Så igår kväll kunde jag äntligen slå ihop Deadhouse Gates, andra boken i Steven Eriksons fantasyepos The Malazan Book of the Fallen. Äntligen, inte för att det var någon dålig bok, utan för att det känns som om jag hållit på den i ungefär hundrafemtio år. Eller i alla fall tre månader, vilket är läääänge för mig (och då har jag inte ens läst fyra-fem böcker vid sidan om).
Anledningen till att det tagit så lång tid heter förstås huvudsakligen Dante. När han var pytte och jag ammade några timmar om dagen hann jag läsa en hel del. Numera äter han på tio minuter och har dessutom lagt sig till med en ovana att fäkta med handen under tiden. Får då handen tag i någonting - som mitt hår, eller varför inte en bok - så börjar handen också gripa efter detta. Något som förstås försvårar läsning medan man ammar.
När Dante var pytte kunde jag också läsa på kvällarna, när han somnat. Då kunde han nämligen somna i vilken belysning som helst, hur som helst, när som helst. Numera har vi fast sömnrutin och nattning i mörkt rum. Och eftersom han fortfarande sover i vårt sovrum, så är det inte så käckt att tända ljuset för att ligga och läsa en timme när skrutten äntligen har somnat.
Han sover förstås på dagtid också, men den tiden går för det mesta åt att plocka, ringa samtal, duscha eller - som nu - ägna sig åt internet. Kvällstid är det lätt att fastna i tv:n. Hela anledningen till att jag äntligen läst ut boken är att jag tagit mig ur tv-träsket och suttit i vrdagsrummet och läst när Dante somnat på kvällarna.
Nog om detta, och istället några ord om boken. Där Gardens of the Moon, första boken i serien, bitvis var ganska humoristisk, med färgstarka karaktärer (som den enormt übercoole Anomander Rake), är Deadhouse Gates betydligt mörkare. Handlingen kretsar kring ett uppror i den del av det malaziska imperiet som kallas Seven Cities, ett synnerligen obehagligt uppror, där lokalbefolkningen ägnar sig åt att slakta malazer på otrevliga sätt. Som nybliven mor tog jag förstås extra illa vid mig av alla dessa beskrivningar av barn som dödas och far illa. Till slut infinner sig dock en mättnad - det är lite för många brutaliteter, hemskheter och blodiga krigsscener staplade på varandra. Dessutom känns Deadhouse Gates, efter att ha börjat bra och engagerande, ganska splittrad. Det är lite för många bifigurer som är lite för lika för att man ska känna att de alla verkligen fyller en funktion, och huvudkaraktärerna känns inte heller lika engagerande som i den första boken. Slutet kändes också lite hastigt påkommet, men jag antar att det inte är helt lätt att knyta ihop över 800 sidors trådar snyggt och prydligt (det finns författare som klarar detta mycket elegant, men Erikson är nog tyvärr inte en av dem). Givetvis öppnar några av trådarna dörren till en fortsättning. Samtidigt kan man notera att bara en av trådarna från Gardesn of the Moon hade en direkt fortsättning i Deadhouse Gates, så jag antar att det inte är omöjligt att vi faktiskt lämnar en del av personerna där de är. Å andra sidan, jag har bara läst två böcker av, vad kan det vara, fem-sex (och serien är inte avslutad heller), så visst kan det hända att trådar återkommer i senare böcker. Det återstår att se. Jag kommer nog att fortsätta läsa serien, men det ligger inte högst upp på prioriteringslistan.
Betyg? Godkänt, men inte så mycket mer.
3 kommentarer:
"Slutet kändes också lite hastigt påkommet, men jag antar att det inte är helt lätt att knyta ihop över 800 sidors trådar snyggt och prydligt (det finns författare som klarar detta mycket elegant, men Erikson är nog tyvärr inte en av dem."
Nu är Deadhouse Gates, lika lite som valfri bok i A Song of Ice and Fire, inte på något sätt menad att stå på egna ben. Varför skulle han ha någon skyldighet att knyta ihop alla trådar i slutet av varje bok när Martin enligt mig är till och med ännu sämre på att göra det? House of Chains, fjärde boken i serien, kommer att vara en direkt fortsättning på Deadhouse Gates (praktiskt taget alla trådar kommer att få en fortsättning här; kriget mellan systrarna Tavore och Felisin exempelvis) medan Memories of Ice, tredje boken, är en direkt fortsättning på Gardens of the Moon och de trådar som skapades där. The Malazan Book of the Fallen är och förblir en serie och man bör inte förvänta sig att varje enskild bok ska kunna läsas fristående.
Japp, inte förvånad över att Reborn kommenterat här. Tittade bara in av en ren slump.
Hur som helst; om trådarna från Gardens of the moon bara lämnats där hade jag hållit med, men så är inte fallet. För övrigt är sluten några av Eriksons starkare sidor, inte svagare.
Du kanske kommer gilla Memories of Ice mer; dess tema är moderskap. ^^ Har fortafarnde ca 300 sidor kvar av den, men den är mycket bra.
Reborn: Lite som jag misstänkte då, att trådar plockas upp senare i serien. Inte lätt att bedöma efter två böcker, så kanske borde jag ha lämnat den kommentaren därhän :)
Skicka en kommentar