Min grundinställning är att det är bra att barn redan från början upplever hushållsarbete som något naturligt, och att det kan vara både praktiskt och bra för barnen på längre sikt att utnyttja barns vilja att göra likadant som föräldrarna och hjälpa till.
Nu är teori och praktik som bekant inte alltid samma sak. Jag avskyr hushållsarbete och vill det få avklarat så fort som möjligt. Eftersom allt hushållsarbete ligger på min lott de veckor jag är ensam med barnen, och eftersom jag dessutom avskyr att ha det stökigt, dammigt och ett kök överbelamrat med disk blir det en hel del (även om vi inte har det tillnärmelsevis lika rent och välstädat som innan vi fick barn, tack och lov, kanske). Dante brukar få hjälpa till att dammsuga, det fixar han rätt bra själv. Jag kan plocka med något annat och sen snabbt slutföra dammsugningen. Annars har han sedan länge förlorat intresset för att hjälpa till hemma. Ingen gemensam matlagning, tvättvikning eller vad man nu förväntas göra tillsammans med sina barn så där lite käckt. Nej, tvärtom, på med tv:n så kan jag bli klar nån gång!
Tills idag.
Plötsligt vill gossen hjälpa till att diska. Och han gav sig inte. Okej, tänkte jag, klockan är snart läggdags, jag har en otålig bebis på ryggen och hjälper Dante till kommer det bara ta dubbelt så lång tid, men okej. Grip tillfället nu, Andrea, ungen vill.
Han fick diska Stellas haklappar, sedan tappade jag tålamodet och övertalade honom att titta på istället, med löften om att han skulle få hjälpa till en annan gång, när pappa är hemma, när klockan inte är så mycket. Han stod där tålmodigt, tittade på, vispade runt med diskborsten så fort jag lade ifrån mig den för att skölja något, ville diska sista grytan själv. Och jag var ärligt talat ganska irriterad (kan ha haft att göra med att Stella högljutt meddelade att hon inte alls ville sitta på ryggen, och sedan, när jag väl släppt ner henne, klängde sig fast vid mitt ben och lika högljutt meddelade att hon inte alls ville vara på golvet heller), klagade över att han inte lyssnade utan ville göra en massa saker som hade försvårat för mig och blev riktigt arg när han höll på att hälla tvål i den nyss avsköljda grytan. Inte precis mitt bästa parenting moment. (Jag lugnade ner mig rätt omgående, dock, för jag insåg hur absurt det var. Dante tog det rätt bra också, faktiskt, så förhoppningsvis har jag inte totalt kväst hans vilja att hjälpa till.)
Men ärligt talat - jag tycker det är jättejobbigt när någon kommer i vägen för mig när jag vill få tråkiga saker avklarade, någon som gör "fel" eller "hindrar" mig, har bestämda idéer om hur saker ska göras (och som av en händelse ofta involverar massor av vatten på fel ställe eller byggen av soffkuddar). Det gör mig irriterad. Jag antar att i matchen mellan viljan att hjälpa till vs. mitt tålamod så är det sistnämnda förloraren. Och därmed också viljan att hjälpa till.
Jag vill jättegärna höra vad ni andra tänker och hur ni gör med sånt här!
1 kommentar:
Jag känner ungefär som du! Björn är fortfarande i åldern när han vill hjälpa till med ALLT! Så mycket som möjligt låter jag honom göra det, t ex själv torka upp när han spiller. Han klarar det förvånansvärt bra! Han kan också hjälpa till att plocka ur diskmaskinen och plocka upp saker från golvet.
Men allra helst vill han hjälpa till att laga mat, och då kan jag bli helt vansinnig. Hjälpa till innebär oftast hälla ut saker, slänga saker/mat på golvet, och hälla i allt möjligt i grytan/skålen/vad det nu är som inte alls ska vara där. Då blir jag arg, för han förstör ju!
Kan också relatera till vad du säger att det är svårare att ha tålamod när det är tråkiga saker som blir hindrade av hjälpsamma barn. Har tyvärr inget bra knep för att ha mer tålamod. Att inte ha bråttom är mitt bästa tips, men det är ju inte alltid det funkar i praktiken...
Skicka en kommentar