Det här med målsättning

Jag tycker om att jobba med målsättningar. Att sätta upp ett huvudmål, dela upp det i tydliga delmål, göra en plan för hur jag ska uppnå mina mål. Jag antar att det tilltalar mitt sinne för struktur.

Mitt problem är att jag ofta sätter upp ambitiösa mål - särskilt när det gäller skrivande - som jag sedan ivrigt följer en längre eller kortare tid, varpå jag tappar sugen eller inte hinner med av en eller annan anledning och lägger ner. Det har hänt förr, och nu ser jag det hända igen.

Så här ser min plan ut:

Mitt huvudmål är (förstås) att bli en publicerad och etablerad författare. Jag har två böcker på gång, en (arbetsnamn Utredaren) som ligger ute hos testläsare och ska redigeras om (rätt rejält), en annan (Skymningstid) som jag just nu skriver första utkastet till.

Mitt mål för 2010, som jag satte upp i slutet av december förra året, är att

• Första utkastet på Skymningstid ska vara färdigt.
• Skymningstid ska ha genomgått en första, ordentlig redigeringsomgång.
• Jag ska ha skrivit minst en ny novell och skickat in till minst en novelltävling.
• Jag ska ha påbörjat det fortsatta arbetet med Utredaren.

Jag lade upp tre deadlines, en deadline till en novelltävling, deadline för första utkastet av Skymningstid och deadline för första redigeringen av densamma. (Till mitt försvar får sägas att jag inte visste med säkerhet att jag skulle vara gravid och vänta barn i november när jag gjorde den här planen.)

Ett mål är uppfyllt, jag har faktiskt skrivit en novell och skickat till en tävling. För att hålla skrivandet igång på en nivå jag kände att jag skulle hinna och orka med bestämde jag mig för att skriva tjugo minuter om dagen, något som har fungerat bra ända tills jag insåg hur lite man faktiskt hinner på tjugo minuter och att jag måste lägga på ett kol för att hinna nå min deadline. Så jag började skriva en halvtimme om dagen istället, och satt minst två timmar, ofta mer, de vardagar jag var ledig från jobbet.

Och vad hände? Jag underskattade, eller hade förträngt, hur otroligt trött man blir av att vara gravid. Jag insåg att jag aldrig skulle hinna få klart första utkastet till 31 maj, som var ursprungsplanen, och ändrade deadline till 30 juni istället. Jag sköt även fram deadline för redigeringen en månad. Jag återgick till att skriva tjugo minuter om dagen. Men det hjälpte inte. Jag har inte skrivit en rad på två veckor. Det är ytterst tveksamt om jag kommer att få klart första utkastet ens med den extra månaden.

Jag är just nu ensam hemma, Christian jobbar och Dante är utlånad till farmor, med tanken att jag skulle få tid och ro att skriva riktigt mycket. Vad har jag gjort? Sovit. Slötittat på tv. Sovit mer. Dessutom haft ont i armen och axeln, min gamla överansträngningsskada som återkommit oftare på sistone. (Hmm, gissa varför?)

Mitt liv är väldigt fyllt. Jobb, vardagsbestyr, vara mamma, vara social, fixa med trädgården, och däremellan koppla av, det blir inte mycket tid över. Alltid är det något som ska fixas. Jag minns en kort period i höstas när jag helt plötsligt hade tid över om kvällarna - det var fantastiskt! Men nu är den känslan borta, och när jag har tid över och väljer att tillbringa den med att göra ingenting får jag genast dåligt samvete för att jag borde sitta och skriva istället. Och det var ju inte så det skulle vara! Jag älskar att skriva! Det är roligt! Även om jag ibland måste tvinga mig att sätta mig vid datorn så är det aldrig några problem när jag väl kommit igång, det är bara det att nu har tröskeln jag måste ta mig över för att komma igång helt plötsligt blivit mycket, mycket högre.

Dessutom vet jag, av erfarenhet, att jag har mycket sämre arbetsdisciplin på somrarna. Värme och ljus får mig att vilja lata mig, vara social och slö och inte alls arbeta. Till hösten brukar disciplinen komma tillbaka med råge - men i höst kommer jag att vara höggravid. När jag var höggravid med Dante trodde jag att jag skulle skriva massor (jag var ju arbetslös!) men vad som hände var att samtliga hjärnceller bara kunde tänka på en enda sak, det kommande barnet, och all tankeverksamhet lades på att skaffa information och ordna med saker inför detta. Jag har ingen anledning att tro att det kommer att bli annorlunda den här gången - graviditet är förberedelse för att en ny liten människa ska komma ut i livet, och den lilla människan kräver uppmärksamhet även innan sin födelse. Och så ska det vara. Men jag ska inte tro att jag kommer att kunna hålla ett högt arbetstempo med skrivandet.

Just nu funderar jag allvarligt på att kasta ut alla mina målsättningar genom fönstret, återgå till att "bara" skriva tjugo minuter om dagen oavsett om jag är ledig eller ej och så får det bli vad det blir av det. Hålla igång skrivandet lite så att jag inte tappar det helt (hålla uppe en sorts "skrivargrundkondition" kan man säga). Bestämma mig för att om sisådär fem år, när barnen inte längre är pyttesmå, då kan jag ta upp min författarkarriär på allvar igen.

Det är bara det att det skulle betyda att jag än en gång har satt ett mål jag inte uppfyllt. Och det skulle kännas som ett nederlag.

Eller?