God jul!

Äntligen julafton och LEDIG i fyra härliga dagar! God jul!

"Du ska sova lilla pappa!"

Dante utvecklas både språkligt och empatiskt. Idag: Christian låg på mage på soffan. Dante: "Du ska sova lilla pappa. Ha täcket. Ha kudde. Så sova!" (Och så vred han väldigt bestämt Christians huvud till vad han tyckte var rätt position på kudden.)
När han lite senare tilltalade sin nalle med ett "kom nalle, under täcket!" var det första gången jag hörde honom faktiskt prata med sina mjukdjur.

En liten monsterdiggare

Dante har pratat mycket om monster på sistone. Inte som något otäckt eller så, nej, han har t ex sagt att det bor monster i skogen, varpå han piper "Hjääälp! Hjääälp!" - med ett stort leende. Härom dagen berättade han att det satt en monster bakom vagnsförrådet på dagis. "Vad gör det då?" frågade jag. "Äter frukost?"
"Nä", sade Dante. "Monster äta macka!"

Hmm. Kan det vara så att smak går i arv? Med tanke på mitt ganska flitiga intag av skräcklitteratur,menar jag. Kanske är dags att introducera det här:

Dagens citat

Små kaniner får man aldrig slå, aldrig knipa, aldrig dra i. Det säjer mamma. Då blir de tysta, stumma och slutar sjunga. Då kan de ingenting alls förstå.
(ur Lilla syster Kanin eller berättelsen om Den Feta Näktergalen av Ulf Nilsson och Eva Eriksson)

De orden är så sanna och så vackra att det kniper i hjärtat varje gång jag läser dem högt för Dante.

Verklighetsförankring, någon?

Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta. Som när jag läser om att Aftonbladet gör ett viktigt samhällsreportage där de låter den här tjejen - en ung modebloggare - leva på a-kassa i två veckor. Efter att pengar dragits bort som motsvarar hyra och andra fasta kostnader ska hon klara sig på 3770 kr under den här tvåveckorsperioden.

Ja, ni läste rätt. En ung tjej, utan barn, med boende betalt, ska överleva på 3770 kr under en halv månad. Nästan 1900 kronor i veckan.

Jag misstänker att fler tänker precis som jag: på vilket sätt är detta en utmaning?

Distraktioner, del 2

Note to self: Börja inte läsa gamla påbörjade berättelser som legat orörda på hårddisken i flera år bara för att du letar uppslag till en novell. Du vet redan innan att du inte kommer att använda just den berättelsen, och dessutom blir du bara frestad att överge ditt nuvarande projekt och skriva vidare på den gamla berättelsen istället.

Distraktioner

Mitt mål för hur mycket jag skulle skriva i oktober uppnåddes inte trots att jag reviderade det kraftigt pga att jag gick in i en massiv vägg. Inför november trodde jag mig vara taggad och redo, men ack nej. Inte ett enda ord har jag skrivit, och nu har nästan halva månaden gått. Problemet med ambitiösa mål är att missar man ett par dagar hamnar man så mycket efter så att det hela känns mer och mer hopplöst för var dag som går.

I alla fall, idag tog jag mig tid att läsa en artikel jag har haft länkad länge, nämligen Cory Doctorows Writing in the Age of Distraction. Mycket av det han skriver är väl sådant som jag egentligen känner till eller själv har reflekterat över, men framför allt ett råd står ut som något jag verkligen borde anamma: "Leave yourself a rough edge". I korthet går det ut på att när man uppnått sitt mål för dagen (Doctorow förespråkar 20 minuter eller en sida, inte mer) så ska man sluta där man är, om det så är mitt i en mening. Då får man en gratisskjuts nästa dag, när man avslutar sin mening, skriver klart dialogen eller scenen eller vad det nu var man påbörjade och är varm i kläderna när man sedan fortsätter vidare.

Det där är så sant, inser jag. För jag gör ju i regel precis tvärtom. Jag skriver klart scenen eller kapitlet. Och så sitter jag där nästa dag och stirrar på skärmen och tänker "jaha, och nu då?"

Mitt största problem just nu är för övrigt inte att få tid. De flesta dagar kan jag definitivt skrapa ihop de där 20 minuterna som behövs för att hålla igång skrivandet. Mitt problem är att min trötta hjärna villigt låter sig distraheras av forum, bloggar, artiklar, Aftonbladet, you name it, jag till och med läser om skrivande hellre än skriver själv...

Och så tror jag att allt löser sig bara jag får en minidator. Ha ha. Självbedrägeri, någon?

Besvikelse

Får man vara besviken på ett litet barn?

Nej, det är klart man inte får. Det lilla barnet kan inte ha framförhållning att fatta genomtänkta beslut, erfarenhet av hur olika situationer kommer att te sig, ansvar. Det är de vuxnas jobb.

Vi skulle på dockteater idag, Dante och jag. Så roligt, jag har så sällan möjlighet att hitta på saker med honom tycker jag, och teater är ju roligt - jag glömmer aldrig när jag spelade barnteater i gymnasiet, de förtrollade blickarna hos småttingarna i publiken. Och bästisen på dagis skulle ju med också med sin familj. Jag förberedde Dante - vi ska på dockteater, det blir spännande, W ska också med och det kommer att vara andra barn där. På teater sitter man stilla och tyst och tittar på allt spännande som händer därframme på scenen.

Dante var med på noterna. Han babblade glatt på om att gå på dockteater och träffa W.

Väl framme vid teatern blev Dante glad att se W, men också lite blyg eftersom W lekte med ett annat barn som Dante aldrig hade träffat. Och så gick vi in tillsammans med en massa andra barn och föräldrar, och Dantes kroppspråk började bli slutet, det här var lite läskigt med så mycket människor, stå nära mamma, vill bli buren, men han var ändå ganska lugn och stolt över att han fick hålla sin egen biljett.

In i själva teatersalongen (nåja, teaterrummet snarare - det var en liten teater). En tjej stod och skulle ta biljetten. Dante vill (såklart) inte lämna sin biljett till en okänd människa. I all välmening böjde hon sig ner och sade något vänligt, "hej,ska du på teater, då ska jag ta din biljett". Inget konstigt, men Dante stelnade till. Den okända människan PRATAR med mig! Och så gick vi in i ett mörkt rum, med en liten upplyst scen där en farbror satt och tittade på TV, och alla de andra barnen satt där..

Dante började gråta och ville ut. Jag försökte hyssja, lugna, men fick snart ge upp. Vi gick ut, stod utanför, jag tröstade, förklarade var som hände, peppade honom att gå in igen. Efter några minuter gjorde vi ett försök, efter att jag lovat att vi genast skulle gå ut om det blev läskigt. Det gick bra en liten stund. Dante blev fascinerad av vad som hände på scenen, men jag fick inte sätta mig, inte sätta ner honom, utan stå med honom i famnen. Flera gånger sneglade han på dörren, men pjäsen fångade hans uppmärksamhet de första gångerna. Sedan började han gråta igen utan synbar anledning och jag fick hålla mitt löfte och gå ut.

Därute satte vi oss i en soffa och Dante fick en banan. Han började genast prata om det som hänt på scenen i positivt tonfall - "grisarna dansar!" Men han visade inget intresse av att gå in igen, och jag ville inte pusha. Vi bläddrade i böcker tills pjäsen var slut och de andra kom ut. Jag småpratade med W:s föräldrar ett par minuter, sedan sade vi hejdå och gick åt varsitt håll. Dante som, gissar jag nu i efterhand, kände sig snuvad på lek med W, tvärvägrade sätta sig i bilen och fick ett raseriutbrott, för att sedan somna.

Själv körde jag därifrån med ögon fuktiga av besvikelse. Vi skulle ju gå på teater! Det skulle vara så roligt och mysigt och Dante skulle få en sådan där magisk upplevelse teater kan vara för små barn!

Man får inte vara besviken på ett litet barn som ställs inför en ny situation och inte vill vara med.

Men man kan få bli besviken på att saker och ting inte riktigt blir som man tänkt sig.

Något har jag tydligen gjort rätt

Dante har, efter en period när saker varit "min" (sko, strumpa, traktor, mamma, pappa) kommit på att saker kan vara "fina". "Fin sko", "fin häst", "fin mamma".

Idag kom dock det som verkligen fick mammahjärtat att smälta. Jag hade satt honom på cykeln och höll på att spänna fast honom när han tittade på mig och sade, med eftertryck: "Min bästa mamma!".

Herregud vad jag älskar den ungen!

Skrivövning: Låtsaskompis

Jag har börjat göra skrivövningar igen, något jag vet brukar föda väldigt många novellidéer. Alltid nyttigt. Jag hämtar övningarna från SkrivPuff, som presenterar en ny övning varje dag. Inte för att jag gör en varje dag, men ett par i veckan är en målsättning så god som någon. Dagens övning, "låtsaskompis", följer här:

En hägring skimrade i skuggan under en stor lind. Den väntade. Snart skulle chansen komma, trodde den.

Linden stod på en gårdsplan framför ett gulmålat trähus, ett vårdträd lika gammalt som huset. Det fanns två små flygelbyggnader, en som tjänade som garage och förräd och en som numera var gäststuga. Linden stod i en rundel, och runt om rundeln var det grus. Framför gäststugan, i gruset, satt två barn och lekte. De samlade gruskorn i händerna, ramsade och kastade upp gruset för att se hur många av de små stenarna som landade på deras framsträckta handlovar. De räknade stenar, fnissade, och försökte igen.

Hägringen väntade.

Så reste sig ett av barnen. Hon borstade grusdamm från händerna och förklarade att hon skulle hem och äta. Hon vinkade och gick sedan utan vidare ceremonier ut genom järngrindarna. Hennes kamrat såg efter henne en stund, petade sedan lite håglöst i gruset.

Här kom den. Chansen.

Hägringen tog form, gled fram ur skuggan. Barnet i gruset såg inte upp, men log plötsligt.

”Ska vi leka hur-många-barn?” frågade hon ingen särskild. ”Jag heter Stina. Vad heter du?”

”Pratar Stina med sig själv?” frågade en ung kvinna som satt i köket och drack kaffe tillsammans med Stinas mor.

Stinas mor ställde ner sin kaffekopp och lutade sig fram för att titta ut. Hon skrattade till.

”Ja, det är visst typiskt med låtsaskompisar i den åldern”, sade hon. Hon mindes sin egen hemliga låtsaskompis från barndomen.

För visst hade det väl varit på låtsas?

Till Paris, till Paris...

...ska vi rida på en gris.

Eller flyga. Det går också bra. Jag och kompis E. Jag ser fram emot en helg fylld av shopping, turistande, arkitektur, god mat och gott vin och en himla massa tjejsnack.

Au révoir!

Vägg

Arbetet med den där romanen som jag av lite obskyra skäl kallar "Skymningstid" har traskat på under sommaren och hösten, men på sistone har jag märkt att jag har stött på en vägg. Det började egentligen för ett par veckor sedan. Jag märkte att jag helt plötsligt började ägna mig väldigt mycket åt att skriva små bakgrundsavsnitt om huvudpersonerna, eller räkna ut exakt hur gamla den kvinnliga huvudpersonens många syskon är. Emellanåt kunde jag kasta en blick på de avsnitt som så att säga låg längst fram i historien och tänka på vad som borde hända, för att i nästa sekund tänka "äsch, jag skriver det sen, jag skriver något annat nu". (För att sedan inte alls skriva något annat utan fastna i någon tråd på SB.)

Där någonstans började jag inse att jag befann mig vid en vägg, och jag har inte hittat dörren igenom (eller repstegen över) än.

Så, vad göra? Mitt ambitiösa mål för oktober (11 000 ord, eller drygt 350 ord/dag) kommer jag knappast att uppnå, så det har jag reviderat till en mer realistisk nivå på runt 200 ord om dagen. (Inget av detta motsvarar särskilt långa stunders skrivande, men det förutsätter ju att man vet vad man tänkte skriva om. Eller orkar tänka ut vad man borde skriva om.) En intressant sak jag hittade igår när jag för första gången på ett bra tag läste igenom min synopsis ordentligt var att jag faktiskt någon gång i våras har tänkt till och listat vad jag då trodde skulle vara romanens dramatiska höjdpunkter och spänningsmoment. Nu är det förstås inte säkert att saker och ting alltid blir som man trott, men jag börjar fundera på om jag kanske inte har skrivit lite för linjärt. Jag har nämligen en känsla av att jag skrivit väldigt många sidor utan att särskilt mycket hunnit hända, och det beror förmodligen på en tendens hos mig att fastna i redogörelser - beskrivningar, visserligen korta men ändå, vad huvudpersonerna gör hela dagarna, eller att jag tänker "äsch, det är ändå bara ett första utkast" och sedan fastnar i sidospår om den kvinnliga huvudpersonens alla syskon (för att ta ett exempel). Och vips så har jag fyllt dagens ordkvot utan att ha kommit någon vart i själva berättelsen.

Dessutom börjar jag känna ett visst behov av att läsa igenom vad jag redan har skrivit, eftersom jag börjar glömma bort detaljerna i vad som har hänt. Visst är det författarens frihet att ändra och revidera händelser i efterhand, men det underlättar om man redan från början är konsekvent när det gäller detaljer i stil med hyresvärdinnans utseende, inredningen i ett återkommande hem, namnet på gatan där den halvkriminelle köpmannen har sitt kontor och så vidare.

Så, än en gång, vad göra? Fokusera på de dramatiska höjdpunkterna och prova att helt enkelt skriva de scenerna först tror jag. Det kanske kan ta mig ur redogörelsesjukan. Det verkar funka för andra i alla fall.

Hallon

Det är inte ofta man går in i badrummet och helt och fullständigt utan ironi kan utbrista "här luktar det hallon!"

Just nu kan man det om man går in i vårt badrum. Så kan det bli när man tappar en hel burk hallon-bodyscrub i duschen.

Tji-bom-bam

Jag har alltid sagt att det är roligt om barn som knappt kan prata helt plötsligt lär sig säga något komplicerat ord. Goda vänner till oss brukar köra med "transformatorstation" (jag tror inte de lyckats få något barn att faktiskt säga det). Idag hörsammade i alla fall Dante min önskan. Han sade "cembalo".

Okej, han sade något som lät ungefär som "tjimbombam" men meningen var glasklar.

Jag är så stolt.

Dessa platsannonser...

För ett tag sedan skrev jag om Herr Frisör. Dagens knäppaste platsannons måste vara den där det bland kvalifikationerna önskades att den sökande skulle ha "stabilt familjeförhållande".

Jag är nästan sugen på att ringa dem och fråga vad sjutton de menar. Fast jag är helt ointresserad av jobbet. (Och förresten tror jag inte jag vill jobba någonstans där de lägger sig i mina familjeförhållanden.)

Debut

Dante debuterade i sällskapslivet idag. Ja, alltså, han var på sitt första riktiga barnkalas. Det var konstigt, eftersom han inte kände barnet som fyllde (dottern till en av C:s kollegor), och de flesta till råga på allt pratade engelska (mamman är brittisk, barnet går på engelskt dagis). Men turligt nog var kalaset förlagt till ett sånt där lekland, med klätterställningslabyrint, bollhav och gudvetallt, så snart tinade han upp och röjde runt bland plasttunnlar och rutschkanor. Dessutom vankades det ju KORV och SAFT och TÅRTA. Och det är ju aldrig fel.

För övrigt så kan man ju undra vad man ska säga när ens son glatt pekar på en tavla och påstår att den föreställer mamma och pappa, när tavlan ifråga avbildar två - åsnor.

Denne mystiske herr Frisör

Nej, jag kan inte låta bli. Saxat från en annons på Platsbanken:

"Vi söker en dam och herr frisör som är framåt och serviceinriktad."

Många frågor väcks av denna enkla mening. Varför efterlyser de herr Frisör via Platsbanken? Eller finns det flera herr Frisör, och de letar efter just den som är framåt och serviceinriktad? Kan man sätta in en platsannons där man söker herr Svensson som är bra på problemlösning, kundorienterad och gillar att ha många bollar i luften? Och vad är det för dam de söker?

TRRRaktor backa BRUM!

Språket bubblar upp ur Dante nu. Spärren släppte för ett par veckor sedan, och nu kommer det nya ord, nya meningar, varje dag.

Den gångna helgens stora händelse var TRAKTORN. Ja, egentligen är det ingen riktig traktor, utan min pappas åkgräsklippare, men den ser ut som en liten traktor och eftersom alla typer av arbetsfordon är traktorer i Dantes ögon, var lyckan naturligtvis fullständig när han fick sitta på morfars traktor och KÖRA. På riktigt. Och BACKA. (Det där med att fordon kan backa är väldigt spännande.) Han fick också åka SKRINDA och inne i Jönköping såg han en paradorkester BOM-BOM och hörde en kyrkklocka slå DING!

En lyckad helg med andra ord när man är två år.

Idag berättade han glatt att han skulle till dagis, och att armbandsklockan som låg i hallen var "Dette kocka" (dvs. Dantes klocka, för er som inte förstår Dante-språk). "Nej, mammas klocka", försökte jag. "Dette kocka!" kontrade han, leende. Vi diskuterade detta en stund, tills jag vann argumentationen genom att ta på mig klockan, vilket han accepterade. Sedan cyklade vi till dagis. Då ska man ha BÖSSA, dvs hjälm på sig, och så sitter man FAST, det är viktigt. Sedan såg han en lastbil BRUM som BACKA, och det var den morgonen.

Halleluja!

Han bajsade på pottan! Han bajsade på pottan! Men det mest fantastiska i sammanhanget är ändå det som utspelade sig strax innan han bajsade på pottan:

Dante: "Mamma! Bajsa!"
Jag: "Vill du bajsa på pottan?"
Dante: "Bajsa potta!"
Jag: "Kom då och sätt dig på pottan. Titta, vi kan läsa en bok under tiden."
Dante: *sätter sig på pottan. Sitter kvar och läser boken. Och bajsar.*

Efter att i några veckor levt med bestämda "NEJ!" så fort pottan kommer på tal, så känner jag mig redo att brista ut i en liten halleluja-kör.

(Sedan bajsade han en gång på golvet och en gång i blöjan, men det känns som petitesser i sammanhanget. Han sade i alla fall till tydligt efteråt båda gångerna.)

Dags att jobba!

Så var det tillbaka till allvaret, då, efter en härlig semestervecka med fint väder, utflykt till friluftskonstutställningen i Pilane, en rejäl rensning och iordningställande av ett av våra förråd och viss uppröjning i de andra förråden, samt en underbar grillkväll med levande-ljus-mys i augustimörkret.

Idag startade jag med att premiärcykla till jobbet i stan via dagis. Det gick bra, jag klarade till och med Götaälvbron utan att stanna, men jag funderar lite på hur man löser problem av typen "öppna och stänga dagisgrind med barn i sitsen bak utan att cykeln välter". En cykel med ett barn på pakethållaren blir naturligtvis kraftigt baktung, och ni vet förmodligen alla hur stabil en baktung cykel är. Framhjulet vrider sig, cykeln hotar välta. Jag antar att man vänjer sig, men idag såg jag antagligen väldigt intressant ut när jag försökte genomföra någon sorts bläckfiskmanöver med den jättestora dagisgrinden samtidigt som jag kämpade för att hålla cykeln upprätt.

Sedan kommer det såklart att vara direkt plågsamt att sätta sig på sadeln imorgon. Men sånt är livet. God kondition, starkare muskler och förhoppningsvis mindre midjemått kostar.

Cykel!

Min måndagsmorgon började med att telefonen pep klockan sju. Sms från jobbet. Kan jag komma in? En tjej har blivit sjuk. Och jag har semester. Nåja, jag behövde bara vara kvar till två, och förresten regnade det hur som helst, så okej då.

Sedan blev det bättre. Jag köpte en cykel, äntligen! Med barnsits till Dante. Och hjälmar till oss båda. Dante ville ha på sig sin redan i butiken, och vägrade sedan ta av sig den. Jag fick cykla en provtur med honom så fort vi kommit hem. "Är det roligt?" frågade jag honom. "Mmm", svarade han nöjt där bak. Att cykla med ett barn där bak är förresten intressant - lite annan tyngdfördelning än man är van vid, liksom. Och inte alls som att skjutsa en större person, som själv parerar i kurvorna och kan hoppa av om cykeln skulle vara på väg att välta. Men från och med nästa vecka är tanken att jag ska cykla till dagis med Dante, och sedan vidare till jobbet. Ska bli kul, och bra träning är det också! (Sedan kommer jag säkert att svära över detta beslut under den regninga Göteborgshösten och -vintern, men men.)

Guldstjärna till mig!

För jag har klarat mitt mål för månaden, att skriva 7500 ord eller i snitt 200 ord per dag (om ni räknar på det ser ni att det inte stämmer, men den här månaden räknade jag från det att jag kom hem från Florida i slutet av juni, så den fick således 39 dagar i min plan). Det har varit många dagar jag har hoppat över att skriva, och andra dagar har jag skrivit mer, men jag slutade faktiskt på 7859 ord och ett snitt på 202 ord per dag!

Själva berättelsen har tampats med en lång uppstart - det känns verkligen att det är ett första utkast jag jobbar med. Historien är långt ifrån klar, och jag kommer hela tiden på nya saker, som miljöer jag borde beskriva tydligare eller egenskaper hos huvudpersonerna som jag inte hade tänkt mig men som jag nu måste visa på bra sätt. För att sätta lite fart tror jag att jag ska låta min kvinnliga HP få sin bortsprungna lillasyster på halsen lite tidigare, och min manliga HP bli jagad av maffian (vilket jag inte hade tänkt mig från början, men så råkade han gå och ta död på en maffiasnubbe, och sådant kan ju inte gå ohämnat). Dessvärre var det ju meningen att tjejen skulle hjälpa killen med en sak, men det visade sig att hon inte alls hade lust med det. Så nu får vi se vad som händer. Som ni märker börjar huvudpersonerna leva sitt eget liv nu, och det är ett gott tecken. Det betyder att jag verkligen har börjat engagera mig i berättelsen, något som har tagit ett litet tag.

Det kanske låter konstigt att börja skriva en bok som inte till hundra procent engagerar en, men faktum är att jag har hållit på med "Utredar"-historien så länge, den har funnits hos mig i många år nu, att jag inte riktigt visste hur det skulle kännas att skriva något nytt när jag börja spåna ur mig "Skymningstid"-historien inför NaNoWriMo i höstas. Men det kändes som om intrigen i "Skymningstid" skulle hålla och karaktärerna var vettiga att jobba med, så jag körde på. Och nu börjar den som sagt leva för mig, historien, karaktärerna, miljön.

Jag skulle kunna slå mig själv...

...Som lät Dante klättra upp och sitta bakvänt i vagnen. Som inte hindrade honom innan han ställde sig upp, tappade balansen och föll handlöst bakåt med huvudet före ner i asfalten.

Det gick bra. En rejäl bula och en väldigt ledsen Dante, men efter en sväng in på akuten - där jag misstänker att vi fick vänta lite extra länge så att de skulle hinna se ifall han svimmade, kräktes eller visade andra tecken på hjärnskakning eller något annat - förklarade läkaren att alla reflexer var som de skulle, ingenting var trasigt och bulan var en "bra" bula, så hem med er och sov.

Men aldrig, aldrig att jag låter honom vända sig om i vagnen igen eller ställa sig upp.

Konstruktiv kritik

Mitt "gamla" romanprojekt, det som går under arbetsnamnet Utredaren, ligger ute hos tre testläsare nu. Mycket spännande! En av läsarna, Anna, har redan kommit med ett utlåtande, men jag har inte hunnit gå igenom hennes synpunkter än, ska sätta mig med det i veckan hade jag tänkt, men som vanligt beror det på detaljer som ifall Dante behagar somna om kvällarna eller är uppe och springer tills jag är för trött för att orka göra något vettigt när han väl har slocknat. Tanken är hur som helst att jag ska fatta ett beslut om det projektets vara eller icke vara. Det kändes fullkomligt hopplöst ett tag, inte för att det var dåligt, utan för att det var så mycket arbete med det att jag tappade sugen. Fördelen med att andra läser är ju också att de förhoppningsvis ser saker jag själv int längre ser eftersom jag gått för djupt in i detaljerna vid det här laget, som hur karaktärer och upplägg funkar, stora logiska luckor, höjdpunkter och bottennapp.

Det är det svåraste med att skriva, tycker jag. Ta ett - eller flera - steg tillbaka och verkligen bedöma fördelarna och nackdelarna med sin egen text, och framför allt, hitta lösningar, se vad man ska sätta in för att öka spänningen, öka realismen, sätta fart på en scen eller sakta ner den. Ibland kräver det att man verkligen tänker om, och det är i regel ännu svårare eftersom - så är det i alla fall för mig - jag lätt låser mig vid historien så som den skrevs ner första gången och sedan fastnar i detaljer istället. Jag har blivit bättre på det, men det är fortfarande svårt. Jag behöver konstruktiv kritik för att bli riktigt bra, har jag insett.

Arbetet med Skymningstid har gått lite knackigt, men efter en och en halv veckas svacka har jag gjort ett ryck idag och insett att jag fortfarande har chans att uppnå målet jag satt upp för den här månaden. När jag har gjort det ska jag ta en heldag ledigt från alla jobb och måsten, en dag när jag bara gör precis det jag känner för (förutom måsten i form av blöjbyten och liknande, och aktiviteter som bestäms av Dantes vilja och humör - något säger mig att jag ska ta den där dagen när Christian är hemma...).

Nu ska jag bara försöka spotta ur mig ett par noveller också. Jag vill tävla. För sjutton, jag vill vinna pengar! Eller i alla fall lite ära och berömmelse...

Och just när man tror att inget händer i ens liv...

...Så går man ut en dag för att slänga något på komposten. Och kompostgallret är borta.

För att förtydliga: Kompostgallret är borta. Komposten står intakt, men gallret, jag upprepar än en gång, gallret är borta. Någon har gjort sig besvär att skruva bort de små spiralerna som håller ihop gallret, för att sedan bära det med sig. Avklippta metallbitar tyder på att någon till och med tänkt till innan och tagit med sig en avbitartång eller dylikt, för att kunna avlägsna metallspiralerna och stjäla ett skevt kompostgaller, som i nytt tillstånd hade kostat 98 kr på Hornbach 200 meter bort.

Jag trodde att jag för länge sedan kommit till insikten att folk inte är riktigt kloka, men det här tar nog priset i dumhet. Jag hoppas innerligt att det är några minderåriga småligister som ligger bakom och motivet är "för att det gick", för det skulle innebära ett visst hopp om mänskligheten, till skillnad från om boven är en vuxen människa vid sina sinnens fulla bruk.

I och för sig såg min kompis T härom dagen en tvååring ensam i en bil. På Backaplan. En solig sommardag. Föräldrarna återvände visserligen innan hon hann ringa polisen, men jag försöker ändå få någon klarhet i vilket som är dummast och mest ansvarslöst - lämna sitt barn i en varm bil, om än bara för en kort stund, eller lämna sitt barn ensam på Backaplans parkering. (För er som inte bor i Göteborg kan jag berätta att Backaplan är ett mysigt ställe. Tycker alkisarna och diverse andra märkliga typer. I förra veckan, varje gång bussen eller spårvagnen jag åkte med passerade Backaplan eller lillasyster Wieselgrensplatsen ett stenkast därifrån, började någon ny påtänd galning domdera om livets orättvisor eller hur dum i huvudet busschauffören av okänd anledning var.)

Hur som helst har jag köpt nya kompostgaller nu och grävt om komposten till en dubbelkompost. Det hade jag tänkt göra i vilket fall som helst, men tack vare några okända idioter blev mitt lilla inköp 98 kronor dyrare.

Amningskunskap

Beckah skriver ett jättebra och sakligt inlägg om amning - sprid det gärna vidare!

Mer kalas

Igår var det dags för tvåårskalas med familjen. Presenterna regnade över en väldigt uppspelt Dante - cementblandare och grävskopa i Duplo, baddocka med potta, pall med namn, kvackande groda som sprutar vatten, ballonger, verktygslåda och film med favoriten Mamma Mu. Och TÅRTA!

Tårtorna. Egentligen skulle Dante ha fått dekorera den ena,
men han underhöll gästerna istället.

Dante med grävskopan. Synd att hans
ljudeffekter inte hörs...

Den fina fina pallen kommer från Liten Karin i
Haga i Göteborg. Var så god, gratisreklam! ;-)

Tvåårsdag!

Vid den här tiden för två år sedan låg jag i en säng på Östra med en väldigt liten nyfödd skrutt i famnen. Den lilla skrutten har nu vuxit till en 90 cm lång, 15,6 kg tung busunge med en stark vilja och sinne för bus.

Eftersom vi kom hem från Florida igår blev det inget tvåårskalas idag, men väl frukost på sängen.


Presenterna gick i bilarnas tecken. Dante har nästan inga bilar, men har lekt väldigt mycket med de bilar som fanns i huset där vi bodde i Florida, så vi tyckte han kunde få några. Sedan fick han ytterligare några av Martin och Tina.

Eftersom vädret var fint passade vi på att spendera en förmögenhet och gå till Liseberg tillsammans med faster Jennifer, där Dante med förtjusning åkte allt han fick åka nu när han är 90 cm lång. Inklusive Rabalder (som ser rätt läskig ut för att vara en barn-bergochdalbana) och Kaffekoppen, som nog var det som fick oss att skratta mest.


Jag skulle gärna skriva mer om Florida-resan, men det blir långt och tar tid, så jag nöjer mig med en kortversion: Vi bodde i en villaförort utanför Tampa hos familjen Dahlin, som bytt hus för sommaren med en amerikansk familj. Vi gjorde flera utflykter till bl a djurparker, vi badade i havet och poolen på tomten, vi åt en massa skräpmat men även på några bra restauranger, jag fick ligga och läsa och sola (jag tror jag har plöjt fyra Charlaine Harris-romaner), vi shoppade massor och hade det på det hela taget så bra att vi inte alls ville åka hem.

Resfeber

Det är lite mycket nu. Trots att jag har så kallad semester. Riktig semester är det inte än, även om jag är ledig från jobbet, för jag har min stora slutinlämning på GIS-kursen hängande över mig. Jag får inte tag på litteratur jag behöver, programmet buggar och vill inte göra de saker jag vill, jag kommer inte ihåg hur man anger referenser riktigt eftersom det är några år sedan jag skrev något akademiskt, och jag har rent allmänt en känsla av för lite tid och för mycket att göra.

På torsdag åker vi till Florida (yeay!) men innan dess ska huset städas, en massa småsaker ska fixas, och jag vaknade till råga på allt med dunderont i halsen i morse.

Vi har i alla fall haft en helt underbar helg på landet, med strålande sommarväder och den årliga champagnepicknicken i ekskogen. I år drack vi rosa champagne för första året, mums filibabba! Dante fick nästan provsitta en alldeles äkta traktor, men fegade ur - traktorn var lite läskig på nära håll. Men den var fortfarande rolig på avstånd, särskilt när den tutade! Han tittade på skalbaggar, vattnade blommor, sparkade boll, hälsade på en vovve och pekade ut pippifåglar i träden och i taket (tidigare ägare har dekorerat innertaket med bilder av skogens djur...). Nyaste språkutvecklingen är att "bap-bap" har blivit "pippi" och att den unge mannen lärt sig det viktiga ordet "mera". "Meej meej", piper han när vattnet är slut i vattenkannan eller det vankas något smaskigt. "Meja kaka" var en mening han lärde sig väldigt fort.

Själv ägnade jag större delen av helgen åt att sova, kändes det som. Att jag blev förkyld var väl förresten typiskt, just när jag slappnade av lite. Dante var förstås förkyld först, så just nu hoppas jag bar att vi båda tillfrisknar tillräckligt för att flygresan ska bli uthärdlig.

Om jag inte skriver här på ett par veckor nu så beror på det att jag ligger vid poolen. Eller så skriver jag här ändå. Bara för att berätta att jag ligger vid poolen...

Passivitet

Det känns som om jag borde ha gjort en massa saker ikväll. Varje kväll. Det känns som om jag har massor att blogga om, men jag kommer inte på någonting. Jag tror jag behöver ett par dagar att ställa om från Christian-hemma till Christian-borta. Imorgon kanske jag tar mig i kragen och gör något själv istället för att sitta passivt och bara konsumera tv och internet.

Bara att skriva det här kändes som en ansträngning. Och var det inte ikväll jag lovade mig själv att lägga mig tidigt?

Äsch.

Kvällsilska

Just nu är jag väldigt arg på mig själv. I någon sorts anfall av total demens har jag uppenbarligen råkat radera de kartor från tidigare labbar jag behöver som underlag för labb 4 som jag nu håller på med, bara några veckor försenad. JAG HAR INTE TID med sånt här. Jag måste fixa labb 4 helst senast imorgon, för att hinna med labb 5 senare i veckan, och därefter labb 6 innan Christian åker på jobb igen.

Jag kan komma på väldigt många svärord jag vill säga till mig själv just nu. Och infoga ordet "klantskalle" mellan ungefär vartannat.

Ytterligare en anledning till ilska är de puckade j***la pundaridioterna som snodde min mans resväska ur bussen när han satt och väntade på att åka hem från Oslo. Han hade inga värdesaker där, som tur är. Men bara att ersätta resväska, necessär, hygienartiklar, rakapparat och två veckors kläder (inklusive två par träningsskor) skenar lätt iväg på åtskilliga tusenlappar utan att han köper något särdeles extravagant. Har vi råd med det? Nej, egentligen inte. Vi hoppas föräskringsbolaget är väldigt, väldigt snälla.

Alba

Jag fick ett läsex av en nyutgiven sf-roman nyligen. Och då måste man recensera. Det här är i stort sett samma recension som inom kort dyker upp på föreningen Catahyas hemsida.

Det är alltid trevligt med nyutgivna böcker av svenska författare som skriver något som vare sig är deckare eller någon annan typ av realism. I det här fallet är det sf, författaren är debutanten Kristina Hård, romanen heter Alba, och förlaget är Göteborgsbaserade Kabusa Böcker.

Upplägget är klassiskt – ett team av forskare ska utforska en ny värld, en planet dit ingen från Jorden tidigare färdats. Här finns en arkeolog, en matematiker, en religionshistoriker, och så vidare. Alla i teamet är inte forskare, utan här finns också ett par personer med mer millitär bakgrund, utsedda att leda projektet och beskydda dessa forskare. Planeten de hamnat på är lågteknologisk, paralleller dras till kolonisatörernas skövling av de amerikanska urinvånarnas land – för vad kommer att hända den dag teamet återvänder med sin information? Stora företag ligger bakom finansieringen av projektet, och man kan misstänka att pengar kommer att gå före filantropi.

Medan jag läser Alba kommer jag ideligen att tänka på Ursula Le Guin. Det är ingen dålig referens, tvärtom kanske den bästa tänkvärda i min värld. Varför? Kanske för att tempot till en början är stillsamt. Det verkar inte hända så mycket, man tar prover, utforskar en ruinstad, iakttar planetens invånare. Men det är på ytan. Mellan expeditionens medlemmar växer spänningarna. Här finns både kärlek, triangeldrama, maktkamp och avundsjuka som ligger och pyr. Det är väl berättat, och trots det stillsamma tempot har jag svårt att lägga boken ifrån mig. Jag fascineras av världen, uppslukas av den, lever mig in i konflikterna. Allt tar en plötslig och våldsam vändning när närkontakten med planetens invånare är ett faktum.

Men allt eftersom bokens tempo ökas växer också min irritation. För Alba, huvudpersonen, arkeologiprofessorns assistent tillika älskarinna, framstår tyvärr som rätt blek. Hon verkar inte har några egna drivkrafter, inga framtidsdrömmar, bara minnen av en kärlekslös barndom och ett barndomsintresse för indianerna. Som forskarassistent verkar hon fullkomligt nöjd med att hjälpa sin professor – inga egna vetenskapliga ambitioner, teorier eller mål framgår. Hon är den sortens person som följer, som gör vad hon blir tillsagd, och undviker konflikter genom att gå därifrån. Jag kan på sätt och vis köpa det, det finns en hög grad av realism i porträttet av Alba. Många människor följer hellre än leder. Många människor är konflikträdda och håller tyst istället för att tala ut. Men – feministen inom mig vrider sig och önskar att hon inte vore så mjäkig.

Förutom detta irritationsmoment måste jag ändå erkänna att Alba är en intressant, välskriven och läsvärd roman som betonar det psykologiska spelet mellan människor. Sådant tycker vi om.