Åh vad jag känner igen detta. När det gällde sång, var det så för mig, något höll mig tillbaka. Idag tycker jag inte att det gör så mycket - för sången finns ju alltid där ändå, för mig, på ena eller andra sättet. Men tänk om jag hade vågat... Det hade ju varit häftigt att få jobba med det, tror jag. Däremot kan jag säga vad som gav mig modet att starta eget istället för att jobba i landstinget. Fast det kanske säger sig självt.... Att jobba i landstinget = att gå under som individ och människa. DÅ är det inget svårt alls att hitta modet. Så kanske måste alternativet vara tillräckligt illa, för att man ska våga ;) Vad gäller sången tror jag att det var så enkelt som att det var så oerhört livsviktigt för mig att sjunga, så att våga satsa på det och våga utsätta mig för andras tänkande och tyckande vad gällde det var alldeles för jobbigt. Ska man jobba med det så MÅSTE ju andra tycka att det är värt att lyssna liksom. Och det fixade inte jag. Då. Nu kanske jag hade gjort det.
Jag får intrycket att en del har lättare att kasta sig ut än andra. Kanske beror det på livssituation lika mycket som personlighet. Sitter man med hus, lån och barn är det liksom svårare att säga "äsch, vafan, nu kör jag, det finns soc om det skiter sig".
En gammal kollega sade till mig när jag berättade att vi byggde hus, något i stil med att: nu är du fast i systemet du också. Och - ja det är jag ju. Men jag tror fortfarande att även om man är det, så kan man hitta vägar att göra det man vill, på ena eller andra sättet. Vägrar att tro något annat. Men man kanske måste kombinera det ett tag med annat. Tycker f.ö. att det undrentide sade stämmer klockrent. Ibland ser man inte skogen för alla träd. Och det är svårt att vara sin egen spegel - och se det andra ser.
5 kommentarer:
Det undrar jag också. Du kan väl säga till om du hittar svaret!
Och ibland tycker man att man är feg medan andra ser upp till en och undrar hur man vågar :)
Åh vad jag känner igen detta. När det gällde sång, var det så för mig, något höll mig tillbaka. Idag tycker jag inte att det gör så mycket - för sången finns ju alltid där ändå, för mig, på ena eller andra sättet. Men tänk om jag hade vågat... Det hade ju varit häftigt att få jobba med det, tror jag.
Däremot kan jag säga vad som gav mig modet att starta eget istället för att jobba i landstinget. Fast det kanske säger sig självt.... Att jobba i landstinget = att gå under som individ och människa. DÅ är det inget svårt alls att hitta modet. Så kanske måste alternativet vara tillräckligt illa, för att man ska våga ;)
Vad gäller sången tror jag att det var så enkelt som att det var så oerhört livsviktigt för mig att sjunga, så att våga satsa på det och våga utsätta mig för andras tänkande och tyckande vad gällde det var alldeles för jobbigt. Ska man jobba med det så MÅSTE ju andra tycka att det är värt att lyssna liksom. Och det fixade inte jag. Då. Nu kanske jag hade gjort det.
Ja, jag funderar vidare.
Jag får intrycket att en del har lättare att kasta sig ut än andra. Kanske beror det på livssituation lika mycket som personlighet. Sitter man med hus, lån och barn är det liksom svårare att säga "äsch, vafan, nu kör jag, det finns soc om det skiter sig".
En gammal kollega sade till mig när jag berättade att vi byggde hus, något i stil med att: nu är du fast i systemet du också. Och - ja det är jag ju. Men jag tror fortfarande att även om man är det, så kan man hitta vägar att göra det man vill, på ena eller andra sättet. Vägrar att tro något annat. Men man kanske måste kombinera det ett tag med annat.
Tycker f.ö. att det undrentide sade stämmer klockrent. Ibland ser man inte skogen för alla träd. Och det är svårt att vara sin egen spegel - och se det andra ser.
Skicka en kommentar