En lektion i livets hårda skola

Aj aj aj. Helgen i Småland var inte bra för midjemåttet. Varför verkar jag på fullt allvar tro att kalorier på resa inte räknas? Varför tvångsköper jag en påsa godis och trycker i mig bara för att man "ska" äta godis när man åker långt i bil? Varför äter jag helt plötsligt dubbelt så mycket till frukost bara för att jag inte är hemma? Mycket mystiskt beteende, det där. Någon som känner igen sig?

Dante övade sig i att umgås med djur i helgen, främst hundar. De är intressanta och roliga men väldigt läskiga, tycker han (men i slutet av helgen hade han tuffat till sig och vågade peta på den stora labradoren som kärvänligt försökte slicka honom i ansiktet hela tiden). Han lärde sig även något nytt i livet: en hund äter vad den kommer åt. Situationen var som följer:

På lördagskvällen var det femtioårskalas med middag. Dante satt förstås med vid middagsbordet och åt från en tallrik med diverse mer eller mindre goda saker mamma hade plockat åt honom. Säkraste kortet tycktes vara smörgås, god smörgås med leverpastej. Sin vana trogen satt han och höll den där smörgåsen i handen, viftade lite, åt lite, sådär som han brukar. Men han anade inte vad som väntade...

Labradoren och taxen hade ganska kvickt upptäckt vid vilken stol det ramlade ner mat titt som tätt och strök förstås runt Dante. Så när Dante pekade på Stora Hunden med handen - och därmed även med mackan - tackade Stora Hunden förstås inte nej till mackan som bjöds. Glufs sade det, så var Dantes macka försvunnen i labbens gap.

Dantes min var obetalbar. Först chock - vad hände nu? - sedan åkte mungiporna ner i takt med insikten. Underläppen sköts fram och darrade till, han laddade upp - och började gråta. Hunden tog min macka!

Stackars Dante. Trots att mamma kom med ny macka tog det en stund innan han förlät Stora Hunden. Men sedan blev de kompisar igen, och Dante vågade peta på Stora Hundens nos medan Stora Hunden glatt slickade de små fingrarna.