Utrymningsplan

Klockan ett i natt hade jag en skräckupplevelse.

Jag vaknade av ett ljud, ett skrämmande okänt ljud. Ett rossligt pip, som växte i styrka och blev en enda lång, skärande signal. Inbrottstjuvar? Rymdvarelser? Min sömndruckna hjärna hängde inte med riktigt medan jag reste mig, tog på mig glasögonen och stapplade ut ur sovrummet.

Precis utanför sovrumsdörren märkte jag att ljudet kom från höger, och nerifrån. Jag tittade ner på kaminen och upptäckte källan: min väckarklocka som hade fått tokfnatt. Den stod på kaminen i väntan på batteribyte och hade gått i golvet dagen innan, så jag gissar att alarmet råkat bli påslaget i den vevan. Lite kräm kvar i batterierna var det bevisligen.

Jag slet ur batterierna, konstaterade nöjt att barnen sovit sig igenom oväsendet, och gick och lade mig igen.

Då kom en ny skräck krypande. För det slog mig att klockan låtit nästan som ett brandlarm, och att tanken på att det kunde ha varit brandlarmet - vilket faktiskt hade varit bland det mest sannolika - inte över huvud hade funnits med i mina yrvakna spekulationer en stund tidigare.

"Vad gör jag om det börjar brinna här mitt i natten när jag är ensam?" låg jag och tänkte. Dante sover på övervåningen, jag måste upp och hämta honom. Kan jag bära ut Stella först, ta ett täcke runt henne? Nej, tänk om hon kryper in igen. Jag får ta henne i famnen och springa upp och hämta Dante. Och telefonen måste jag ha så jag kan larma.

Jag var vid det här laget klarvaken och fortsatte att fundera ut vilken granne vi skulle springa till, om det fanns någon chans att hämta datorn, tänk om det var kallt och blött och regnigt? Jag insåg att jag inte vet hur man använder brandsläckaren, och att om Dante skulle bli fången på övervåningen kan han inte få upp de barnspärrade fönstren.

Till slut gnydde Stella till i sin säng (där hon sover tills hon vaknar första gången på natten). Jag kunde somna om, med en liten varm bebis intill mig, lugnad och dåsig av amningshormoner.

Men att ha en utrymningsplan är nog ingen dum idé.