Vådan av löst sittande blöjbyxor

Det är morgon. Jag äter frukost. Dante, som har ätit klart, kryper omkring på golvet, reser sig mot stolarna, grejar lite. Plötsligt hör jag ett strilande ljud, liksom - plaskande.
Vad konstigt, tänker jag. Det låter precis som om han kissar. Men han har ju blöja på sig?
Jag böjer mig ner under bordet lagom för att se hur strålen går rätt igenom ullblöjbyxorna och ner i en fin pöl på golvet.
Det visade sig att vikblöjan jag lagt i hade halkat bak och hamnat nedanför snoppen. Där gjorde den ju inte mycket nytta. Och ullblöjbyxor tål alldeles bevisat inte att kissas rakt igenom.
Till nästa gång ska jag komma ihåg att knäppa fast hela paketet lite hårdare. Och kolla så att blöjan verkligen ligger på plats...

Förmiddagsaktiviteten idag var annars öppna förskolan. Kyrkans öppna förskola. Det ni! (Ni som känner mig vet ungefär vad jag tycker om kyrkan.) Men det var faktiskt jättetrevligt. Och ledaren hittade inga tändstickor att tända det obligatoriska Jesus-ljuset med (det kanske var mitt hedniska inflytande, moahaha!) så vi slapp det kristna inslaget också. Dessutom hittade jag en annan sjalmamma där, som både körde tygblöjor/blöjfritt och ammade sin nittonmånaders. Jag ammar visserligen inte längre, men hade absolut kunnat tänka mig att göra det, så det är alltid trevligt att träffa på andra som uppenbarligen inte tycker att amning bara är för pyttebebisar.

Dante struntade i att sova sin förmiddagslur trots vagnpromenad dit, så han var väl kanske inte på sitt mest strålande humör - han var väldigt mammig och ville mest bara sitta i mitt knä och kramas. När vi gick hem hann vi ungefär femtio meter innan han däckade i vagnen. Perfekt. När han vaknar ska jag bara byta blöja, sedan ska vi handla mat.