Jag vet fortfarande inte hur jag ska formulera mig. Jag är nog fortfarande i chock.
Massmord. Massaker. I Norge. Min mormors hemland. Det finns liksom inte. Och ändå.
Hur galen måste man vara för att planera något sådant i flera år, och genomföra det? Tänk om han hade använt den målmedvetenheten och handlingskraften till något positivt och gott istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar