Jag ska inte gå på Bokmässan.
Jag borde gå på Bokmässan. Jag skriver, jag läser, jag älskar böcker. Jag har sett att det finns några intressanta seminarier. En massa författarbloggare jag följer ska dit. Men nej. Allt har kört ihop sig och jag orkar inte, hinner inte heller. Jag är förkyld, bebis är förkyld, jag kan inte släpa runt på en förkyld bebis på en mässa knökfull med folk, jag vill inte lämna förkyld bebis hemma hos pappa ännu en dag när det är tutte, tutte och tutte som gäller. Vi måste röja i trädgården, bara MÅSTE, och det finns inte så många andra dagar än i helgen att välja på. Jag har lovat att hitta på något roligt med Dante, bara han och jag, är vädret någorlunda ska vi till Liseberg.
Dessutom har jag ett kluvet förhållande till Bokmässan. Jag har varit där ett par gånger under senare år. Båda gångerna hade jag en massa planer på saker jag ville se, folk jag ville prata med, böcker jag ville spana in. Samma sak har hänt båda gångerna: jag kommer dit. Och blir överväldigad. Känner mig liten och bortkommen och så totalt vilsen att jag knappt vågar lyfta blicken, knappt vågar gå på ett seminanarium, absolut inte vågar prata med någon jag skulle vilja prata med. Och då låtsas jag - för mig själv och andra - som om det var min plan från början att bara strosa runt och köpa böcker, som om Bokmässan inte var mer än en stor bokhandel. Och jag kan inte ens köpa alla böcker jag vill köpa, pengarna räcker inte till det.
Och efteråt undrar jag varför jag gick dit över huvud taget, vad som är grejen med Bokmässan.
Så, samtidigt som en del av mig tycker att det är synd att jag missar den och känner att jag både vill och borde gå, så sitter det en liten osäker Andrea någonstans därinne och tycker att det är ganska skönt att allt har kört ihop sig, för då slipper jag.
3 kommentarer:
Hej, hittade hit från Maria T:s blogg :)
Precis så där som du beskriver går det för mig varje gång. Är alltså rätt så sällan på bokmässor. Konstigt, för är social och tycker om att prata med folk, men i t.ex. bokmässor (eller akademiska konferenser) så blir jag så överväldigad av alla möjligheter att jag bara får lust att dra mig tillbaka in i skalet och försvinna, alternativt bara flyta omkring som ett anonymt spöke och titta på folk. Men absolut inte mingla...
Jag tycker att bokmässan är asjobbig. Det är så otroligt mycket folk och så hög ljudnivå att jag blir alldeles utmattad på nolltid. De senaste åren har jag inte gått, men funderar på att göra det i år för att mamma vill och det blir en social grej med henne i så fall.
Har du någon du kan gå med så kanske det blir lättare att vara social? Jag blir också lätt överväldigad om jag är ensam, men har man någon med sig och har planerat i förväg vilka man vill se och prata med kan det vara lättare.
Jenny: Hej & välkommen! :)
Lisa: Tyvärr hjälper det inte att ha med en kompis. Det blir nästan värre av någon outgrundlig anledning.
Skicka en kommentar