Vägg

Arbetet med den där romanen som jag av lite obskyra skäl kallar "Skymningstid" har traskat på under sommaren och hösten, men på sistone har jag märkt att jag har stött på en vägg. Det började egentligen för ett par veckor sedan. Jag märkte att jag helt plötsligt började ägna mig väldigt mycket åt att skriva små bakgrundsavsnitt om huvudpersonerna, eller räkna ut exakt hur gamla den kvinnliga huvudpersonens många syskon är. Emellanåt kunde jag kasta en blick på de avsnitt som så att säga låg längst fram i historien och tänka på vad som borde hända, för att i nästa sekund tänka "äsch, jag skriver det sen, jag skriver något annat nu". (För att sedan inte alls skriva något annat utan fastna i någon tråd på SB.)

Där någonstans började jag inse att jag befann mig vid en vägg, och jag har inte hittat dörren igenom (eller repstegen över) än.

Så, vad göra? Mitt ambitiösa mål för oktober (11 000 ord, eller drygt 350 ord/dag) kommer jag knappast att uppnå, så det har jag reviderat till en mer realistisk nivå på runt 200 ord om dagen. (Inget av detta motsvarar särskilt långa stunders skrivande, men det förutsätter ju att man vet vad man tänkte skriva om. Eller orkar tänka ut vad man borde skriva om.) En intressant sak jag hittade igår när jag för första gången på ett bra tag läste igenom min synopsis ordentligt var att jag faktiskt någon gång i våras har tänkt till och listat vad jag då trodde skulle vara romanens dramatiska höjdpunkter och spänningsmoment. Nu är det förstås inte säkert att saker och ting alltid blir som man trott, men jag börjar fundera på om jag kanske inte har skrivit lite för linjärt. Jag har nämligen en känsla av att jag skrivit väldigt många sidor utan att särskilt mycket hunnit hända, och det beror förmodligen på en tendens hos mig att fastna i redogörelser - beskrivningar, visserligen korta men ändå, vad huvudpersonerna gör hela dagarna, eller att jag tänker "äsch, det är ändå bara ett första utkast" och sedan fastnar i sidospår om den kvinnliga huvudpersonens alla syskon (för att ta ett exempel). Och vips så har jag fyllt dagens ordkvot utan att ha kommit någon vart i själva berättelsen.

Dessutom börjar jag känna ett visst behov av att läsa igenom vad jag redan har skrivit, eftersom jag börjar glömma bort detaljerna i vad som har hänt. Visst är det författarens frihet att ändra och revidera händelser i efterhand, men det underlättar om man redan från början är konsekvent när det gäller detaljer i stil med hyresvärdinnans utseende, inredningen i ett återkommande hem, namnet på gatan där den halvkriminelle köpmannen har sitt kontor och så vidare.

Så, än en gång, vad göra? Fokusera på de dramatiska höjdpunkterna och prova att helt enkelt skriva de scenerna först tror jag. Det kanske kan ta mig ur redogörelsesjukan. Det verkar funka för andra i alla fall.