Oj oj. Mycket hinner hända på en vecka. Det här inlägget kommer i princip uteslutande att handla om Dante och hans liv just nu, så är du inte intresserad av det kan du sluta läsa nu.
Båtresan gick relativt bra, får man väl säga. I bilen upp till Oslo började Dante med att kräkas upp ungefär hela frukosten, så min stackars svärmor och svägerska fick stå ut med en lätt doft av spya i baksätet hela vägen till Oslo. (Givetvis sanerade vi så gott det gick, men det var mycket och överallt.) Jag antar att det är så att åka bil med småbarn. Blir Dante lika bilsjuk som jag var när jag var liten så är det väl bara att vänja sig redan nu (det blir väl förstås bättre när han blir stor nog att säga till innan).
Första dagen på båten var Dante kraftigt övertrött av alla nya intryck. Han lyckades somna en stund på eftermiddagen, men just då dundrade givetvis två städerskor in för att fixa den trasiga barnsäng vi fått och ersätta med en ny, som förstås skulle bäddas också. Så var Dante klarvaken (i efterhand fattar jag inte varför jag inte helt enkelt bad dem komma tillbaka senare). Vi skulle ha ätit vid halv sex, men just då verkade Dante vara på väg att kunna somna, så vi bokade om bordet till halv nio. Ett oklokt beslut, visade det sig. Halv nio var Dante fortfarande vaken och vi vuxna var hungriga, dödströtta och hade huvudvärk. Vi gick och åt i alla fall, varpå Dante tydligen gick in i det där stadiet nrä man är så trött att man bara fnissar. Han flinade och skrattade, satt i sulkyn och åt bröd och flirtade med servitrisen. När jag väl kom upp till hytten med honom slocknade han på två röda.
Resten av resan ägnades åt shopping i Kiel, god mat i restaurangen med en gnällig Dante som vägrade sitta i barnstolen, vi fick turas om att bära honom - hans far lånade vid detta tillfälle även ut honom till den kvinnliga hovmästaren, som gick på upptäcksfärd med den lille. Jag antar att han blev för chockad för att protestera. Han återlämnades nöjd och glad i alla fall, till min stora förvåning kan jag väl tillägga. Christian tog hand om Dante på kvällen för att vi andra skulle få se den läckra scenshowen i lugn och ro - snygg show, duktiga artister och två helt vansinniga bulgariska akrobater (huvudnumret var när den ene killen stod på en hand på den andre killens huvud - enbart!).
Vi kom hem på onsdag kväll, lika trötta både jag och Dante. Jag hade dessutom fått en släng av min gamla värk i överarmen och var övertygad om att det bara skulle bli värre och att jag inte skulle kunna ta hand om Dante (när den värken var som värsta kunde jag knappt lyfta armen, än mindre ett barn). Min kära far fick göra en utryckning och komma med middag. Dnate somnade och armvärken gick över. Slutet gott, allting gott.
En annan stor händelse inträffade på tisdagen: Dantes första tand tittade äntligen upp! En liten vass bissing som han genast började prova genom att bita tag i skeden när han matades. Som tur är har han inte provat den vid amningen än - lite tendenser fanns i morse, men jag tror det mest var av misstag. Jag sade till bestämt i alla fall. Jag hoppas han begrep.
Dantes nya (dvs första) favoritdjur verkar vara katt. Vi var uppe en sväng i fasters lägenhet och hälsade på hennes fina ragdoll. Hon var jättespännande, tyckte Dante. Han började skratta och le så fort han fick syn på henne, och när han erbjöds att klappa henne sträckte han försiktigt fram handen, nuddade pälsen och drog sig sedan tillbaka. Lite läskigt! Men kul! Dagen därpå träffade vi på en annan katt när vi var ute och gick med vagnen. Katten stannade och jamade, så jag pekade ut den för Dante. Skojigt! sade Dante och skrattade till.
På måndag är det åttamånaderskontroll på bvc. Hur stor kan Dante ha blivit, tro? Min gissning är att han väger runt 9,5 kg och är ca 73-74 cm lång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar