Jag erkänner mig besegrad

Okej, jag insåg nog redan efter ett par veckor att jag inte skulle klara av NaNoWriMo:s mål på 50 000 ord. Men 25 000 kunde man ju alltid sikta på.

Snart insåg jag att det också skulle bli tufft. För en vecka sedan räknade jag ut att om jag bara skrev drygt 850 ord per dag, vilket kändes rimligt, så skulle jag i alla fall klara 20 000.

Jo, tjena. Nu har jag inte skrivit ett enda ord sedan i onsdags och sitter här med ynka 15 357 ord. Vilket är vad jag borde ha haft efter en dryg vecka om jag skulle ha haft någon chans.

Men jag deppar inte för det! December ska ägnas åt synopsis, bakgrund, miljöer och karaktärer, och sedan ska jag börja skriva igen. Hur mycket beror på hur mycket jag kommer att jobba i början av året - blir det så att jag bara jobbar deltid så är jag sugen på att ge mig i kast med JanNoWriMo. Blir det mer jobb däremot så får det bli ett lugnare tempo på skrivandet, kanske ett par-tre hundra ord om dagen. Hur som helst så vill jag göra ett seriöst försök att skriva den här berättelsen. Jag har kört fast i det gamla romanprojektet, jag kommer inte vidare där just nu eftersom jag är övertygad om att det är värdelöst. Jag inbillar mig att när jag skriver nästa roman - dvs den jag påbörjat nu under november - så kommer jag inte att göra om alla berättartekniska misstag och gå alla jobbiga omvägar för att komma till samma resultat, och med andra ord skriva både mer effektivt och bättre.

Vi får se. Man kan ju alltid tro.

Skrivknaggel

NaNoWriMo går inget vidare för mig, måste jag erkänna. Just nu har jag klämt ur mig 9500 ord sammanlagt. Det är vad jag borde ha skrivit bara förra veckan. Nu när den här veckan är slut hade jag som mål att ha skrivit 23600 ord för att klara målgången på 50K när månaden är slut.

Dels hade jag tydligen inte riktigt så mycket tid som jag trodde - här får jag väl vara till viss del ursäktad av att jag inte hade jobbat på länge när jag bestämde mig för att gå med, och därmed glömt bort att allt man inte längre kan göra på dagtid måste man göra på kvällstid när man jobbar, som att tvätta, diska, planera mathandlingen imorgon och så vidare. Dels tror jag att en del av problemet är att jag för en gångs skull skriver mer oplanerat är jag brukar göra när jag skriver längre berättelser - jag utgick från en scen, för att sedan låta berättelsen växa fram. Jag bruakr börja så, men när jag kommit en bit på väg brukar jag hejda mig och börja fundera på vad som egentligen pågår och vilka de där personerna som springer runt och gör saker egentligen är, och så blir det en massa planeringsarbete, långa scener med bakgrund jag senare stryker, karaktärsstudier, funderingar kring hur jag vill lägga upp historien. Nu sitter jag och spånar, vilket gör att jag helt plötsligt måste hejda mig för att komma på ett namn eller fundera på vad den där karlen som just huggit tag i hjältinnan egentligen ville. Jag säger inte att det här kommer att bli sämre på grund av det, men det är onekligen lite ineffektivt när man ska spotta ur sig ett par tusen ord per kväll och inte har speciellt mycket tid på sig att göra det.

Man kanske skulle testa Write or Die?

Annars måste jag nog komma på något knep att hålla ångan uppe trots att jag inser att jag inte kommer att nå mina 50000 ord.

Omvärldsfrågor av betydelse för en ledbruten småbarnsmamma

Idag har träningsvärken slagit till, den som kommer när man just börjat ett butiksjobb, eller annat jobb där man står hela dagarna och lyfter mycket. Idag jobbade jag dessutom heldag för första gången, så att jag är extra ledbruten just idag är knappast överraskande. Mina fötter surrar, mina vader är stela, jag har träningsvärk i lårmusklerna, armarna, ryggen, handlederna, händerna. Nu är jag ledig i två långa dagar - HELG! Jag har nästan glömt bort hur det känns, att det finns, inte bara är två dagar som alla andra fast med den lilla fördelen att folk jag känner också är lediga.

Annars är det två saker som har upprört mig i nyhetsflödet de senaste dagarna. Värst är väl den s.k. "pepparincidenten". Vad har de för pedagogisk syn på barn på den förskolan, undrar jag (det var dessutom en Montessori-förskola, det är åtminstone något som jag förknippar med en pedagogik som tar stor hänsyn till barnet - inte kränker det). Och värst av allt, barnets föräldrar var alltså inte de som drev saken vidare. De visste om att lärarna kunde ta till något sådant, och tyckte tydligen det var okej.

Jag lider med alla barn som växer upp i familjer där kränkningar är okej. Jag tycker Lars H Gustafsson formulerade det bra: "Jag brukar ha som tumregel att det jag kan göra mot en vuxen arbetskamrat är okej att göra mot ett skolbarn." Så oerhört självklart egentligen. Barn är lika mycket medmänniskor som vuxna.

Den andra saken som upprör mig är att det här med amning och alkohol som valsat runt en del i media på sistone. Hela problematiken är felinriktad: problemet är inte om en ammande mamma tar sig ett glas vin då och då. Problemet är föräldrar som är onyktra när de ska ta hand om småbarn - oavsett om de ammar eller ej. Även om mamman dricker sig kraftigt berusad blir alkoholmängden i mjölken mycket liten, och vid måttlig alkoholkonsumtion finns idag inget som tyder på att just det skulle vara farligt för barnet. Däremot bör en onykter person inte handskas med små bebisar, av flera orsaker.

Varför fortsätter då barnmorskor att ge just ammande mammor rådet att inte dricka alls? Varför skriver medierna ingenting om huruvida samma råd ges till nyblivna pappor, och mammor som inte ammar utan ger ersättning istället? Varför ligger fokus på amningen, när amningen i sig inte har ett skit med saken att göra? Varför finns det alltid folk som bara tycks vilja påpeka vilka problem det finns med amningen - inte nog med att man kan få mjölkstockning och såriga bröstvårtor, är så "uppbunden", är en bakåtsträvare som inte vill dela föräldraledigheten lika, måste vakna flera gånger per natt för att nattamma (som om man får sova hela natten bara för att man slutat amma, ha ha ha), man får inte ens ta sig ett glas vin till maten någon gång emellanåt.

På Arbetsförmedlingen dit jag går ibland nu för tiden sitter det en skylt där en massa egenskaper står uppräknade i två spalter - en negativ och en positiv. I den negativa kan det till exempel stå "dumdristig", men på positiva sidan står det "modig". Och så vidare. Lite den känslan får jag ibland när det pratas och skrivs om amning - förutom enstaka rapporter av typen "ditt barn blir smartare om du ammar" - är att fokus ligger på den negativa sidan. Som att man blir "uppbunden" av att amma. Varför inte istället påtala att amningen gör att man har en ypperlig anledning att sitta och ta det lugnt i soffan? Negativt: Det är jobbigt att vakna på natten för att amma. Positivt: Vad skönt att man kan amma när bebisen vaknar på natten, bebisen somnar oftast om snabbt, och det gör mamman också pga hormonerna. Negativt: Antingen får du avstå från alkoholen, eller så får du sluta amma. Positivt: Om du ammar eller ej har ingen betydelse för din eventuella alkoholkonsumtion. Att vara måttlig med alkohol är ett råd som gäller alla spädbarnsföräldrar, så du kan lika gärna amma vidare om du vill.

Dagens länk går till Amningsbloggen.

Tid?

Jag hade egentligen velat blogga mycket mer veckan som gått, men jag har försökt prioritera skrivandet. Gott så. Men jag vete sjutton vad jag har pysslat med, men jag har knappt haft någon tid att skriva, inte alls så mycket att jag inbillat mig i alla fall. Och det beror inte på att jag har slösurfat, hängt på forum, bloggat, eller för den delen, sett på TV (jag har sett på TV, men då för det mesta vikt tvätt samtidigt, så jag tycker inte riktigt det räknas). Det beror på att jag har haft hundra små saker att fixa, allt från disken till betala någon räkning eller jaga vinterskor till Dante.

Jag kan inte ens skylla på jobbet, för jag jobbade ju för sjutton bara två dagar förra veckan. Nästa vecka blir det fyra dagar, varav en heldag, får man använda jobbet som ursäkt då?

Äsch, jag ska inte tänka på mycket. Jobba på bara. Jag får lägga på ett extra kol de två sista veckorna, när Christian är hemma. (Men då ska jag ju jobba ännu mer. Hmm.)

Några oväntade minuter över

Det har varit fullt ös här hemma sedan vi kom hem från Stockholm sent i söndags kväll. På måndag gick jag upp, vinkade av min make, lämnade sonen på dagis och åkte och jobbade fram till halv fyra-tiden. Hem och tacka barnvakterna farmor och faster för hjälpen, laga middag, diska, lägga sonen, packa upp det sista, kolla mail, lägga in tvätt, registrera mig på NaNoWriMo (med en sida, eller möjligen webbläsare, som krånglade massor) och försöka skriva mina första ord på en berättelse som jag egentligen inte har en aning om vart den kommer att ta mig. I säng halv ett på natten, sov som en sten tills Dante väckte mig strax efter sex på tisdag morgon.

Han tyckte att han hade sovit nog då, så efter att ha legat och sparkat på mig och stökat runt gick han till slut upp och lullade runt medan jag fick slumra ytterligare tio dyrbara minuter. Sedan upp, frukost, skriva inköpslista, åka och handla mat, hem och laga lunch, försöka få Dante att somna (vilket misslyckades, däremot slumrade jag återigen tio dyrbara minuter medan den lille traskade runt på golvet). Skickade mail till förskolekontoret, försökte fylla i en blankett till a-kassan utan att lyckas, dags för mellanmål, varpå Dante somnade vid matbordet istället. Lade honom i sängen och fick en lyxig timme när jag satt och surfade lite. Dags för mat, mannen ringde, i med en tvätt, äta middag, diska, lägga Dante, vika tvätt och kolla på TV, sedan skriva skriva skriva. Alldeles för få ord, NaNo-snittet ligger på ca 1700-1800 ord om dagen om man ska klara 50K på en månad och eftersom jag dessutom missat de första dagarna känner jag viss press.

Idag, upp och iväg med Dante till dagis, hem, kolla mail, fixa med lite småsaker, söka jobb, underbart, en timme att skriva på. Hämta Dante och komma hem, där farmor väntade och sade att hon skulle ta med Dante till lekplatsen.

Därav dessa oväntade minuter över.

Nu ska jag strax till Arbetsförmedlingen och träffa min handläggare. Sedan hem, laga middag, äta middag, diska, lägga Dante, skriva skriva skriva...