Det känns som om det har hänt otroligt mycket med Dante på bara ett par veckor. Han drar sig upp till stående. Han sitter på knäna. Han "går" med vår hjälp. Han tror att han kan stå utan att hålla i sig (vilket han inte kan). Han stället sig upp i sängen på morgnarna och pratar tills jag flyttar över honom till mig. Han härmar ljud (särskilt när pappa gör djur-ljud). Han skrattar när vi gör grimaser och härmar hans lustiga miner. Han skrattar åt vissa ord ("prutt!"). Han leker titt-ut med oss (istället för tvärtom). Kort sagt känns det som om han har blivit ett mycket större barn, och jag känner att jag börjar se honom mindre och mindre som en bebis nu. (Förutom när han gråter - då är han inte stor.)
Amningen kan nog betraktas som avslutad nu. Han har småsnuttat ett par gånger de senaste dagarna, men inget alls det senaste dygnet, och visar inget intresse för det heller. Jag har sakteliga börjat vänja mig vid tanken och börjar faktiskt tycka att det är ganska skönt att det slutar på det här sättet, på Dantes villkor (även om det inträffade tidigare än jag hade velat). Så nu blir det till att lägga amningsbehåarna på hyllan och leta fram de gamla (snygga) behåarna igen. Om jag kan ha dem fortfarande. Måste kolla vad jag ha för storlek nu för tiden...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar