Ensamma dagar

Dagarna går för fort. Den tiden börjar nu. Vilket jag egentligen inte klagar över, för om dagarna fortsätter att gå fort så betyder det att Christian (som just har åkt på jobb och ska vara borta 18 dagar istället för 14) snart kommer hem igen. Det är inte riktigt lika hysteriskt tungt att vara ensam med barnen, och det kommer att bli lättare och lättare, det vet jag, men jag saknar att vara den enda vuxna personen i hushållet. Jag saknar att ha någon att prata om vuxna saker med om kvällarna. Vår familj känns bara halv de här veckorna som han är borta.

Å andra sidan vet jag ju att hade han haft ett vanligt 8-5-jobb hade han ju varit borta på dagarna (eller jag, när han hade varit föräldraledig), som det är nu har vi ju lyxen att vara två hemma hela dagarna båda två. Vardagslivet med någon som jobbar på sjön ser underlig ut.

När Stella föddes för nästan exakt ett år sedan insåg att jag den julen skulle det inte bli så mycket fixat. Inget särskilt julpynt, bara en julgran, inget julgodis eller avancerat paketpysslande. "Nästa jul", sade jag, "då jävlar." Tja, nu är det nästa jul. Låta mig uttrycka det så här: Ha. Ha. Ha.

Ok, jag slängde upp ett par röda gardiner i vardagsrummet, men det var mest för att vi äntligen fått upp gardinstängerna men fortfarande inte införskaffat de vita gardiner jag tänkt mig där. Fönsterljusstakar har vi såklart, det och julgran är väl det julpynt jag anser vara absolut nödvändigt. Och en adventsljusstake, fast i år körde jag snabbvarianten och nöjde mig med att knöka ner lite mossa. Andra år har jag dekorerat med hemmagjorda ljusmanschetter, pyttesmå keramiksvampar, olikfärgat grus och gudvetallt. Förra året hade vi rentav ett pepparkakshus eftersom Christian fick spader på att vänta på bebisen och försökte baka ut den tillsammans med Dante, men sånt lyser med sin frånvaro nu. Den där superpyssliga julen jag såg framför mig, den får nog vänta ett år till. Eller så.