Ny novell: "Stenväggar"

Nu finns den att köpa, Catahyas nya antologi "Vansinnesverk"! Femton noveller om galenskap och förändring varav undertecknad bidragit med novellen "Stenväggar". Antologin kan beställar direkt på Catahyas hemsida. Här är ett litet smakprov:

”Det här är inte bra.” Virma rynkade ögonbrynen. Hon pustade och strök svett ur pannan. ”Snart är den här.”

Gar förstod inte vad kvinnan menade. En slinga grått hår hade slitit sig från hennes huckle och dansade framför ansiktet. Han kunde nästan känna hur den måste kittla henne på näsan.

Människa, ta bort den!

Hans fingrar kröktes en aning av längtan att själv ta bort den förargliga hårslingan, men Virma verkade inte bry sig om den.

”Vilken ’den’, vad menar du?” frågade han istället.

”Skynda på, bara”, sade Virma utan att bevärdiga honom med en förklaring. ”Den är på väg.”

Gar bestämde sig för att kärringen var galen och fortsatte gå. Passets topp var äntligen nära. Därifrån skulle de se Tevladala, dit han lovat eskortera den gamla kvinnan. Han strävade på uppför sluttningen i duggregnet, med vinden i sidan och Virma flåsande bakom sig. Hon klagade åtminstone inte på hans tempo.

”Stanna”, väste Virma bakom honom en kort stund senare, bara några steg innan han nådde toppen.

”Vad…”, började han, men hon hyssjade på honom. De stod tysta, Virma spanade omkring sig med spända händer och axlar. Gar lyssnade och tittade men hörde inget annat än vindens sus och sin egen puls, såg inget förutom ljungtuvor och torrt gräs som vajade i vinden.

”Nu jävlar i mig…!” röt Virma plötsligt. Hon blängde vilt omkring sig. ”Där! Där! Sätt en pil och skjut ditåt!”

Hon pekade upp på vänstra sluttningen, mot stenblock och dvärgbjörk. När Gar tvekade började hon själv rycka i hans båge.

”Du behöver inte tro mig.” Hennes röst var hetsig, angelägen. ”Sikta och skjut precis till höger om den där lilla stenen som sticker ut som om det satt en uggla på den. Ser du vilken jag menar? Men skynda dig då!”

Definitivt galen, tänkte Gar, men han hade inte betalt för att ifrågasätta. Lydde han skulle hon väl hålla tyst i alla fall, så kanske de kunde komma vidare.

Han hann få upp sin båge och lägga en pil mot strängen. Ljusskenet kom från ingenstans och var över honom på ett ögonblick. Han hann inte ens fundera över vad det var för något innan den mest intensiva smärta han någonsin hade upplevt drabbade honom.

Tursamt nog var den kortvarig.