Jag har kommit på mig själv med att drömma om ett alldeles eget arbetsrum. Nej, inte ett arbetsrum. En skrivarlya. En plats som är bara min, vackert och inspirerande inredd, med fin utsikt och en dörr som går att stänga om allt det andra.
Jag inbillar mig att om jag hade ett sådant rum, då, ja DÅ skulle jag skriva massor.
Det är naturligtvis inte sant. För det första så är det inte precis som om resten av livet skulle upphöra att existera om jag hade en skrivarlya. Tvätt skulle fortfarande behöva tvättas, mat handlas, barn tas hand om, jag skulle fortfarande vilja umgås med min familj och mina vänner emellanåt. För det andra så är det självklart så att om jag verkligen vill skriva så är inte bristen på perfekt arbetsplats något hinder.
Om skrivandet är det behov hos mig jag brukar hävda så kommer jag alltid skriva ändå, på långsamma monsterdatorn i vårt stökiga och illa inredda gemensamma arbetsrum, på min lilla bärbara julklappsdator (HAL har jag döpt honom till), eller på penna och papper om inget annat finns att tillgå.
Samtidigt skriver jag ju inte tillnärmelsevis så mycket jag inbillar mig att jag skulle vilja. Och det beror på att jag är så förbenat lättdistraherad och vill göra tusen andra saker också, helst samtidigt.
Det problemet kan ingen vacker liten skrivarlya med antika möbler, drakar och utsikt över skog och äng råda bot på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar