* * *
2.
Två dagar senare
kom Grönfjäll tillbaka, eskorterad av polis. Det visade sig att två
tjuvar på flykt hade kommit förbi och hittat henne, tagit loss
henne och använt henne som riddjur för att ta sig till norröver,
där tjuvarna hade genskjutits och gripits.
Detta stärkte
Iliams tro på vår otur, och övertygade mig också. Vad var liksom
oddsen för att två tjuvar skulle råka komma förbi den enda gången
någonsin Grönfjäll stod bunden just där?
Vad som var roligt
med att bo hos farmor var att hon hade så mycket att berätta. Hon
berättade om hur hon och farfar hade träffats, hur det var att växa
upp när hon var barn, och så visste hon saker om vår familj jag
och Iliam inte hade haft en aning om. Det visade sig att vi var av
fin familj, vår farfars far hade varit kusin på mödernet med
självaste kungen.
”Men det var
innan han blev tvungen att gömma kristallen”, sade hon en kväll
några dagar efter Iliams drakduell.
”Vilken
kristall?” undrade vi förstås och blängde på pappa för att han
inte hade berättat detta för oss. Han ryckte bara urskuldande på
axlarna och sade att det enda han visste om det där var att
gammelfarfars gren av familjen kommit i onåd under kriget mot
vättarna och sedan dess varit dömda att leva i anonymitet och
fattigdom.
Farmor satt där
vid brasan, en gammal kvinna med snövitt hår och samma lysande
isblå ögon som min pappa hade ärvt, och som folk säger att jag
också har. Hennes vingar var skira och spröda av ålder, hennes
magra fingrar arbetade med en av sina evinnerliga stickningar medan
hon berättade. Stugan doftade eld och mat, och utanför hade
höstmörkret fallit. Pappa försökte laga ett par skor, Iliam och
jag satt på golvet framför brasan och lyssnade, som om vi vore
småpojkar på nytt.
”Kristallen var
magi och styrka”, sade farmor. ”Alla fina adelsfamiljer har en.
Varje generation samlar sin kunskap och sin magi i kristallen, så
man kan ta magi av den istället för från jorden när man behöver,
och ge tillbaka sin kraft när man är färdig. Kristallerna kan
förbrukas och laddas om och om igen, och för varje gång de
förbrukas och laddas blir de lite starkare. Det är därför de
adliga har så stark magi, de använder sina kristaller. Och er
farfars fars släktkristall var en av de äldsta, och därmed en av
de mäktigaste kristallerna av de alla. Och det var därför den var
så eftertraktad att Finnli – ja, han hette som du”, sade hon
till mig, ”Finnli blev tvungen att gömma den på en plats så
främmande att ingen kunde ta sig dit om han inte var kristallens
rättmätige ägare.”
”Men om den var
så mäktig, borde inte vår gammelfarfar ha kunnat använda dess
kraft att undanröja hotet?” frågade Iliam.
”Jo, men hotet
kom från flera håll”, sade farmor. ”Detta var under
Vättekriget, vi var i underläge och det var stora slitningar mellan
olika fraktioner på vår sida. Flera adliga familjer gick ihop för
att erövra Finnlis kristall, för när man slår samman flera
kristallers kraft så är summan större än helheten. De var
mäktigare än Finnli, och det visste han. Men Finnli hade hittat ett
sätt att vandra mellan världarna. Han gick genom dimman och kom ut
på andra sidan, och där gömde han kristallen på en plats som är
så främmande att vi knappt kan föreställa oss den. Det är en
värld där mytiska varelser lever, och fylld av magi som är helt
annorlunda än vår.”
Jag såg framför
mig främmande landskap, med underliga färger och former, och
varelser… vad för varelser?
”Människor”,
viskade farmor.
”Människor finns
inte!” fnös Iliam.
”Det gör de
visst.” Vår far lade sig plötsligt i. ”Genom historien har det
hänt att människor förirrat sig hit och blivit kvar. Ibland har de
gift sig med älvor och fått barn med dem.”
”Du ljuger”,
sade Iliam.
”Nej, det är
sant”, sade farmor. ”Det sägs att det var det som var
anledningen till att Finnli, er farfars far, kunde ta sig till
människovärlden, att det finns människoblod i er släkts ådror.”
Iliam kunde inte
riktigt ta till sig den tanken, men jag fann den fantasieggande. Jag
har ju sett bilder av människor, förstås, i barnböcker såväl
som på bonader. De hade inga vingar, och de kunde ha alla möjliga
hudfärger, och deras hår och ögon brukade målas med härligt
jordiga färger. Jag gillade idén att vi hade en mystisk anfader,
eller anmoder, som var en av dem.
”Har du tänkt
på”, sade Iliam dagen därpå, ”att vår släkt har haft otur
ända sedan farfar var ung. Och om inte jag har räknat fel, så var
han lite äldre än oss när Vättekriget slutade och gammelfarfar
gömde kristallen. Mindre än ett år senare hände den där olyckan.
Tänk om oturen beror på att kristallen är borta?”
”Och vår
gammelfarfar stupade i krigets sista strid”, fyllde jag i,
upphetsad av tanken. ”Det måste ha varit precis när han hade gömt
kristallen!”
”Om vi hade
kristallen tror jag att vår otur skulle försvinna”, sade Iliam
som uppenbarligen hade tänkt på det här. ”Vi skulle få tillbaka
den magiska kraften som tillhör vår släkt. Vi skulle bli
kungligheter!”
”Nja, inte
riktigt”, sade jag. ”Adel, det är skillnad.”
”Lika fina som
den där sprätten Eilyn gillar”, sade Iliam som uppenbarligen inte
hade kommit över henne än. ”Finare.”
”Pappa skulle
kanske kunna få behålla sitt jobb. Få bättre jobb än byggjobbare
och drakskötare och budbärare och allt vad det har varit. Vi skulle
kunna bli rika igen. Mamma kanske skulle återvända till honom
också.”
Vi såg på
varandra.
”Vi måste hitta
kristallen”, sade vi båda i munnen på varandra.
”Men hur ska vi
ta oss till människovärlden?” undrade jag.
”Oavsett hur, så
är det du som ger dig av”, sade Iliam.
”Va? Nej, vi åker
tillsammans!”
”Du måste åka”,
envisades han. ”Har du inte märkt det? Pappa har ständigt otur.
Jag också. Men du har klarat dig hittills. Skulle jag åka kan du ge
dig på att jag skulle gå vilse i dimman, eller snubbla på en sten
och bryta foten, eller bli nerstucken av en vild människa som tagit
fel på person och trodde jag var hans ärkefiende… Nej, Finnli. Du
åker.”
Han hade faktiskt
rätt, insåg jag, och dessutom var tanken på att resa till
människornas värld riktigt spännande. Problemet var förstås att
ta sig dit.
”Vi måste hitta
gränsen”, sade Iliam. ”Dimman. Den finns vid gränsen mellan vår
värld och människornas.”
Iliam hade
verkligen tänkt på det här. Han hade kommit ihåg vad som sades om
människovärlden i sagoböckerna, men eftersom han ville ha mer
fakta så hade han börjat leta bland farfars gamla böcker. Mycket
riktigt hade han hittat en bok han nu visade för mig. Om
människor och deras magi, hette den. Den såg ut att ha minst
hundra år på nacken och hade ett högtravande språk och svartvita
illustrationer av vinglösa människor i underliga kläder, män med
höga hattar och hår i ansiktet, kvinnor med fluffiga frisyrer och
vida klänningar. Författaren hävdade att han hade färdats genom
dimman ett flertal gånger i forskningssyfte. Han var väl död vid
det här laget, annars hade vi kanske kunnat hitta honom och fråga
hur han gjorde, men vi gissade att hans bok hade hjälpt vår
gammelfarfar Finnli att hitta vägen.
Tyvärr var alla
anvisningar om hur man hittade gränsen till människoriket vaga –
nästan misstänkt vaga, tyckte jag, som om författaren velat hålla
sin hemlighet för sig själv. Mellan raderna kunde man dessutom
gissa sig till att han hade haft tillgång till en av de adliga
kristallerna på sina resor, och det hade ju inte vi.
”Men det måste
gå att ta sig genom dimman även utan kristall”, påpekade Iliam.
”Gammelfarfar gjorde ju det när han skulle hem.”
”Det har du rätt
i”, medgav jag. ”Kristallen kanske bara är nödvändig när man
inte har människoblod i ådrorna?”
”Ja, eller så
gör de det bara lättare.”
Lösningen kom när
jag några dagar senare hjälpte min far på jobbet. Han arbetade för
tillfället som budbärare, flög eller gick med leveranser och brev
mellan köpmännen i stan. Det var mycket att göra, höstfesten
närmade sig och jag fick hjälpa honom en del för att han skulle
kunna ta fler uppdrag och dryga ut kassan ytterligare en smula. En
dag fick jag i uppdrag att hämta en låda vin hos en av stans
vinhandlare.
”Var nu riktigt
försiktig, det är väldigt fint vin det där”, förmanade mig
vinhandlaren när jag lyfte upp lådan i famnen. ”Spring inte, flyg
inte, gå hellre, bara inte flaskorna går sönder!”
”Är de så
dyra?” undrade jag.
”Ja, och
eftertraktade”, förklarade vinhandlaren och berättade att vinet
kom från en gård långt borta i öster och var känt för sin
speciella bouquet. ”Det sägs att den beror på att jordarna där
bevattnas med vatten från en flod som har sina källor i en värld
bortom vår.”
”Människornas
värld?” undrade jag nyfiket.
”Nej”, svarade
han, ”men det sägs att den rinner genom den världen också.
Källan ligger i gudarnas värld, sedan passerar den jättarnas
värld, människornas värld, älvornas värld och sist underjorden.
Det är ju bara sagor, förstås, men vinet är dyrt och herr Endall
kommer inte att bli glad om något av det förstörs.”
Jag frågade inte
mer, utan skötte min leverans medan det pirrade i mig av
upphetsning. Kunde det vara vägen till människornas värld jag
kommit på spåren?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar