Skrivövning: Låtsaskompis

Jag har börjat göra skrivövningar igen, något jag vet brukar föda väldigt många novellidéer. Alltid nyttigt. Jag hämtar övningarna från SkrivPuff, som presenterar en ny övning varje dag. Inte för att jag gör en varje dag, men ett par i veckan är en målsättning så god som någon. Dagens övning, "låtsaskompis", följer här:

En hägring skimrade i skuggan under en stor lind. Den väntade. Snart skulle chansen komma, trodde den.

Linden stod på en gårdsplan framför ett gulmålat trähus, ett vårdträd lika gammalt som huset. Det fanns två små flygelbyggnader, en som tjänade som garage och förräd och en som numera var gäststuga. Linden stod i en rundel, och runt om rundeln var det grus. Framför gäststugan, i gruset, satt två barn och lekte. De samlade gruskorn i händerna, ramsade och kastade upp gruset för att se hur många av de små stenarna som landade på deras framsträckta handlovar. De räknade stenar, fnissade, och försökte igen.

Hägringen väntade.

Så reste sig ett av barnen. Hon borstade grusdamm från händerna och förklarade att hon skulle hem och äta. Hon vinkade och gick sedan utan vidare ceremonier ut genom järngrindarna. Hennes kamrat såg efter henne en stund, petade sedan lite håglöst i gruset.

Här kom den. Chansen.

Hägringen tog form, gled fram ur skuggan. Barnet i gruset såg inte upp, men log plötsligt.

”Ska vi leka hur-många-barn?” frågade hon ingen särskild. ”Jag heter Stina. Vad heter du?”

”Pratar Stina med sig själv?” frågade en ung kvinna som satt i köket och drack kaffe tillsammans med Stinas mor.

Stinas mor ställde ner sin kaffekopp och lutade sig fram för att titta ut. Hon skrattade till.

”Ja, det är visst typiskt med låtsaskompisar i den åldern”, sade hon. Hon mindes sin egen hemliga låtsaskompis från barndomen.

För visst hade det väl varit på låtsas?