För några kvällar sedan hade jag massor av energi. Jag tog mig i kragen, satte mig med manuset och kom fram till att om jag jobbade riktigt hårt, dvs någon timme eller så, varje kväll skulle jag banne mig faktiskt ha det klart innan den 15 oktober, vilket är det datum jag eftr diverse framflyttning satt som deadline för mig själv.
Jag skrev duktigt och entusiastiskt två kvällar. Den tredje kvällen var jag så trött att jag knappt kunde tänka, så då struntade jag i det. Dagen därpå blev klockan jättemycket, jag var fortfarande rätt trött, tänkte att jag borde, men - så struntade jag i det. Den femte kvällen var jag bara lat. Och nu kan jag glömma att hinna klart till den 15:e.
När ett manus så sakta har arbetat sig framåt, med långa pauser, som det här har gjort, och jag börjar se slutet, då vill jag såklart ha det klart (klart i betydelsen "hela historien på pränt", inte klart som i "redo att skicka till förlag", o nej, innan dess återstår mycket, mycket redigering). Därför dessa deadlines, denna press. Och allvarligt talat. Vill jag vara en verksam författare så duger det inte att skriva en stund då och då, det duger inte ens att skriva en stund nästan varje dag. Vill jag få någon roman klar måste jag lägga ner tid och arbete, eftersom en roman helt enkelt tar en himla massa arbetstimmar att skriva.
Samtidigt inser jag att det kanske är lite korkat att ge sig på den där slutspurten samma månad som vi bor på tillfälligt boende med allt stök som det innebär, samma vecka som vi ska flytta tillbaka, med städning efter snickarna och iordningställning av allt som ska ställas iordning. När vi vill få ordning i huset och dessutom måste vinterfixa trädgården. Samma månad som jag redan är galen av trötthet av livet med två småbarn med maken borta på halvtid. Så jag kanske borde tagga ner lite, skriva så mycket jag orkar och ta det lugnt någon månad till.
Problemet är att det alltid kommer något i vägen. Jag måste sluta tillåta saker att komma i vägen. Lära mig att sätta skrivandet först.
Frågan är bara när? Och hur? För just nu är min vilja större än min ork.
1 kommentar:
Frågan kanske också är om man vill att skrivandet ska vara ett "jobbigt" jobb eller ett jobb.
Jag vet att man ibland måste tvinga sig och jag känner igen mig i mycket du skriver, fast jag har inte ens kommit så långt som att ta tid att skriva. Det är svårt att avsätta tid när man har familj, speciellt när man har småbarn eller arbetar heltid på annat jobb. Vi får kämpa på :)
Skicka en kommentar