Jag hälsade på Albins mamma härom dagen. Albin går på Dantes dagis, och när jag mötte hans mamma på väg hem och hälsade, så slog det mig att just det där är något signifikant för det liv jag har gått in i sedan jag fick barn. Man möter, småpratar och till och med för ganska långa samtal med personer man enbart känner som "Albins mamma" eller "Emblas pappa". Det är liksom nog att lära sig hålla kolla på vilka barn som hör ihop med vilka föräldrar, presentationer tycks överflödigt bara man vet vad barnet heter. Jag satt till och med och pratade i sandlådan med Davids och Eriks mamma, och var tvungen att fråga henne vad det nu var hennes barn hette igen, eftersom jag glömt bort det sedan sist (ärligt talat var det nog bara ett av barnen jag faktiskt hade hört namnet på). Att däremot själv presentera mig och fråga efter hennes namn föll mig inte in, och inte henne heller, tydligen.
Jag undrar om det här innebär att man som förälder definieras helt och hållet efter sitt barn, åtminstone i andra föräldrars ögon.
Dante har för övrigt blivit en riktig liten kramkille. "Får mamma gos?" kan jag fråga - då kommer han fram och lägger huvudet mot mig. Gooos! Sedan springer han iväg och leker igen. Och jag är alldeles varm inombords.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar