Undrentide skriver om att sakna personer och berättelser i sitt huvud. Jag känner igen det där mycket väl. Oftast finns det personer därinne. Det kan vara personerna i berättelser jag jobbar med för tillfället, personer med berättelser jag skulle vilja skriva ner, och ibland gamla bekanta från berättelser jag redan skrivit.
Periodvis är det dock tomt. Det finns en stark koppling till när det händer väldigt mycket i livet i övrigt och hjärnan har fullt upp med annat. Är fantasin kopplad till att min hjärna blir understimulerad annars kanske?
Just nu befolkas min hjärna delvis av persongalleriet i "Skymningstid", även om de för en ganska undanskymd tillvaro. Däremot har jag lätt material till åtminstone ett par "Skyrim"-fanficnoveller i huvudet - om jag hade velat skriva ner dem.
För jag vill inte skriva ner dem. Om jag skriver ner dem blir de statiska, de förlorar sin dynamik. Jag vill kunna spela upp scener och dialoger igen, men ur andra synvinklar, förändra och stryka i mitt huvud, börja om från början och testa en annan väg.
Jag tror att jag alltid har gjort så. Omedvetet kategoriserat idéer i två olika fack - potentiella nedskrivna berättelser i det ena facket, och de där berättelserna som stannar i mitt huvud i det andra. Bortsett från att jag inte har någon större lust att skriva fanfiction av en massa andra skäl, så kanske det är dumt. Några av scenerna som bor i mitt huvud nu är ruggigt starka och gripande. De skulle onekligen göra sig i en nedskriven berättelse. Men kanske förflyttade till ett annat sammanhang, med andra personer, i en annan miljö.
Det är en tanke.
Men så var det det där med förändringsmöjligheterna, då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar