan nämligen inte vara på golvet i badrummet, då kryper hon in i duschen, och duschdraperiet gör att jag inte ser vad hon annars hittar på. Babysitter och liknande vägrar hon vara i numera. När hon väl somnat runt elvasnåret hade jag så ont i ryggen (och var själv så trött) att jag var tvungen att lägga mig på spikmattan en stund innan jag duschade, sedan gjorde jag en kopp kaffe för att vakna till och satte mig här eftersom orden inom mig ville ut och det är lika bra att passa på när sonen är upptagen (ja, han tittar på TV! Jag vet!) och dottern sover. Nu börjar det närma sig lunchdags, Dante är fortfarande nakenfis, och dessutom börjar det mulna på. Jag är beredd att sätta en ganska stor summa pengar på att innan vi har ätit lunch, Stella har vaknat och förmodligen ammat, Dante är påklädd och alla är redo att gå ut, då har det börjat regna, jag har hunnit bli hungrig igen och det hela slutar med ännu en sommardag inomhus.

Arbetsstrategi

2011-07-08T10:54:00.003+02:00

Det har visst råkat bli semester från skrivandet igen. Ok, råkat och råkat, reser man bort så gör man och skrivande är inget jag räknar med mellan poolbad, restaurangbesök och turistande i italienska medeltidsstäder. Jag försöker sparka igång mig själv igen, men det försvåras av ett par saker.

För det första, vår stationära dator är inte inkopplad efter flytten, och det är där jag har programmet med "Skymningstids" tidslinje, som jag börjar känna ett allt större behov av att kontrollera saker mot. Igår lyckades jag lokalisera kassen med sladdar, tittade i den, tittade på datorn som står intryckt under några tavlor som fortfarande inte kommit upp på väggen, drog en uppgiven suck och tänkte att det här får Christian hjälpa mig med när han kommer hem. Om tolv dagar.

För det andra förväntar jag mig orealistiskt nog arbetsro om kvällarna när barnen sover. Vilket de oftast inte gör, i alla fall inte båda samtidigt. Stella har fortfarande en ganska oregelbunden dygnsrytm, ibland somnar hon för kvällen vid halv nio, ibland tar hon en tupplur vid sex-sju och är sedan vaken hela kvällen. Och Dante vande sig under semestern att vara uppe om kvällarna, så den vanan försöker han hålla kvar trots att han uppenbart är dödstrött (i Italien sov han även middag, vilket han inte gör hemma.) Och de kvällar båda faktiskt sover är jag själv för trött.

Så, vad göra? Tja, enhandsvalsen med bebis vid bröstet och gossen framför TV:n funkar i skrivande stund. Och tills tidslinjen är åtkomlig finns det annat att skriva. En novell, till exempel.

Italien

2011-07-06T23:05:00.002+02:00

Hemma igen efter en veckas semester i Italien, närmare bestämt Castel del Piano i södra Toscana. (Därav bloggtystnaden. Jag har ju lovat mig själv att uppdatera lite oftare.) Gott om tid att göra ingenting, vila ögon och hjärna från medier. För min del hade jag gärna suttit ännu mer med en bok/tidningsblaska i en solstol vid poolen, men med en fyraåring som inte gick upp ur vattnet förrän han blev blå (även om Christian gjorde en jätteinsats där och badade med honom nästan hela tiden) och en bebis som också ville bada, ville amma, inte kan vara i solen och så vidare blev det ju som det blev. Härligt hur som helst. En vecka är egentligen alldeles för kort.

Och ja, vi köpte med oss ett par lådor vin hem. :)

Hur din bok inte bör börja

2011-06-26T16:46:00.003+02:00

Via Författarcoachens blogg hittade jag denna härliga lista med inledningar att undvika. Och ja, jag har gjort mig skyldig till en del sådana här inledningar genom åren. Men det roliga är att när jag läser inlägget, och kommentarerna, så kommer jag på riktigt bra böcker, eller klassiker, som börjar just på de sätt som man råds att undvika. Ett par exempel: Roger Zelaznys lysande Amber-serie inleds med att huvudpersonen vaknar upp (vilket avråds från). Och Tolkiens Ringen-trilogi börjar med en utdragen bakgrundsbeskrivning (vilket också bör undvikas).

Vilket bara bevisar att allt kan göras, bara man gör det rätt. (Å andra sidan känner jag flera som lagt ner att läsa Ringen-trilogi just på grund av inledningen.)

Tio minuter

2011-06-25T18:01:00.002+02:00

Tio minuter om dagen.

Just nu är det min ambition med skrivandet. Nej, tio minuter är inte mycket. Det går alltid att klämma in tio minuter någonstans. Åtminstone i teorin. Ganska många kvällar ter sig sängen mycket mer lockande. Jag tänker att jag borde ha tagit de där tio minuterna tidigare på kvällen, eller på dagen när jag faktiskt hade möjligheten, men nu är klockan för mycket och jag orkar inte.

En disciplinfråga.

Faktum är att tio minuter ganska ofta blir tjugo eller trettio när jag väl satt igång, förutsatt att jag inte blir avbruten. Andra gånger blir det bara fem, för att ett barn vaknar eller tröttnar på att vara på golvet eller vill ha hjälp att gå på toaletten eller något annat. Jag brukar ge mig själv pluspoäng för att jag försökt åtminstone.

Tio minuter om dagen, för att hålla skrivarmusklerna igång, för att hålla historien igång, för att känna att jag skriver aktivt. Men tio minuter hinner man inte så mycket på, och i mina dystra stunder tänker jag att den där romanen aldrig kommer att bli klar (för att inte tala om alla de andra romanerna i olika stadier från nästan färdigställt till idéskisser som ligger på hårddisken och väntar). Och på novellfronten blir det magert av samma anledning.

Då får man gaska upp sig. Undvika att räkna på exakt hur många tiominuterspass en roman behöver (för att slippa inse att det kommer att ta tio år till), tänka att tio minuter fortfarande är mer är noll minuter.

Skedfäktning

2011-06-21T14:16:00.004+02:00

Hos Familjen Toad hittar jag en jättebra sammanfattning av vad BLW (Baby Led Weaning) är för något. Läs gärna där innan du fortsätter med nedanstående inlägg, eftersom det kräver lite förförståelse.

Vi kör BLW, på det stora hela. Undantaget är morgongröten. Jag började med den eftersom jag tycker att gröt är praktisk mat, det kan vara skönt att mata på morgonen när man ofta har bråttom, för då går det lite snabbare, och slutligen känns det bra att veta att Stella äter något hon får i sig lite mer mättande mängd av när jag börjar jobba så smått i höst.

Ha. Ha. Ha.

Visst, hon gillar gröten. Det brukar väl annars vara det vanliga problemet, man har tänkt ut något som bebisen kan äta och så uppskattas det inte alls. Men i övrigt...

De första dagarna var jag väldigt noga med att hon skulle gapa efter skeden själv, i BLW-andan vara den som bestämde över hur mycket och snabbt hon ville äta. Vad som sedan hände var att unga fröken for ut med små bestämda nävar, grabbade tag i skeden och vägrade ge tillbaka den. Samt blev arg när den var tom.

Lösningen fick bli varsin sked. Vi börjar med att jag tar lite gröt på skeden. Stella gapar efter gröten, och tar sedan tag i skeden och börjar köra runt den i munnen. Jag tar sked nr 2, tar gröt på den och försöker passa på att stoppa in den när munnen är öppen och sked nr 1 råkar befinna sig utanför. Efter en stund brukar hon tappa sked nr 1 och lägger då beslag på sked nr 2 istället, alltså byter vi och så fortsätter dansen ett tag till. (Jag ska väl tillägga att hon är väldigt tydlig när hon faktiskt inte vill ha mer, och då försöker jag givetvis inte trycka i henne mer. Grundtanken är trots allt BLW här.)

Det kladdas och geggas, det tappas skedar och skvätts gröt. Och tidsmässigt tror jag banne mig det hade gått fortare om hon ätit själv. Dessutom tar det lika lång tid att sanera efteråt, bordet, golvet och fröken S.

Jag funderar seriöst på att övergå till macka på morgonen istället. Då kan jag i alla fall äta själv samtidigt. Och så kan jag helt fult överlåta skedfäktningen till Christian när jag börjar jobba.

Hjälp ett barn att återförenas med sin mor!

2011-06-16T13:23:00.003+02:00

Habiba heter en ung marockansk kvinna som av spanska myndigheter fråntagits sitt barn. Inte för att hon är olämplig som förälder, psykisk instabil, missbrukare eller liknande, nej, utan för att hon gått emot regelverket på famijehemmet dit hon flytt undan sin misshandlande make, och vägrat sluta amma sin 15-månaders dotter. Detta barn har nu alltså först fått utstå traumat att fly från sin far, sedan ryckts bort från sin mamma. Hos Höstlycka hittar du länkar till bl a underskriftskampanjer och Facebook-gruppen, och kan läsa mer om fallet.

1av3.se - en första utvärdering

2011-06-15T21:13:00.003+02:00

Jag har börjat hänga på hyfsat nya skrivarcommunityt 1av3.se, men jag har inte riktigt tagit det till mitt hjärta än, känner jag. Främst av tre anledningar:

- För det första, sidan är lååååångsam. Klickar man på fel länk, eller bara inser att det här var ointressant och snabbt vill vidare, då tar det en eeeevighet kanns det som.

- För det andra, jag tycker diskussionsgrupperna är lite undanskymda. Det är det jag tycker är roligast, att hänga i forum och prata om ditten och datten. På 1av3 går man med i olika grupper. Dessa hittar man sedan via sin sida, men en uppdatering av aktiviteten i ens grupper hade gott kunnat komma upp på startsidan direkt när man loggar in. Faktum är att det hade varit trevligt om man hamnade direkt på sin egen sida, så att man kan se vänner, gästbok osv. direkt när man loggar in, inte på startsidan där ALL aktivitet redovisas (dvs att för mig okänd person A skrivit i för mig okänd person B:s gästbok, att person C kommenterat D:s text och att person E är ny medlem, och så vidare).

- Och för det tredje, iphone-appen är värdelös. Nämnda grupper går inte ens att komma åt. Det enda man kan se är sin egen sida (utan grupper), vilka medlemmar som är veckans "toppenmedlemmar" (har inte riktigt klurat ut vad det innebär), den där sidan med all aktivitet samt nya texter (det sistnämnda känns väl okej). Jag som ständigt sitter och surfar på telefonen känner det som om jag missar halva communityt om jag bara använder appen.

Men jag ska ge det lite tid. Det brukar ta ett tag att hitta rätt på nya communityn, tycker jag. När man börjar känna igen folk, har kommit in i några diskussioner och hittat sitt eget lilla hörn brukar det börja kännas hemma. Men 1av3 får nog svårt att, trots inriktningen, konkurrera ut nätet mysigaste föräldracommunity Sjalbarn...

Hur jag snöade in på fantasy

2011-06-13T22:27:00.003+02:00

Det är faktiskt tack vare pappa jag upptäckte fantasy. Det började nämligen med Narniaböckerna, C. S. Lewis klassiska serie där brittiska barn färdas genom diverse portaler till en annan värld full av äventyr (och, insåg jag många, många år senare, kristen symbolik - men det är en annan diskussion. Och jag tror inte pappa tänkte i de banorna heller.) Vi började i fel ände, med den sista boken i serien. Pappa läste den högt för mig om kvällarna, jag minns att jag låg på hans arm och ville att han skulle läsa trots att jag var i sjuårsåldern och kunde både läsa och skriva.

Sedan läste jag de andra böckerna i serien. Många gånger. Jag hängde på biblioteket och upptäckte böcker av författare som Susan Cooper, Meredith Ann Pierce, Diana Wynne Jones, Alexander Lloyd. Mycket brittiskt som ni märker. Men också mycket svenska folksagor. Min favoritsaga var och förblev "Prins Hatt under jorden" en analys av den är nästan värt ett eget blogginlägg. Jag läste förstås andra böcker också, men jag föredrog alltid de böcker vars baksidestexter lovade historier om en annan verklighet än vår. Varför? Det kan jag inte svara på. Det har alltid tilltalat mig mer. Det sagoaktiga. Det magiska. Andra tider, andra världar.

Tolkien, då? Börjar inte alla fantasyälskare läsa Tolkien? Och de där författarna som skriver jättelånga serier om bondpojkar som hittar magiska artefakter, reser artonhundra mil med ett Sällskap bestående av en riddare, en alv, en dvärg och en tjuv och sedan upptäcker att de i själva verket är Den Rättmätige Konungen?

Jo, naturligtvis hittade jag till Tolkien också, även om jag aldrig blivit särskilt insnöad just på hans böcker. Och Eddings, som väl får anses vara typexemplet på en av de där fantasyförfattarna som gett genren ett rykte som full av schabloner och klichéer - ja, jag har läst honom också. Två böcker. I vuxen ålder. Bara för att. (De var urusla, kan jag meddela.)

Jag hade förmodligen hittat till fantasyn också utan pappas högläsningsstunder. Men som det nu är så blev just det startskottet för kärleken till litteratur som handlar om det som går utöver vår värld. Tack, pappa!

Fem fantasytips:
1. Böckerna om Övärlden av Ursula Le Guin. De tre första är lite enklare ungdomsböcker, men sedan fördjupas berättelsen och blir mer nyanserad i de senare böckerna.
2. Det levande slottet av Diana Wynne Jones. Nyligen bortgångna Jones var en av den engelskspråkiga världens roligaste författare.
3. Jonathan Strange & Mr Norrell av Susanna Clarke. Jane Austen möter engelsk folklore, typ. Språkligt elegant och mycket underhållande.
4. American gods av Neil Gaiman (jag vet faktiskt inte om den är översatt. Mycket bra fantasy är inte det, tyvärr). Gaiman är väl nestorn inom den undergenre som brukar kallas urban fantasy.
5. Slutligen, för den som verkligen vill ha något att bita i: A Song of Ice and Fire av George R. R. Martin. Filmatiseringen av första boken, A Game of Thrones, har varit framgångsrik nog för att en andra säsong ska planeras, och del fem i serien kommer äntligen, efter flera års tomrum, ut nu i juli. Det är blodigt, mörkt, skitigt, ganska slabbigt och deprimerande och omkring åttahundra personer att hålla reda på (det här är böcker som inte bara har en lista på karaktärer, det är en tjock bilaga...). Men bra är det.

Jag skulle utan problem kunna rabbla upp tio bra böcker till, men jag nöjer mig så här idag.

Om bloggen

2011-06-12T18:31:00.003+02:00

Det kommer bli mer fokus på mitt författarskap i den här bloggen hädanefter, är tanken. Fortfarande en del om barnen, trädgården och livet i allmänhet, men mer om skrivande i allmänhet och aktuella roman- och novellprojekt i synnerhet. Eventuellt blir det en ny blogg med enbart den inriktningen i framtiden, men än så länge nöjer jag mig med att hålla till här.

Lite mer frekventa uppdateringar ska det också bli, tänkte jag. Hoppas du hänger kvar här!

Underbart

2011-06-09T10:21:00.002+02:00

Ett tandlöst leende. En doft av sur mjölk. En liten hand som greppar min näsa.

Ny novell: "Stenväggar"

2011-06-04T23:59:00.003+02:00

Nu finns den att köpa, Catahyas nya antologi "Vansinnesverk"! Femton noveller om galenskap och förändring varav undertecknad bidragit med novellen "Stenväggar". Antologin kan beställar direkt på Catahyas hemsida. Här är ett litet smakprov:

”Det här är inte bra.” Virma rynkade ögonbrynen. Hon pustade och strök svett ur pannan. ”Snart är den här.”

Gar förstod inte vad kvinnan menade. En slinga grått hår hade slitit sig från hennes huckle och dansade framför ansiktet. Han kunde nästan känna hur den måste kittla henne på näsan.

Människa, ta bort den!

Hans fingrar kröktes en aning av längtan att själv ta bort den förargliga hårslingan, men Virma verkade inte bry sig om den.

”Vilken ’den’, vad menar du?” frågade han istället.

”Skynda på, bara”, sade Virma utan att bevärdiga honom med en förklaring. ”Den är på väg.”

Gar bestämde sig för att kärringen var galen och fortsatte gå. Passets topp var äntligen nära. Därifrån skulle de se Tevladala, dit han lovat eskortera den gamla kvinnan. Han strävade på uppför sluttningen i duggregnet, med vinden i sidan och Virma flåsande bakom sig. Hon klagade åtminstone inte på hans tempo.

”Stanna”, väste Virma bakom honom en kort stund senare, bara några steg innan han nådde toppen.

”Vad…”, började han, men hon hyssjade på honom. De stod tysta, Virma spanade omkring sig med spända händer och axlar. Gar lyssnade och tittade men hörde inget annat än vindens sus och sin egen puls, såg inget förutom ljungtuvor och torrt gräs som vajade i vinden.

”Nu jävlar i mig…!” röt Virma plötsligt. Hon blängde vilt omkring sig. ”Där! Där! Sätt en pil och skjut ditåt!”

Hon pekade upp på vänstra sluttningen, mot stenblock och dvärgbjörk. När Gar tvekade började hon själv rycka i hans båge.

”Du behöver inte tro mig.” Hennes röst var hetsig, angelägen. ”Sikta och skjut precis till höger om den där lilla stenen som sticker ut som om det satt en uggla på den. Ser du vilken jag menar? Men skynda dig då!”

Definitivt galen, tänkte Gar, men han hade inte betalt för att ifrågasätta. Lydde han skulle hon väl hålla tyst i alla fall, så kanske de kunde komma vidare.

Han hann få upp sin båge och lägga en pil mot strängen. Ljusskenet kom från ingenstans och var över honom på ett ögonblick. Han hann inte ens fundera över vad det var för något innan den mest intensiva smärta han någonsin hade upplevt drabbade honom.

Tursamt nog var den kortvarig.

På verandan

2011-06-04T19:53:00.002+02:00

Det är nästan lite svårt att fatta.

Jag sitter på vår veranda, ja, vi har en alldeles egen veranda, inringad av humle och en klätterros, med blomlådor jag fyllt med pelargoner i två rosa nyanser och vit hänglobelia som jag hoppas kommer stå som en kaskad ur dem senare i sommar. Dricker en alkoholfri öl och käkar jordnötter. (Jag dricker mycket sparsamt med alkohol för tillfället, och det har inte ett dugg med amningen att göra utan beror på att jag samsover med Stella.)

Planen var förstås att jag skulle sitta här själv och skriva medan mannen nattar Dante och Stella sov, men lilla fröken hade såklart inte alls somnat för natten som jag trodde, utan är nu klarvaken och i full färd med att försöka välta datorn. Men hon är ett mysigt sällskap så jag ska inte klaga.

Jag tittar ut mot sjön. Jag hör fåglarna sjunga, grannen spika och det avlägsna surret från motorvägen. En hund skäller. Vinden rasslar i trädkronorna. Myggen har inte hittat hit än. Det luktar frisk och sval försommarkväll. Solen skiner ännu på skogen på andra sidan sjön.

Det här är vårt. Det är faktiskt alldeles fantastiskt.

Varför författare föredrar caféer

2011-05-25T16:05:00.002+02:00

Jag har uppfyllt en författarkliché idag: jag har suttit och skrivit på ett café i stan. Och jag börjar till fullo förstå tjusningen med detta.

För det första, man får vara ifred. Inga barn som vill ha uppmärksamhet. Ingen man som avbryter.

För det andra, det finns inte så mycket annat att göra. Det är jag, kaffet och datorn.

Kaffet, ja. Det är tredje orsaken. Visst finns det kaffe hemma också, gott kaffe. Men här slipper jag göra den själv och slipper duka undan och ställa koppen i diskmaskinen.

Och för det fjärde, det är något väldigt mysigt och inspirerande med bakgrundssorlet, känslan av att vara mitt i smeten men ändå för sig själv. Man kan smygspana och tjuvlyssna, eller skärma av totalt.

Som bonus kan man leka att man är J. K. Rowling i färd med att producera en framtida dundersuccé.