måndagen den 7:e januari 2013

Vad händer?

Inte mycket här, i alla fall, som synes. Ledsen för det. Mitt försök att kicka igång bloggen kom av sig, och annat kom i vägen.

Skrivandet, då? Inte så mycket seriöst skrivande just nu heller. Tid, ork, lust, whatever. Men jag kan ju inte HELT låta bli att skriva, så därför har jag stövlat in i fan-fiktionens underbara värld. Resultatet kan följas från början här, för den hugade.

Jag kanske återkommer med mer aktivitet här så småningom. Eller på något nytt ställe. Vi får se.

måndagen den 1:e oktober 2012

Mer tankar kring att söka jobb och skriva CV

Jag diskuterade detta kring att söka jobb och skriva CV med en kompis i helgen, en kompis som i sitt yrke emellanåt sitter "på andra sidan" och är den som hanterar inkommande ansökningsbrev. Vi pratade om dilemmat med att ange högskoleutbildning när man söker jobb som inte kräver det (berättar man om det ses man som överkvalificerad, utesluter man det får man en lucka på flera år i sitt CV).

Hon påpekade då att om hon får in en ansökan till ett jobb som receptionist eller liknande, och personen ifråga är utbildad arkeolog, så hade hon dels undrat varför personen söker en sådan typ av tjänst, och också förmodligen tänkt att "va, en arkeolog, hur kan någon som gillar att grotta ner sig i gamla saker passa som  receptionist?" (Jag kanske ska nämna att detta är en av mina äldsta kompisar, hon kan säga sådant här utan att jag tar illa upp, för jag vet att hon inte menar det som en förolämpning - hon vet ju också att jag inte alls bara gillar att "grotta ner" mig i gamla saker).

Kanske, sade hon, är det bättre att förklara redan i ansökningsbrevet varför du söker jobb som inte har med arkeologi att göra?

Så idag, när jag satt och började skriva ett av dagens ansökningsbrev, så slog det att jag kanske ska göra ett försök. Jag har varit så noga med att följa reglerna för hur man "ska" skriva ett ansökningsbrev, och det har ju uppenbarligen inte lett någonstans. Jag bestämde mig för att kan jag lika gärna testa att strunta i reglerna och vara personlig istället.

Så jag började ett ansökningsbrev som en sorts väldigt kort berättelse om hur jag resonerade nu när det var dags för mig att söka jobb efter föräldraledigheten och varför jag söker jobb som receptionist trots att jag är utbildad arkeolog. Förmodligen innehöll den lilla inledningen vartenda "fel" man kan göra (förutom stavfel och fel företagsnamn), men den var i alla fall personlig. Inte vet jag om det fungerar, men som det känns nu har jag knappast något att förlora på att prova.

fredagen den 28:e september 2012

Att söka jobb...

...Är en PITA, som det heter på internetspråk (pain in the ass, för den som inte är så bevandrad i detta).

Jag läser jobbannons efter jobbannons, och på det stora hela kan de som över huvud taget är intressanta för mig delas in i två kategorier:
1. (Ungefär 90%) Jobbet låter hyfsat intressant till hyperintressant, men kräver antingen en högskoleutbildning inom något område jag saknar (oftast någon typ av informatörsutbildning, webbproduktion, trycksaksproduktion, administration eller ekonomi), eller listar som KRAV att man ska ha arbetat med någon viss typ av programvara eller arbetsuppgifter. Eller en kombination av allt detta.
2. (Ungefär 10%) Okvalificerade jobb som skulle passa mig utifrån de erfarenheter jag har och den person jag är. Ofta receptionistjobb eller jobb som butikssäljare. Problemet med de jobben (förutom låg lön och, i butiksjobbsfallet, arbetstider jag helt enkelt inte får att gå ihop med min familjesituation) är förstås att eftersom de inte kräver någon utbildning och kvalifikationerna i regel av är typen "serviceminded, ordningssam, ansvarsfull", så har de ungefär femhundra sökande till varje tjänst.

Det känns som att jag inte kan någonting när jag läser alla dessa jobbannonser. Eller, jo, jag VET att jag kan saker, det är bara det att det jag kan inte verkar vara efterfrågat. Jag har en fil mag i arkeologi, jag kan en hel del om historia, religionshistoria, amning, fantastiklitteratur (även om jag inte är riktigt lika uppdaterad där som för några år sedan), kreativt skrivande, talar och skriver i stort sett flytande engelska, kan uppföra mig på nätet, vet alldeles för mycket om Elder Scrolls-spelen, kan en del om trädgårdsskötsel, jag kan måla motiv och skriva namn snyggt på möbler, jag var en gång riktigt duktig på att spela piano och sjunga (även om jag alltid avskytt att höra min egen röst), jag kan sminka mig skitsnyggt, jag kan lite grann om qigong och yoga och eteriska oljor och smyckestillverkning, och jag gör riktigt fina egentillverkade kort. Jag har rytmkänsla, och jag är inte fullkomligt tappad bakom en vagn när det gäller datorer. Och jag är skitbra på frågespel.

Märkligt nog verkar inget av detta, utom engelskan, något sätt vara efterfrågat i yrkeslivet.

Jag har skickat så många jobbansökningar genom åren, och de som ens lett till en intervju kan räknas på ena handens fingrar. Jag undrar om jag någonsin fått ett jobb den vägen. Trots att jag har haft arbetsförmedlare och jobbcoacher som granskat ansökningarna och tycket att de sett bra ut, trots att jag följt varenda råd i handboken och trots att jag hanterar svenska språket väl och ser till att fakta stämmer och allt är rättstavat.

Är det så konstigt att jag tappar modet lite?

Jag är 37 år gammal, och vid min ålder känns det som att man ska ha hittat sin yrkesroll. Även om jag inte "gör karriär" i den bemärkelsen så ska man ändå, på frågan "Vad jobbar du med?" kunna ge ett rakt och bra svar: "Jag är lärare/kursadministratör/civilingenjör/snickare/frilansande skribent". Även när jag har haft jobb har mitt svar på den frågan varit "Eh, ja, alltså, jag jobbar ju i butik nu, fast egentligen är jag utbildad arkeolog - fast egentligen så vill jag ju skriva". Och just nu, när jag svarar att jag söker jobb, och följdfrågan är vilket jobb jag söker, så vet jag inte vad jag ska svara, eftersom svaret är - "jag vet inte".



söndagen den 10:e juni 2012

Internetpaus

Som synes, så har jag haft lite internetpaus.

Eller inte helt, ärligt talat. Jag har hängt en hel del på ett supernördigt forum dedikerat helt och hållet till ett visst tv-spel, och kollat av Facebook emellanåt, men förutom det har mina besök på såväl bloggar som andra ställen jag har hängt på varit ytterst sporadiska.

Ganska skönt, faktiskt.

Livet har genomgått den stora förändringen att Stella nu börjat på förskolan (vilket hon älskar, snacka om dagisbarn!), och jag officiellt är arbetssökande. I ärlighetens namn är det ganska skönt att gå hemma själv några timmar i veckan och kunna göra det jag måste göra utan avbrott. Trots att söka jobb är fruktansvärt tråkigt så är det ändå en välkommen omväxling. Hemmamamma är inte min grej. Jag är färdig med den biten nu.

Skrivandet av romanen ligger lite på is, tyvärr. Skriver gör jag ändå, förstås, en av mina Skyrim-karaktärer för en detaljerad dagbok. Att spela den här typen av tv-spel, när man rollspelar så mycket som jag gör, är faktiskt lite som att skriva en roman, med bakgrundshistorier för mina karaktärer, en plan om hur jag lägger upp spelet, med den stora skillnaden att jag spelar spelet istället för att skriva romanen. Och när jag skriver om karaktärens upplevelser - på engelska, för att slippa knöliga översättningar av namn och termer - så är det totalt prestigelöst, bara roligt. Trots att jag vet att det egentligen inte leder någon vart. Antagligen är det vad jag behöver just nu. Jag vet att det inte kommer att vara för evigt, jag vet att jag kommer att återvända till min roman, men inte just nu.

onsdagen den 16:e maj 2012

Och så blev det maj

Ja, här har jag ju inte skrivit så mycket på sistone. Motivationen har inte riktigt funnits där. Istället har jag försökt njuta av min sista tid som föräldraledig genom att släppa det dåliga samvetet för allt jag borde ha gjort, och istället hängt med familjen, samt, när familjen (dvs. barnen) sovit, spelat massor med Skyrim (vilket, erkänner jag, har tagit tid från skrivandet - däremot planerar jag väldigt mycket kring mina spelkaraktärer, ett par av dem för till och med dagbok, så även om det bara är för min egen skull - vilket i sanningens namn inte är så bara - så känner jag att jag får ett kreativt utlopp den vägen).

På måndag börjar vi skola in Stella, på samma avdelning som Dante. Jag har nog inte riktigt fattat det än, att snart har vi två barn på förskolan, snart börjar karusellen med lämning, jobb, hämtning, göra middag, läggning igen. Jag ser fram emot det, samtidigt som jag vet att den tillvaron är nog så stressig och man tidvis är så trött att man går i bitar och bara vill skrika. Men jag är så. trött. på. att. vara. hemma.

Tyvärr är jag ju fortfarande arbetslös, men med båda barnen tjugo timmar i veckan på förskolan ska jag väl äntligen få tid att verkligen lägga manken till och skaffa mig ett jobb. Jag misstänker att det väl kanske inte kommer att bli innan sommaren (om jag inte får någon semestervikariat, frågan är väl om jag vill ha det...), men till hösten borde jag väl ha fixat något tycker jag. Får väl bli butik igen i värsta fall, inte det jag är mest sugen på, men det är bättre än inget.

Vad jag funderar på nu är om jag ska fortsätta blogga. Som sagt har motivationen inte riktigt funnits där på sistone. Så räkna med att det fortsätter att vara lite glest mellan inläggen här tills jag har bestämt mig.


onsdagen den 25:e april 2012

...Och utanför fönstret blommar påskliljorna.

Det känns lite jobbigt att ha trädgård just nu. Rent allmänt känns det som om jag kommit ur Den Stora Vårtröttheten, förutom trädgårdsångesten som klibbar sig kvar. Jag går ut i trädgården, jag ser allt som börjat växa - och får ångest.

Jag borde gödsla.
Jag borde rensa bort allt gammalt visset.
Jag borde beskära rosorna snart.
Jag borde beskära en hel del andra saker.
Jag borde gräva upp lite växter som växer där de inte borde växa.

Jag borde ta kort och lägga upp här på bloggen, men just det är ingen ångestgrej, det är mer en frågan om ren glömska. Ska försöka bättra mig där.

Nu ska jag läsa igenom ett par kapitel av "Skymningstid" för att se om jag har lyckats besvara frågan vad en av mina karaktärer egentligen är ute efter när hon snokar i ett låst skåp och därefter får den (inte så) briljanta idén att försöka övertala en annan person att göra inbrott.

måndagen den 23:e april 2012

Idag har jag nästan skrivit

Idag öppnade jag "Skymningstids" grovredigeringsdokument och kollade igenom vad det var jag sist höll på med. Baby steps! Jag tror faktiskt att jag rentav kan komma igång med det någorlunda direkt - annars brukar jag ofta få ägna de första skrivsessionerna efter ett uppehåll åt att läsa igenom stora delar av vad jag har gjort, för att minnas och för att komma in i berättelsen igen. Det i sig gör att ju längre uppehållet blir, desto mer tar det emot att starta igen.

Den här gången är motståndet klart lägre än väntat. Det känns lovande.