Guldstjärna till mig!

För jag har klarat mitt mål för månaden, att skriva 7500 ord eller i snitt 200 ord per dag (om ni räknar på det ser ni att det inte stämmer, men den här månaden räknade jag från det att jag kom hem från Florida i slutet av juni, så den fick således 39 dagar i min plan). Det har varit många dagar jag har hoppat över att skriva, och andra dagar har jag skrivit mer, men jag slutade faktiskt på 7859 ord och ett snitt på 202 ord per dag!

Själva berättelsen har tampats med en lång uppstart - det känns verkligen att det är ett första utkast jag jobbar med. Historien är långt ifrån klar, och jag kommer hela tiden på nya saker, som miljöer jag borde beskriva tydligare eller egenskaper hos huvudpersonerna som jag inte hade tänkt mig men som jag nu måste visa på bra sätt. För att sätta lite fart tror jag att jag ska låta min kvinnliga HP få sin bortsprungna lillasyster på halsen lite tidigare, och min manliga HP bli jagad av maffian (vilket jag inte hade tänkt mig från början, men så råkade han gå och ta död på en maffiasnubbe, och sådant kan ju inte gå ohämnat). Dessvärre var det ju meningen att tjejen skulle hjälpa killen med en sak, men det visade sig att hon inte alls hade lust med det. Så nu får vi se vad som händer. Som ni märker börjar huvudpersonerna leva sitt eget liv nu, och det är ett gott tecken. Det betyder att jag verkligen har börjat engagera mig i berättelsen, något som har tagit ett litet tag.

Det kanske låter konstigt att börja skriva en bok som inte till hundra procent engagerar en, men faktum är att jag har hållit på med "Utredar"-historien så länge, den har funnits hos mig i många år nu, att jag inte riktigt visste hur det skulle kännas att skriva något nytt när jag börja spåna ur mig "Skymningstid"-historien inför NaNoWriMo i höstas. Men det kändes som om intrigen i "Skymningstid" skulle hålla och karaktärerna var vettiga att jobba med, så jag körde på. Och nu börjar den som sagt leva för mig, historien, karaktärerna, miljön.

Jag skulle kunna slå mig själv...

...Som lät Dante klättra upp och sitta bakvänt i vagnen. Som inte hindrade honom innan han ställde sig upp, tappade balansen och föll handlöst bakåt med huvudet före ner i asfalten.

Det gick bra. En rejäl bula och en väldigt ledsen Dante, men efter en sväng in på akuten - där jag misstänker att vi fick vänta lite extra länge så att de skulle hinna se ifall han svimmade, kräktes eller visade andra tecken på hjärnskakning eller något annat - förklarade läkaren att alla reflexer var som de skulle, ingenting var trasigt och bulan var en "bra" bula, så hem med er och sov.

Men aldrig, aldrig att jag låter honom vända sig om i vagnen igen eller ställa sig upp.

Konstruktiv kritik

Mitt "gamla" romanprojekt, det som går under arbetsnamnet Utredaren, ligger ute hos tre testläsare nu. Mycket spännande! En av läsarna, Anna, har redan kommit med ett utlåtande, men jag har inte hunnit gå igenom hennes synpunkter än, ska sätta mig med det i veckan hade jag tänkt, men som vanligt beror det på detaljer som ifall Dante behagar somna om kvällarna eller är uppe och springer tills jag är för trött för att orka göra något vettigt när han väl har slocknat. Tanken är hur som helst att jag ska fatta ett beslut om det projektets vara eller icke vara. Det kändes fullkomligt hopplöst ett tag, inte för att det var dåligt, utan för att det var så mycket arbete med det att jag tappade sugen. Fördelen med att andra läser är ju också att de förhoppningsvis ser saker jag själv int längre ser eftersom jag gått för djupt in i detaljerna vid det här laget, som hur karaktärer och upplägg funkar, stora logiska luckor, höjdpunkter och bottennapp.

Det är det svåraste med att skriva, tycker jag. Ta ett - eller flera - steg tillbaka och verkligen bedöma fördelarna och nackdelarna med sin egen text, och framför allt, hitta lösningar, se vad man ska sätta in för att öka spänningen, öka realismen, sätta fart på en scen eller sakta ner den. Ibland kräver det att man verkligen tänker om, och det är i regel ännu svårare eftersom - så är det i alla fall för mig - jag lätt låser mig vid historien så som den skrevs ner första gången och sedan fastnar i detaljer istället. Jag har blivit bättre på det, men det är fortfarande svårt. Jag behöver konstruktiv kritik för att bli riktigt bra, har jag insett.

Arbetet med Skymningstid har gått lite knackigt, men efter en och en halv veckas svacka har jag gjort ett ryck idag och insett att jag fortfarande har chans att uppnå målet jag satt upp för den här månaden. När jag har gjort det ska jag ta en heldag ledigt från alla jobb och måsten, en dag när jag bara gör precis det jag känner för (förutom måsten i form av blöjbyten och liknande, och aktiviteter som bestäms av Dantes vilja och humör - något säger mig att jag ska ta den där dagen när Christian är hemma...).

Nu ska jag bara försöka spotta ur mig ett par noveller också. Jag vill tävla. För sjutton, jag vill vinna pengar! Eller i alla fall lite ära och berömmelse...

Och just när man tror att inget händer i ens liv...

...Så går man ut en dag för att slänga något på komposten. Och kompostgallret är borta.

För att förtydliga: Kompostgallret är borta. Komposten står intakt, men gallret, jag upprepar än en gång, gallret är borta. Någon har gjort sig besvär att skruva bort de små spiralerna som håller ihop gallret, för att sedan bära det med sig. Avklippta metallbitar tyder på att någon till och med tänkt till innan och tagit med sig en avbitartång eller dylikt, för att kunna avlägsna metallspiralerna och stjäla ett skevt kompostgaller, som i nytt tillstånd hade kostat 98 kr på Hornbach 200 meter bort.

Jag trodde att jag för länge sedan kommit till insikten att folk inte är riktigt kloka, men det här tar nog priset i dumhet. Jag hoppas innerligt att det är några minderåriga småligister som ligger bakom och motivet är "för att det gick", för det skulle innebära ett visst hopp om mänskligheten, till skillnad från om boven är en vuxen människa vid sina sinnens fulla bruk.

I och för sig såg min kompis T härom dagen en tvååring ensam i en bil. På Backaplan. En solig sommardag. Föräldrarna återvände visserligen innan hon hann ringa polisen, men jag försöker ändå få någon klarhet i vilket som är dummast och mest ansvarslöst - lämna sitt barn i en varm bil, om än bara för en kort stund, eller lämna sitt barn ensam på Backaplans parkering. (För er som inte bor i Göteborg kan jag berätta att Backaplan är ett mysigt ställe. Tycker alkisarna och diverse andra märkliga typer. I förra veckan, varje gång bussen eller spårvagnen jag åkte med passerade Backaplan eller lillasyster Wieselgrensplatsen ett stenkast därifrån, började någon ny påtänd galning domdera om livets orättvisor eller hur dum i huvudet busschauffören av okänd anledning var.)

Hur som helst har jag köpt nya kompostgaller nu och grävt om komposten till en dubbelkompost. Det hade jag tänkt göra i vilket fall som helst, men tack vare några okända idioter blev mitt lilla inköp 98 kronor dyrare.

Amningskunskap

Beckah skriver ett jättebra och sakligt inlägg om amning - sprid det gärna vidare!