Kärlek!

Jag älskar min son. Jag älskar att han är så glad och full av energi till och med när han är sjuk (här har varit förkylning igen). Jag älskar hur han sitter och skrattar mot mig när han äter. Jag gick själv och småskrattade idag på Coop, när jag hade honom på ryggen och han satt och hamrade sina små fötter i nya fina skor mot mina sidor, som om jag vore en häst han skänklade. Jag älskar hur han numera ibland lutar huvudet mot mig när jag bär honom i famnen eller sjalen, bara för att han är trött och det är mysigt, eller hur han blir blyg och gömmer ansiktet mot min hals när han träffar nya människor. Han är söt när han är jättetrött men ändå glad, och drar ut nappen och babblar. Jag älskar honom till och med när han äntligen har somnat efter en riktigt segdragen nattning, men vaknar efter en minut och börjar småskratta, som om han just kom att tänka på något roligt bara han vet om.

Sedan att han kan vara riktigt rejält irriterande mellan varven (som när han är jättetrött, jättegnällig men vägrar att sova, eller kryper iväg med rumpan full av bajs, eller stänger av datorn för mig) är väl det där onda man får ta med det goda.