Med åren har jag faktiskt läst en del utdrag, ur Barnaboken, Sova hela natten och från Anna Wahlgrens forum. Förmodligen är det de värsta bitarna. Som den här (scrolla ner lite och läs om "den brutala solfjädern". Tänk dig sedan att du byter ut föräldern mot en lärare och bebisen mot en tolvåring. Eller föräldern mot en polis och bebisen mot någon som blivit arresterad.). Det har ju inte precis ökat min förståelse för hur folk kan följa hennes metoder och tycka hon är fantastisk. Jag har dock inte hunnit läsa hennes dotters bok Felicia försvann än. Men jag ska.
Katerina Janouch skriver väldigt bra om Felicias rätt att berätta sin historia, bl a annat här.
Andra bra inlägg hittar du hos Cecilia, Audhumble och Vilda barn.
2 kommentarer:
Jo jag ser också på det här med lite distans. Men kanske inte så stor förvåning. Tragiskt är det förstås. Har inte heller läst AW men förstås varit medveten om metoderna osv. Men har från första början vetat att sånt inte är för mig. Något i hela fenomenet AW har känts äckligt från början. Det här med att föräldern använder makt på ett sånt sätt. Att man manipulerar och härskar. Väldigt skrämmande. Om ett barn gråter ska man trösta no matter what. Hur kan man lämna ett barn skrikande fattar jag inte. Har ibland försökt natta utan att amma t.ex. och ibland har jag inte fått amma en natt (t.ex. pga medicin och annat, eller varit tvungen att åka på jobbresa när minstingen var i ettårsåldern) och den ångesten det är att inte kunna ge och inte trösta sitt barn när det behövs... hu... kan inte fatta hur man kan gå emot den starka instinkten att hålla nära att sova tillsammans om barnet vill. Tycker att man ska finnas där för barnets behov, men sätta personliga gränser när man själv inte mår bra av något.
Har en grundtanke med föräldraskapet: att jag vill vara en sån förälder som jag själv skulle vilja ha (mina egna är fantastiska, jag gör kanske inte på samma sätt, men i attityden finns ingen skillnad), och jag själv ogillar auktoriteter och maktbruk och kontroll.
Jag är inte alltid snäll och glad och kan ge allt av mig själv. Tvärtom så kan man ju bli trött och arg, bråka och säga och göra dumma saker ibland. Men då ska man som förälder så snabbt som möjligt säga förlåt. Barnen härmar de vuxna. Vill man att barnet ska bli en vettig, trygg och bra människa måste man själv bete sig så...
Vet inte om jag vill läsa Felicias bok. Hon har all rätt att skriva den, men jag vet inte om jag vill veta allt. Vi ska se...
Jag håller fullständigt med dig. Jag är absolut ingen perfekt förälder, jag gör massor av misstag, jag skriker och tappar tålamodet, men jag försöker ändå följa grundprincipen att barn är lika mycket människor som jag, bara mindre, och de ska precis lika mycket respekt som vuxna människor.
Mitt föräldraskap ligger nog i andra änden mot det AW lär ut, som mest verkar handla om att barnen ska anpassa sig efter de vuxnas vilja.
Skicka en kommentar