Se upp med vad du önskar dig

Vi var på Öland i helgen för att gå på bröllop. Kom redan på torsdagen och stannade till söndag. Det var en resa som krävde vissa arrangemang - bröllopet var nämligen barnfritt, men samtidigt ville vi gärna ha med oss Dante för att han skulle få träffa släkten (eller rättare sagt, det var nog mest de som var intresserade av att träffa honom). Därför hade vi ordnat så att mina föräldrar (brudparet är släkt på Christians sida) också skulle komma till Öland, vi hade hyrt två lägenheter i samma hus i Borgholm. Min far genomigck en mindre operation i tisdags och var väl inte på topp, men de gjorde ändå en kraftansträngning och bilade till Öland på fredagen för att ta hand om Dante på lördagen.

På torsdag kväll passerade vi Apoteket i Borgholm. Apoteket har just nu någon form av "förkylningstider"-kampanj med affischer föreställande människor som ligger nerbäddade i sina sängar och läser böcker medan de snyter sig. Oförsiktigt nog säger jag följande till Christian: "Det är nästan så att jag längtar efter att få bli så sjuk att jag måste ligga i sängen och inte kan göra något annat än att läsa."

Som sagt, se upp med vad du önskar dig. Det kan bli sant.

Under torsdagkvällen började näsan rinna. Allergi, tänkte jag först, men när jag började känna mig kulen och frusen insåg jag att det nog snarare var förkylning. Jag hällde i mig lite brittisk dundermedicin och gick och lade mig tidigt. På fredagen var jag snuvig men vid gott mod. Fredag eftermiddag ägnades åt en trevlig rundtur på norra Öland (medan maken försökte klå blivande brudgummen i golf), och på kvällen minglades det på pub. Allt gott och väl (även om jag kände av förkylningen och gick hem tidigt). Ända tills jag vaknade med frossa natten till lördagen. Jag somnade om, vaknade igen med mer frossa och en obehaglig känsla av illamående. Till slut fick jag kapitulera och gå upp och ta mig ett snack med toaletten, allt medan tänderna skallrade högt nog att väcka folk och fä, tyckte jag (dock inte maken och sonen, som lugnt sussade vidare). Magsjuka alltså. Gudarna måste ha skrattat sig fördärvade.

På lördag morgon låg jag mest och ojade mig (även Christian var magsjuk, dock en betydligt lindrigare sväng). Till slut gjorde vi en deal, jag gav Dante (som såklart var uppe med tuppen och inte alls fattade varför mamma och pappa låg och var tråkiga i sängen) frukost, Christian bytte blöja och tvättade av honom efteråt. Sedan lyckades vi somna om allihop, vilket förmodligen var Christians räddning, det plus att svärmor ryckte in som barnvakt någon timme på förmiddagen. Vid tolvtiden, när mina föräldrar enligt överenskommelse tog vid som barnvakter, var Christian någorlunda fräsch. Så icke jag. Jag mådde illa så fort jag satte mig upp och insåg att jag absolut inte var i skick att ta mig till kyrkan ombytt och klar klockan två. Vi bestämde att jag skulle hoppa över vigseln (visserligen synd, men jag är ändå inte så förtjust i kyrkliga tillställningar, så den biten kunde jag leva med) och försökte satsa på middagen istället.

Vid tvåtiden lyckades jag faktiskt ta en dusch och kände mig temporärt piggare, men kom sedan inte längre än till underkläderna innan jag behövde lägga mig ner och vila. Jag somnade förstås, och när Christian kom för att hämta mig strax efter tre var mitt skick inte mycket bättre än på morgonen. Jag började frukta att jag skulle missa hela bröllopet. Vi kom överens om att jag skulle vila en stund till, och sedan se om jag var pigg nog att göra mig iordning och ta mig till Brogholms slottsruin, där festen skulle äga rum.

En stund (dvs någon dryg timme senare, klockan var nog närmare fem) tvingades jag inse att jag mådde skit, inte orkade någonting, och definitivt inte var i skick att sitta till bords och konversera. Till slut missade jag hela detta fina bröllop som jag så sett fram emot, och fick istället ligga till sängs - och läsa.

Det var ju tur att jag hade tagit med mig en bok i alla fall.

(Det sjuka är att det här är andra gången det händer, att jag missar ett bröllop på grund av magsjuka. Förra gången var i Falköping. Men det är en annan historia.)