Ja, egentligen är ju Dante sex och en halv månad nu. Idag var det i alla fall dags att pallra sig iväg till BVC och få konstaterat ifall vi måste skicka tillbaka honom eller om han fungerar som han ska.
Det gjorde han, som tur var. Vår lilla plutt är nu 71 cm lång och väger drygt 8,7 kg. Läkaren bedömde honom som helt normal (jag hade väl blivit förvånad annars), och besvarade min fråga om ögonfärg med att det inte är troligt att ögonen byter färg nu, även om de kan ändra nyans fortfarande. Dante har med andra ord ärvt sin ömma moders blå ögon.
Jag skrämde nästan vettet ur stackarn igår kväll. Jag hade lyckats få honom att somna strax efter halv nio, och sedan sov han hela kvällen tills jag skulle lägga mig vid elva. Jag tassade tyst in för att inte väcka honom, bara för att upptäcka att han var klarvaken och låg och lekte med ett mjukdjur. Förmodligen hörde han inte när jag kom in i rummet, för när jag lutade mig över sängen började han skrika skärande på ett sätt som inte kunde tolkas som annat än att han blev livrädd. Stackars liten, jag talade om att det bara var jag, men han lugnade sig inte förrän jag burit runt på honom en stund. Då hade skriket övergått till "ge mig tutte NU"-skriket, så jag antog att han hade fattat att det var jag.
Jag undrar hur folk som slutar amma när barnet är sex-sju månader gör för att trösta? Eller, ja, det är klart det går att trösta på flera sätt, pappa kan ju också trösta, och folk som inte ammar har ju bevisligen inte barn som gråter hela tiden, men ett ammat barn har ju ändå vant sig vid att när mamma kommer och man är ledsen och otröstlig, då finns tutten där. Och tutten är snäll och tröstar alltid. Jag tror inte jag skulle kunna sluta amma nu även om jag hade velat, och då inte bara för matens skull (Dante äter just nu ett grötmål, ett purémål och ammas fritt resten, vilket betyder ungefär varannan timme när han är vaken), utan minst lika mycket för tröstens skull.
Annat att rapportera från Dantes värld är väl att han numera kan rulla runt både åt vänster och höger, och förmodligen snart har knäckt ålningens gåta. Idag förflyttade han sig med rullningar och vridningar över en ganska stor yta i vardagsrummet (och jag sprang och flyttade gardiner och krukväxter som jag tänkt flytta på "när han kryper"). Tack och lov går det inte så fort än, så man hinner med. Problemet är att han blir ganska arg om han spanat in en rolig gardin att smaska på, och så kommer mamma och tar bort den. Och inte fick han smaka på doktorns stetoskop idag heller. Världen är en orättvis plats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar