Att vara närvarande

Jag drabbades av en insikt för ett par dagar sedan.

Jag satt i soffan, det var kväll, jag hade en kopp te i handen och hade just slagit av TV:n efter att vad-det-nu-var jag hade sett på tagit slut. Jag tog en klunk te, och insåg plötsligt att det är det här jag gör. Det är så här jag bor. Det är så här jag lever. Jag satt där i soffan, drack mitt te och var helt närvarande i ögonblicket.

Jag insåg hur ovanligt det är. Istället för att inse att mitt liv pågår just nu, ägnar jag en väldigt massa tid åt vad jag ska göra sedan. Inte de storslagna framtidsplanerna, menar jag, utan den där kortsiktiga vardagsplaneringen - när jag har gjort det här ska jag vika tvätt, nej, först måste jag ställa ut koppen i köket, och vattna blommorna, och sedan ska jag vika tvätten medan jag kollar på TV, och efter det sätter jag mig vid datorn en stund - imorgon måste jag handla mat och skicka de där papperna till Försäkringskassan - vad ska vi göra sen, jag skulle kunna gå med Dante till lekplatsen en stund, och efter lunch så går jag promenad med vagnen, och så sover väl han till halv tre, och... Vad jag än gör, så tänker jag på nästa moment medan jag gör det. Och gör jag inte det så far tankarna runt och ägnar sig åt annat. Den där stunden i soffan var en nyckel som öppnat något som jag tror mycket väl kan kallas vardagslycka.

Så nu försöker jag hejda mig när jag märker att jag ägnar mig åt det som kommer sedan, eller det som har varit, istället för det jag gör nu. Jag försöker stanna upp, vara närvarande i ögonblicket. Det är inte lätt, särskilt inte att skjuta de där "sen ska jag"-tankarna åt sidan, men jag jobbar på det.

För det där ögonblicket i soffan upplevde jag ren och skär vardagslycka. Jag satt där och njöt av mitt fina hem och min goda kopp te, jag mådde bra och allt var bra. Och så bra har jag det faktiskt ganska ofta, men när jag inte uppmärksammar de där stunderna så märker jag inte att de finns där.

Nu ska jag byta blöja på min son. Det luktar bajs här.