En stjärna föds

eller
När Tigerungen kom till världen.

De första känningarna kom redan den 22 november. Tydliga sammandragningar som varade i runt en och en halv minut, inte särskilt smärtsamma men tillräckligt frekventa för att jag skulle dra igång Den Stora Kedjan – ringa barnvakt, uppdatera doulan, kalla hem Christian från båten en tur tidigare än planerat. Framåt midnatt kom sammandragningar med ett par minuters mellanrum och en del gjorde till och med rätt så ont, så jag ringde förlossningen för att konferera lite. ”Vänta du tills de känns lite mer”, tyckte barnmorskan. Jag lade på och gick och lade mig. Jag somnade och värkarna försvann. Helt och hållet.

Vad jag inte visste den måndagen var att detta skulle pågå i en och en halv vecka till. Vissa dagar kom värkarna ofta och kändes rätt så rejält utan att göra jätteont, andra dagar var det helt stillsamt. På torsdagen åkte vi faktiskt in till förlossningen, inte för att jag på allvar trodde att det var på gång, utan mest för att kolla läget, vad var det som pågick, var det förvärkar eller hade förlossningen startat? Det visade sig att det inte hade hänt ett dugg därinne utom att livmodertappen börjat mjuka upp sig. Barnmorskan gjorde en hinnsvepning, men det enda den förde med sig var att slemproppen gick och att jag hade molvärk dagen därpå.

Natten till fredag den 3 december, när jag med en suck hade ställt in mig på att jag nog skulle behöva infinna mig på överburenhetskontrollen på måndagen, händer det äntligen grejer. Jag vaknar av en kraftig värk – en riktig värk, en som faktiskt gör ont – och inser att mina trosor känns misstänkt blöta. Någon timme och ett antal värkar senare börjar det sippra vatten på allvar. Jag ringer förlossningen, där barnmorskan tycker att jag kan komma in men att det inte är någon panik. Klockan var två när jag vaknade, klockan fem har vi kallat in farmor som barnvakt och ringt doulan och är på väg till Östra, jag med TENS, yogaandning och avslappning som väl fungerande smärtlindring.

CTG visar ett barn som mår bra och värkar som är lite oregelbundna men kommer ungefär var sjunde-åttonde minut. Framåt klockan sex blir jag undersökt och har till min besvikelse bara öppnat mig ynka två centimeter efter allt detta – tycker jag – värkarbete. Jaha, tänker jag, det här kommer ju att ta tid. Vi skojar en del om att det skulle passa bra om barnet kom ut till ett ungefär, men i mitt stilla sinne tänkte jag att här är jag nog kvar till kvällen. Jag sätter mig i sängen och lyckas slumra mellan värkarna i någon halvtimme eller så. Det känns som en härlig start på förlossningen, vilken skillnad mot förra gången när jag spände mig mot smärtan – nu följer jag med och andas genom värkarna, avslappnad och lugn!

Vid sjutiden är värkarna starkare. Christian och doula-Frida turas om att trycka på mina höfter när värkarna kommer, TENS:en har jag skruvat upp, men det går fortfarande bra att andas genom smärtan. Skiftbyte och ny barnmorska, jag ber om sterila kvaddlar – det hjälpte mycket vid min förra förlossning. Till min förvåning fungerar kvaddlarna inte alls den här gången, de svider och bränner länge och väl och smärtlindringen uteblir totalt. Doulan hämtar frukost, men jag äter inte särskilt mycket, mest lite smågodis, saft och ett par tuggor macka mellan värkarna som kommer lite tätare nu, med runt fem minuters intervall. Jag sitter på en pilatesboll lutad mot sängkanten, smärtan blir allt starkare, och runt halv tio känner jag att jag inte längre klarar av att slappna av och andas genom värkarna lika bra som förut. Jag ber om att få lustgas. Vid det här laget är det tydligt att vi verkligen behöver doula-Fridas extra händer – jag fokuserar på lusgasen, Frida trycker upp effekten på TENS:en när värkarna kommer, Christian trycker på mina höfter. Jag får ganska snart be barnmorskan vrida upp styrkan på lustgasen, för nu har jag riktigt ont. Jag börjar bli riktigt trött och väck i huvudet, slumrar till mellan några värkar, drömmer nästan, hypnotiserad av det pysande ljudet från lustgasen.

Vid elva går min barnmorska på lunch. Hon undersöker mig innan, förklarar att jag är öppen mellan fyra och fem centimeter – inte mer! - och varnar för att det kan gå fort på slutet.

(I efterhand kan man konstatera att inte ens hon insåg hur fort, för då hade hon nog väntat en timme med att gå på lunch!)

Värkarna börjar komma i ett, nu gör det vansinnigt ont och det är nästan inga pauser mellan värkarna heller. Jag var vagt medveten om att en ny barnmorska kommer in för att lyssna på barnet.

Trycket ökar mer och mer – gjorde det verkligen så här ont förra gången?! - och jag börjar ge ifrån mig någon sorts bröl in i lustgasmasken, för nu behöver jag extra kraft, och när jag kommer på att jag ska sluta kämpa emot kroppen upptäcker jag att den håller på att vidga sig för fulla muggar och, tjena, här kommer en krystvärk!

Febril aktivitet, jag får hjälp upp på knästående i sängen. Någon tar bort lustgasen, jag fortsätter att bröla mig igenom värkarna tills någon – barnmorskan igen, antar jag – säger åt mig att vara tyst och rikta kraften neråt istället. Jag blir medveten om att det är doulan som står bredvid mig och håller min hand, inget ont om henne, men det är ju Christian jag vill ha, så jag ropar på honom, får hans hand i min och ägnar mig sedan åt att krama sönder den medan jag krystar för kung och fosterland. Herregud, det tar ju en evighet, hur svårt kan det vara att klämma ut ett barn?

Efter vad som känns som enormt många krystningar (i verkligheten kanske omkring tio minuter senare) meddelar barnmorskan att huvudet står i slidöppningen. ”Tre krystvärkar kvar!” lyder henne mycket uppmuntrande ord.

Tre krystvärkar. Jag fokuserar för fullt, jag säger något om att jag snart har min bebis hos mig, vilket föranleder viss munterhet. Tre värkar. Där kommer en, krysta krysta krysta, denna vansinniga smärta! Där kommer nästa, snart är det över, snart snart. ”Vänta på värken, vänta på värken!” hör jag folk omkring mig uppmana. Det dröjer, länge, länge, nu, äntligen, äntligen, JA, där glider den ut, den lilla kroppen, jag hör hur folk började greja bakom mig, hör ett svagt litet skrik, världens underbaraste ljud. Christian frågar vad det blev, får svaret att det får han se själv. Han hjälper mig att vända mig om, jag sträcker mig efter min bebis, får upp henne på magen. Hon kissar på mig och är blå och kladdig och alldeles ljuvlig.

En flicka, det var väl det jag visste hela tiden. Och hon föddes kvart över tolv, så hon höll tiden också. Stella heter hon, och hon är född i Tigerns år precis som sin mamma.