I mitt förra inlägg skrev jag om hur jag insett att jag är väldigt förtjust i urban fantasy, dvs fantasy som utspelar sig i vår moderna värld, företrädesvis, som antyds av namnet, i städer.
Det är lite lustigt att jag inte skriver mer urban fantasy själv. Jag har gjort ett par försök i genren, men inget som bearbetats klart till en nivå jag är nöjd med. Mina berättelser har istället en tendens att utspela sig helt i historiska sekundärvärldar. Jag vet inte riktigt om de kan kallas high fantasy för det, i regel saknar de för den subgenren viktiga element som alver, dvärgar, drakar, goda mot onda och så vidare. Kanske low fantasy? Nej, jag vet inte, jag vill inte stirra mig blind på subgenrer heller. "Skymningstid" har magi, men handlar i övrigt om människor. Möjligen kan det finnas ett och annat spöke eller gammal skogsande på ett hörn, eller så är det bara vidskepelse. Romanen som ligger vilande nu, den som inte ska heta "Utredaren", har ett skogsfolk som vid första anblick kan ses som en sorts alver (men att kalla dem alver eller älvor är ungefär lika uppskattat, eller sant, som att kalla människor för troll eller tomtar). Det finns även lite andra varelser i utkanterna av historien, vattenandar, enhörningar, troll. Det är åratal sedan jag skrev något som utspelar sig i låtsas-medeltid, som mycket mainstreamfantasy (och fantasyspel) gör - "Skymningstid" tilldrar sig i en tid som påminner om början av 1900-talet, och "Utredaren" har lånat friskt av 1500-1600-talet.
Men historierna i nutid finns också. Här har min svaghet för älvor av olika slag krupit fram. En novell (som borde redigeras och fixas till, för handlingen gillar jag) befolkades av något som mest påminde om brittiska fairies. En påbörjad historia handlar om en älva, tänk nu Tingeling-älva (fast kille) med vingar och allt, fast i mänsklig storlek, som hamnar i - Göteborg. Den var rolig att skriva. Kan nog bli något. Å, nu börjar det klia i fingrarna! Men inte än, inte lockas av skinande nya, skimrande projekt! Avsluta pågående först!
Att skriva om en älva i Göteborg satte dock fingret på det som förmodligen är huvudorsaken till att jag undviker att skriva urban fantasy, eller för den delen, realistisk litteratur: att skriva om verkliga platser är skitsvårt! Man måste ju dubbelkolla allt! Heter den gatan verkligen så? Den där glasburen mitt i Nordstan, visst är det väl en turistinformation, eller har jag fått det om bakfoten? (Jo, det är det.) Och då pratar vi om staden jag bott i eller precis utanför i hela mitt liv. Tänk om huvudpersonerna skulle behöva åka, säg, till Malmö, där jag varit en handfull gånger som hastigast? Hopplöst. Det skulle inte hända.
Dessutom, med tanke på hastigheten på utvecklingen i vårt moderna samhälle - nu tänker jag främst på teknologi - om jag nämner idag aktuella företeelser som Facebook, twitter, smartphones, eller betalsystemet på bussarna i Göteborg (don't go there!) - när boken väl är klar kommer väl det redan vara inaktuellt och passé, och måste antingen ändras till då aktuella företeelser, eller placera boken som fast förankrat i 2010 eller när det nu var jag började skriva på den. Är det bra eller dåligt? Eller ska man ta bort alla alltför precisa tidsmarkörer (trots att de ger miljöbeskrivningarna en trevlig precision och tydligare markerar chocken för älvan)?
Nej, det är verkligen sååå mycket enklare när man själv får hitta på allt.
Eller inte? Just nu sitter jag och jobbar på en kartskiss över hur staden där en stor del av "Skymningstid" utspela sig egentligen hänger ihop. Jag borde gjort det för länge sedan men har inte orkat. Nu måste jag, eftersom det är stor risk att folk svänger höger när de borde ha svängt vänster och torg och större byggnader plötsligt har flyttat på sig annars.
Tillbaka till arbetet, med andra ord!
2 kommentarer:
Intressant att höra dina funderingar, som vanligt! Jag har skrivit lite historiskt och lite fantasy, men mest skriver jag i nutid. Jag försöker undvika de mest detaljerade tidsmarkörerna, som tekniska detaljer och popkulturreferenser.
Jag är heller inte intresserad av gatunamn och andra detaljer, och kan gärna låta bli att nämna vilken stad historien utspelas i, eller ens vilket land för den delen. En sak jag ogillar med t ex deckare är att det ofta är alldeles för mycket sådana detaljer, som jag tycker är irrelevant för handlingen. Jag struntar i vad gatan heter, det som är intressant är vad som händer och vad personerna tänker/känner kring det.
Ja, förmodligen är det väl så att man inte måste gå in på detaljer. Samtidigt tycker jag det är lite roligt när det är förankrat på en plats och inte helt obestämt. Jag bara älskar när ordbajsande Sookie i True Blood-böckerna name-droppar gator, restauranger, märken på tvättmedel, telefonbolag och allt vad det är. Nu är Sookie kanske extrem (ordbajsande som sagt) men när jag läser just urban fantasy tycker jag en del av kittlingen är att tänka sig att på den där verkliga platsen som jag kan förstå var den ligger och rent fysiskt kan besöka, så finns det någonting som inte är av denna världen.
Skicka en kommentar