Kan man ha bloggskrivkramp? Tydligen. Problemet är inte att jag inte har något att skriva om. Tvärtom, jag har för mycket att skriva om. Det kommer att bli plottrigt. Men skit samma, det får det väl bli, då.
Först lite Dante: Han jobbar just nu hårt på att förfina olika tekniker för att förflytta sig. Genom att rulla och vrida sig runt i cirkel tar han sig över ganska stora ytor lite fortare än man tror. Senast igår började han ta sig bakåt - det här var på föräldragruppen på BVC, Dante låg på mage på en dyna som lagts ut på golvet för bebisarna att vara på. Dynan var hal, vilket gjorde att Dante halkade bakåt när han reste sig på armarna. Sedan fortsatte han av bara farten att trycka sig bakåt även när han hasat av dynan.
Och vi som inte har skruvat fast grinden ovanför trappan än (vi har en gammal grind som står inkilad bakom en hylla som spärrar av temporärt åtminstone).
Sedan lite blöjprojekt: Min kära mor har på begäran dumpat en hög härligt tunnslitna frottéhanddukar och en bit underbart mjukt bomullstyg i en gräslig åttiotalsfärg som kallades "korall" om jag inte minns fel (tydligen var det jag som valde det där tyget en gång i tiden - jag kan ha varit omkring tolv år, vilket tar oss tillbaka till slutet av åttiotalet). Jag insåg nämligen att då jag dumt nog klippt isär de gamla frottéhanddukarna jag tänkt använda (från början tänkte jag ha dem på skötbordet, men de behövdes aldrig), så räcker de inte till en hel blöja.
Så nu är planen att göra blöjor med ytterskikt i tunn frotté (de var dessutom roligt mönstrade), innerskikt i mjuka bomullen (utom en blöja, som får innerskikt i fuskmocca), och själva de uppsugande lagret i tjock frotté. Bilder utlovas, om jag nu får sytt de där blöjorna någon gång.
Läst på sistone: Jag har nu läst klart och recenserat också KG Johanssons Kråkmästaren, sista delen i hans trilogi Glastornen. Hela trilogin är bra ungdomsböcker som ligger någonstans mellan fantasy och sf, och sista delen var rentav lysande. Recensionen bör komma upp på Catahyas startsida inom de närmaste veckorna. Min recension av A. R. Yngves Terra Hexa 3 finns här.
Igår var jag på min första lektion i Alexanderteknik. Mycket intressant att upptäcka hur mycket onödiga muskler ens kropp använder bara för en så enkel sak som att sätta sig ner på en stol och resa sig upp igen. Det märkligaste är nog ändå att jag hade träningsvärk igår kväll efter att ha legat på rygg med en tunn bok under nacken (detta för att sträcka ut och slappna av i ryggen). Jag har två lektioner kvar, men redan nu känns det som att det är för lite.
Annat som händer i mitt liv just nu: Jag har börjat söka jobb. Officiellt är jag fortfarande föräldraledig, och ska fortsätta med det resten av våren och sommaren om jag nu inte skulle lyckas hitta något jobb. Men förhoppningen är att börja jobba någon gång under våren, och att Christian då får vara hemma lite. (Nu är han ju hemma på heltid de veckor han inte jobbar, så nog har han fått smaka på bebislivet - å andra sidan är vi ju två hela dagarna då). Så de senaste kvällarna när Dante har somnat har jag börjat kolla jobb annonser, uppdatera mitt CV och så vidare. Än så länge känns det rätt okej. Det besvärliga är när jag ska börja ringa potentiella arbetsgivare, gamla referenspersoner och så vidare. De samtalen måste ju ske på dagtid - och det är inte det lättaste att få till det. Man vill liksom inte bli avbruten av gallskrikande bebis mitt i ett viktigt samtal.
Slutligen, en klassiker som Dante tycker är jätteskojig.
Medan jag skrev detta har jag avbrutit mig för att lägga Dante att sova förmiddagslur, ta upp Dante när han vaknade, samt hindra Dante från att äta upp telefonsladden kort efter att han rivit ner basstationen till telefonen. Nu ska jag ta reda på om han inte bajsade nyss. Tack och lov för spar-funktionen!
torsdag 31 januari 2008
söndag 27 januari 2008
Blöjtankar
Dante i blöjbyxa från Loveybums. Är han inte söt? Än så länge är byxan lagom, men snart har han nog växt ur den, så då får jag köpa större. Hade egentligen tänkt göra det ganska snart, men det får nog bli nästa månad. Annars är mitt nya projekt att sy egna tygblöjor, så kallade formsydda, som man har i en sådan här blöjbyxa. Har ett gäng tjocka gamla frottéhanddukar som ska få göra tjänst igen. Vad jag grunnar på nu är vad jag ska ha på insidan av blöjan. Flanell? Tunn frotté? Microfleece? Fuskmocca? Dessvärre är det lite dåligt med stuvbitar i gömmorna, och jag vill helst köpa så lite material som möjligt. Jag får fundera vidare.
onsdag 23 januari 2008
Onsdag kväll
Vad skönt. En av mina två dåligt-samvete-recensioner är avklarad och inskickad (för ett par dagar sedan, faktiskt, men jag har inte haft tid att skriva här förrän nu). Den andra boken är påbörjad, och förhoppningsvis recenserad i slutet av veckan. Förmodligen borde jag förbanna min oförmåga att tacka nej till recensionsexemplar, men samtidigt är det svårt att motstå gratis böcker. Den andra boken hade jag inte ens bett om, den damp bara ner i brevlådan, och jag antar att jag kunde frågat någon annan skribent på Catahya om h*n ville recensera, men saken var den att det var tredje delen i en trilogi där jag har de andra två delarna (också recensionsex, he he), och jag vill ju veta hur det slutar.
Och så har vi skaffat digital-tv. Sådär lagom många kanaler, runt 40 stycken tror jag. Det är bara det att Comhem är så snälla att de låter nya kunder få alla kanaler de första två veckorna. Inga baktankar om att man ska vilja fortsätta ha alla kanaler? Nej, det kan jag väl aldrig tro.
Så jag får skylla mig själv.
Hänt sedan sist är för övrigt att Dante stöder sig på armarna och så sent som idag har börjat prova ett nytt skrik. Det är kort, argt och skärande. Hoppas det inte blir något bestående, för han har hittat en riktigt hemsk frekvens.
Och så har vi skaffat digital-tv. Sådär lagom många kanaler, runt 40 stycken tror jag. Det är bara det att Comhem är så snälla att de låter nya kunder få alla kanaler de första två veckorna. Inga baktankar om att man ska vilja fortsätta ha alla kanaler? Nej, det kan jag väl aldrig tro.
söndag 20 januari 2008
Stockholmsresa med mera
Har varit i Stockholm några dagar, hälsat på lite släkt och vänner. Inte mycket att orda om, det var bra. Dante blev lite uttråkad av bilresan, särskilt på ditvägen (till skillnad från förra Stockholmsresan, när han var två månader och sov hela tiden). Mina vänner J och M hade skaffat katt utan att jag visste det, jag antar att det är ett tecken på att vi umgås för sällan numera (50 mil är ingen ursäkt när det finns telefon och internet).
Idag var vi på dop. Här är det meningen att jag ska skriva något om hur fint och gulligt det var, och så vidare, men jag är inte speciellt förtjust i kyrkliga tillställningar över huvud taget, så jag nöjer mig med att konstatera att dopet förflöt som man kan förvänta sig att ett dop förflyter (skrikande bebisar, bibelläsning, Tryggarekan). Jag får skylla mig själv som gick dit, dopbarnets mamma erbjöd mig att slippa eftersom hon vet vad jag tycker. Mottagningen efteråt var hur som helst väldigt trevlig. En bit tårta fick vi med oss hem också, den har avnjutits ikväll med en kopp te sedan Dante somnade.
Det där är förresten anmärkningsvärt: ikväll somnade Dante i mina armar, medan jag sjöng vaggvisa. Vi hann inte ens till kvällsamningen. Han vaknade efter någon halvtimme och skrek till, men somnade genast om när jag petade in nappen och höll hans hand en liten stund. Han somnar för övrigt vid åtta-halv nio varje kväll nu, i princip (i Stockholm somnade han senare, men man märkte att han började bli trött och gnölig vid samma tid som vanligt - omständigheterna gjorde att vi missade det sömntåget ett par kvällar, och då var han å andra sidan vaken till elva, superpigg). Det går framåt!
Idag var vi på dop. Här är det meningen att jag ska skriva något om hur fint och gulligt det var, och så vidare, men jag är inte speciellt förtjust i kyrkliga tillställningar över huvud taget, så jag nöjer mig med att konstatera att dopet förflöt som man kan förvänta sig att ett dop förflyter (skrikande bebisar, bibelläsning, Tryggarekan). Jag får skylla mig själv som gick dit, dopbarnets mamma erbjöd mig att slippa eftersom hon vet vad jag tycker. Mottagningen efteråt var hur som helst väldigt trevlig. En bit tårta fick vi med oss hem också, den har avnjutits ikväll med en kopp te sedan Dante somnade.
Det där är förresten anmärkningsvärt: ikväll somnade Dante i mina armar, medan jag sjöng vaggvisa. Vi hann inte ens till kvällsamningen. Han vaknade efter någon halvtimme och skrek till, men somnade genast om när jag petade in nappen och höll hans hand en liten stund. Han somnar för övrigt vid åtta-halv nio varje kväll nu, i princip (i Stockholm somnade han senare, men man märkte att han började bli trött och gnölig vid samma tid som vanligt - omständigheterna gjorde att vi missade det sömntåget ett par kvällar, och då var han å andra sidan vaken till elva, superpigg). Det går framåt!
måndag 14 januari 2008
söndag 13 januari 2008
Deadhouse Gates
Så igår kväll kunde jag äntligen slå ihop Deadhouse Gates, andra boken i Steven Eriksons fantasyepos The Malazan Book of the Fallen. Äntligen, inte för att det var någon dålig bok, utan för att det känns som om jag hållit på den i ungefär hundrafemtio år. Eller i alla fall tre månader, vilket är läääänge för mig (och då har jag inte ens läst fyra-fem böcker vid sidan om).
Anledningen till att det tagit så lång tid heter förstås huvudsakligen Dante. När han var pytte och jag ammade några timmar om dagen hann jag läsa en hel del. Numera äter han på tio minuter och har dessutom lagt sig till med en ovana att fäkta med handen under tiden. Får då handen tag i någonting - som mitt hår, eller varför inte en bok - så börjar handen också gripa efter detta. Något som förstås försvårar läsning medan man ammar.
När Dante var pytte kunde jag också läsa på kvällarna, när han somnat. Då kunde han nämligen somna i vilken belysning som helst, hur som helst, när som helst. Numera har vi fast sömnrutin och nattning i mörkt rum. Och eftersom han fortfarande sover i vårt sovrum, så är det inte så käckt att tända ljuset för att ligga och läsa en timme när skrutten äntligen har somnat.
Han sover förstås på dagtid också, men den tiden går för det mesta åt att plocka, ringa samtal, duscha eller - som nu - ägna sig åt internet. Kvällstid är det lätt att fastna i tv:n. Hela anledningen till att jag äntligen läst ut boken är att jag tagit mig ur tv-träsket och suttit i vrdagsrummet och läst när Dante somnat på kvällarna.
Nog om detta, och istället några ord om boken. Där Gardens of the Moon, första boken i serien, bitvis var ganska humoristisk, med färgstarka karaktärer (som den enormt übercoole Anomander Rake), är Deadhouse Gates betydligt mörkare. Handlingen kretsar kring ett uppror i den del av det malaziska imperiet som kallas Seven Cities, ett synnerligen obehagligt uppror, där lokalbefolkningen ägnar sig åt att slakta malazer på otrevliga sätt. Som nybliven mor tog jag förstås extra illa vid mig av alla dessa beskrivningar av barn som dödas och far illa. Till slut infinner sig dock en mättnad - det är lite för många brutaliteter, hemskheter och blodiga krigsscener staplade på varandra. Dessutom känns Deadhouse Gates, efter att ha börjat bra och engagerande, ganska splittrad. Det är lite för många bifigurer som är lite för lika för att man ska känna att de alla verkligen fyller en funktion, och huvudkaraktärerna känns inte heller lika engagerande som i den första boken. Slutet kändes också lite hastigt påkommet, men jag antar att det inte är helt lätt att knyta ihop över 800 sidors trådar snyggt och prydligt (det finns författare som klarar detta mycket elegant, men Erikson är nog tyvärr inte en av dem). Givetvis öppnar några av trådarna dörren till en fortsättning. Samtidigt kan man notera att bara en av trådarna från Gardesn of the Moon hade en direkt fortsättning i Deadhouse Gates, så jag antar att det inte är omöjligt att vi faktiskt lämnar en del av personerna där de är. Å andra sidan, jag har bara läst två böcker av, vad kan det vara, fem-sex (och serien är inte avslutad heller), så visst kan det hända att trådar återkommer i senare böcker. Det återstår att se. Jag kommer nog att fortsätta läsa serien, men det ligger inte högst upp på prioriteringslistan.
Betyg? Godkänt, men inte så mycket mer.
Anledningen till att det tagit så lång tid heter förstås huvudsakligen Dante. När han var pytte och jag ammade några timmar om dagen hann jag läsa en hel del. Numera äter han på tio minuter och har dessutom lagt sig till med en ovana att fäkta med handen under tiden. Får då handen tag i någonting - som mitt hår, eller varför inte en bok - så börjar handen också gripa efter detta. Något som förstås försvårar läsning medan man ammar.
När Dante var pytte kunde jag också läsa på kvällarna, när han somnat. Då kunde han nämligen somna i vilken belysning som helst, hur som helst, när som helst. Numera har vi fast sömnrutin och nattning i mörkt rum. Och eftersom han fortfarande sover i vårt sovrum, så är det inte så käckt att tända ljuset för att ligga och läsa en timme när skrutten äntligen har somnat.
Han sover förstås på dagtid också, men den tiden går för det mesta åt att plocka, ringa samtal, duscha eller - som nu - ägna sig åt internet. Kvällstid är det lätt att fastna i tv:n. Hela anledningen till att jag äntligen läst ut boken är att jag tagit mig ur tv-träsket och suttit i vrdagsrummet och läst när Dante somnat på kvällarna.
Nog om detta, och istället några ord om boken. Där Gardens of the Moon, första boken i serien, bitvis var ganska humoristisk, med färgstarka karaktärer (som den enormt übercoole Anomander Rake), är Deadhouse Gates betydligt mörkare. Handlingen kretsar kring ett uppror i den del av det malaziska imperiet som kallas Seven Cities, ett synnerligen obehagligt uppror, där lokalbefolkningen ägnar sig åt att slakta malazer på otrevliga sätt. Som nybliven mor tog jag förstås extra illa vid mig av alla dessa beskrivningar av barn som dödas och far illa. Till slut infinner sig dock en mättnad - det är lite för många brutaliteter, hemskheter och blodiga krigsscener staplade på varandra. Dessutom känns Deadhouse Gates, efter att ha börjat bra och engagerande, ganska splittrad. Det är lite för många bifigurer som är lite för lika för att man ska känna att de alla verkligen fyller en funktion, och huvudkaraktärerna känns inte heller lika engagerande som i den första boken. Slutet kändes också lite hastigt påkommet, men jag antar att det inte är helt lätt att knyta ihop över 800 sidors trådar snyggt och prydligt (det finns författare som klarar detta mycket elegant, men Erikson är nog tyvärr inte en av dem). Givetvis öppnar några av trådarna dörren till en fortsättning. Samtidigt kan man notera att bara en av trådarna från Gardesn of the Moon hade en direkt fortsättning i Deadhouse Gates, så jag antar att det inte är omöjligt att vi faktiskt lämnar en del av personerna där de är. Å andra sidan, jag har bara läst två böcker av, vad kan det vara, fem-sex (och serien är inte avslutad heller), så visst kan det hända att trådar återkommer i senare böcker. Det återstår att se. Jag kommer nog att fortsätta läsa serien, men det ligger inte högst upp på prioriteringslistan.
Betyg? Godkänt, men inte så mycket mer.
tisdag 8 januari 2008
Äpplen är onda
Idag påmindes jag om att jo, jag är allergisk mot äpplen. Mer än jag trodde. Att jag inte kan äta råa äpplen vet jag (jag får kli i halsen och en väldigt stilig pussmun om jag försöker), men tillagade går ju bra, i äpplemos och äpplekaka och så vidare. Vad som hände idag var att jag skulle laga rotfruktsgryta till Dante, en gryta som innehöll äpple. Så jag skalade och klyftade och tänkte inte särskilt mycket på att det började klia i ögat. Jag kliade lite, fortsatte med matlagningen, det kliade värre, och när jag började nysa och snora kopplade jag äntligen.
Tvätta händerna, ut med linserna, i med ögondroppar och en allergitablett (möjligen för sent, men jag skulle även på besök hos en kattägare senare så jag tänkte att det var lika bra). Vid det laget var slemhinnorna i högerögat svullna med ett lätt vattenskadat utseende, och båda ögonen var knallröda.
Dante tyckte rotfruktsgrytan var smaskens. Jag har fem portioner i frysen. Men nästa gång får Christian sköta äppelbiten.
Tvätta händerna, ut med linserna, i med ögondroppar och en allergitablett (möjligen för sent, men jag skulle även på besök hos en kattägare senare så jag tänkte att det var lika bra). Vid det laget var slemhinnorna i högerögat svullna med ett lätt vattenskadat utseende, och båda ögonen var knallröda.
Dante tyckte rotfruktsgrytan var smaskens. Jag har fem portioner i frysen. Men nästa gång får Christian sköta äppelbiten.
måndag 7 januari 2008
Sexmånaderskontroll
Ja, egentligen är ju Dante sex och en halv månad nu. Idag var det i alla fall dags att pallra sig iväg till BVC och få konstaterat ifall vi måste skicka tillbaka honom eller om han fungerar som han ska.
Det gjorde han, som tur var. Vår lilla plutt är nu 71 cm lång och väger drygt 8,7 kg. Läkaren bedömde honom som helt normal (jag hade väl blivit förvånad annars), och besvarade min fråga om ögonfärg med att det inte är troligt att ögonen byter färg nu, även om de kan ändra nyans fortfarande. Dante har med andra ord ärvt sin ömma moders blå ögon.
Jag skrämde nästan vettet ur stackarn igår kväll. Jag hade lyckats få honom att somna strax efter halv nio, och sedan sov han hela kvällen tills jag skulle lägga mig vid elva. Jag tassade tyst in för att inte väcka honom, bara för att upptäcka att han var klarvaken och låg och lekte med ett mjukdjur. Förmodligen hörde han inte när jag kom in i rummet, för när jag lutade mig över sängen började han skrika skärande på ett sätt som inte kunde tolkas som annat än att han blev livrädd. Stackars liten, jag talade om att det bara var jag, men han lugnade sig inte förrän jag burit runt på honom en stund. Då hade skriket övergått till "ge mig tutte NU"-skriket, så jag antog att han hade fattat att det var jag.
Jag undrar hur folk som slutar amma när barnet är sex-sju månader gör för att trösta? Eller, ja, det är klart det går att trösta på flera sätt, pappa kan ju också trösta, och folk som inte ammar har ju bevisligen inte barn som gråter hela tiden, men ett ammat barn har ju ändå vant sig vid att när mamma kommer och man är ledsen och otröstlig, då finns tutten där. Och tutten är snäll och tröstar alltid. Jag tror inte jag skulle kunna sluta amma nu även om jag hade velat, och då inte bara för matens skull (Dante äter just nu ett grötmål, ett purémål och ammas fritt resten, vilket betyder ungefär varannan timme när han är vaken), utan minst lika mycket för tröstens skull.
Annat att rapportera från Dantes värld är väl att han numera kan rulla runt både åt vänster och höger, och förmodligen snart har knäckt ålningens gåta. Idag förflyttade han sig med rullningar och vridningar över en ganska stor yta i vardagsrummet (och jag sprang och flyttade gardiner och krukväxter som jag tänkt flytta på "när han kryper"). Tack och lov går det inte så fort än, så man hinner med. Problemet är att han blir ganska arg om han spanat in en rolig gardin att smaska på, och så kommer mamma och tar bort den. Och inte fick han smaka på doktorns stetoskop idag heller. Världen är en orättvis plats.
Det gjorde han, som tur var. Vår lilla plutt är nu 71 cm lång och väger drygt 8,7 kg. Läkaren bedömde honom som helt normal (jag hade väl blivit förvånad annars), och besvarade min fråga om ögonfärg med att det inte är troligt att ögonen byter färg nu, även om de kan ändra nyans fortfarande. Dante har med andra ord ärvt sin ömma moders blå ögon.
Jag skrämde nästan vettet ur stackarn igår kväll. Jag hade lyckats få honom att somna strax efter halv nio, och sedan sov han hela kvällen tills jag skulle lägga mig vid elva. Jag tassade tyst in för att inte väcka honom, bara för att upptäcka att han var klarvaken och låg och lekte med ett mjukdjur. Förmodligen hörde han inte när jag kom in i rummet, för när jag lutade mig över sängen började han skrika skärande på ett sätt som inte kunde tolkas som annat än att han blev livrädd. Stackars liten, jag talade om att det bara var jag, men han lugnade sig inte förrän jag burit runt på honom en stund. Då hade skriket övergått till "ge mig tutte NU"-skriket, så jag antog att han hade fattat att det var jag.
Jag undrar hur folk som slutar amma när barnet är sex-sju månader gör för att trösta? Eller, ja, det är klart det går att trösta på flera sätt, pappa kan ju också trösta, och folk som inte ammar har ju bevisligen inte barn som gråter hela tiden, men ett ammat barn har ju ändå vant sig vid att när mamma kommer och man är ledsen och otröstlig, då finns tutten där. Och tutten är snäll och tröstar alltid. Jag tror inte jag skulle kunna sluta amma nu även om jag hade velat, och då inte bara för matens skull (Dante äter just nu ett grötmål, ett purémål och ammas fritt resten, vilket betyder ungefär varannan timme när han är vaken), utan minst lika mycket för tröstens skull.
Annat att rapportera från Dantes värld är väl att han numera kan rulla runt både åt vänster och höger, och förmodligen snart har knäckt ålningens gåta. Idag förflyttade han sig med rullningar och vridningar över en ganska stor yta i vardagsrummet (och jag sprang och flyttade gardiner och krukväxter som jag tänkt flytta på "när han kryper"). Tack och lov går det inte så fort än, så man hinner med. Problemet är att han blir ganska arg om han spanat in en rolig gardin att smaska på, och så kommer mamma och tar bort den. Och inte fick han smaka på doktorns stetoskop idag heller. Världen är en orättvis plats.
söndag 6 januari 2008
Novellreklam
Lite reklam är på sin plats nu, kom jag på. Catahyas novellantologi Vinter & hav finns nu äntligen att köpa på föreningens hemsida. Den innehåller hela 19 fantasynoveller skrivna av föreningens medlemmar, varav två av mig. :-)
Jag har den bredvid mig just nu, men har inte hunnit läsa den än, så därför vågar jag inte uttala mig om antologin som helhet, men jag har läst några av novellerna och kan lova trevlig läsning åtminstone i de fallen. Bara för att göra er ännu mer sugna på att köpa ett eget exemplar och sponsra en trevlig förening och ett bra initiativ, så kommer här ett utdrag ur en av mina noveller, Shegerja.
Tiamat
Bruset fanns där hela tiden, havets andetag. Vågorna närmade sig, höjdes, bröts och svepte in över den våta sanden, om igen och om igen, evighetsrörelsen utan slut. Lugna dagar var bruset svagare, som ett mummel av kvinnoröster bakom stängda salongsdörrar. Blåsiga dagar växte det som folkmassans rytande vid kapplöpningsbanan. På kvällarna stod jag på balkongen i huset vi hyrde och såg ut över stranden, såg på hur havets lungor höjdes och sänktes. Ibland slöt jag ögonen och lyssnade på andetagen, mina egna och havets. Havet fanns här före allt annat. Det är ursprunget, kaoset ur vilket gudarna skapade världen. Det kommer att vara det sista att försvinna den dag gudaulven slukar solen och världen förbränns.
Det är livets källa, och det är graven som döljer försvunna hemligheter och döda städer.
Jag har den bredvid mig just nu, men har inte hunnit läsa den än, så därför vågar jag inte uttala mig om antologin som helhet, men jag har läst några av novellerna och kan lova trevlig läsning åtminstone i de fallen. Bara för att göra er ännu mer sugna på att köpa ett eget exemplar och sponsra en trevlig förening och ett bra initiativ, så kommer här ett utdrag ur en av mina noveller, Shegerja.
Tiamat
Bruset fanns där hela tiden, havets andetag. Vågorna närmade sig, höjdes, bröts och svepte in över den våta sanden, om igen och om igen, evighetsrörelsen utan slut. Lugna dagar var bruset svagare, som ett mummel av kvinnoröster bakom stängda salongsdörrar. Blåsiga dagar växte det som folkmassans rytande vid kapplöpningsbanan. På kvällarna stod jag på balkongen i huset vi hyrde och såg ut över stranden, såg på hur havets lungor höjdes och sänktes. Ibland slöt jag ögonen och lyssnade på andetagen, mina egna och havets. Havet fanns här före allt annat. Det är ursprunget, kaoset ur vilket gudarna skapade världen. Det kommer att vara det sista att försvinna den dag gudaulven slukar solen och världen förbränns.
Det är livets källa, och det är graven som döljer försvunna hemligheter och döda städer.
lördag 5 januari 2008
Får jag blogga en minut nu?
Snart är det läggdags. Jag känner att jag håller på att bli en sådan där trist förälder som helst vill vara hemma senast sju (och då ska alla gäster vara utkörda också) så att jag kan lägga Dante i lugn och ro. Och för första gången fattar jag också varför man blir en sådan där trist förälder.
Man håller på att bli galen.
Okej, där var minuten slut. Jag återkommer.
Typ en och en halv timme senare
Sådär. Bebis sover! I och för sig i vår säng eftersom jag inte vågat flytta honom till spjälsängen. Men det är alltid något. Vi har hållit på med fasta läggningsrutiner i drygt två veckor, men dessvärre kom ju jul och nyår och vände upp och ner på ett antal kvällar. Där kommer det där med trist förälder in. Man får ju räkna med att det tar ett antal kvällar innan bebis förstår att de här rutinerna betyder att du ska sova. För tillfället somnar han väl tidigt (dvs mellan kvart i åtta och halv nio ungefär) hälften av kvällarna. Den andra hälften piggnar han till på egen hand och tycker att han kan vara vaken ett par timmar till. Och ett antal av de där kvällarna som han faktiskt somnar, sabbar någon av oss föräldrar det genom att råka väcka honom när vi flyttar honom till spjälsängen. Ibland somnar han om, men oftast slutar det med att han blir pigg och klarvaken.
Nu är Christian på jobb, jag har just ändrat kvällsrutinen något (gjort den längre i syfte att Dante ska hinna varva ner mer) och gett mig sjutton på att vara konsekvent tills Christian kommer hem igen. Det sket sig igår, då jag råkade väcka honom och till slut inte orkade bära honom fram och tillbaka i sovrummet eller ligga bredvid honom tills han behagade bli sömnig. Istället tog jag ner honom och kollade lite på tv. Han somnade halv tio.
Ännu lite senare
Yes, han vaknade igen. Och igen. Nu är klockan tio i tio och jag har äntligen lyckats lyfta över honom till spjälsängen utan att han vaknade. Eftersom jag själv höll på att somna sista varvet kommer jag nog inte sitta uppe särskilt länge.
Nästa inlägg ska inte handla om Dante. Jag lovar.
Man håller på att bli galen.
Okej, där var minuten slut. Jag återkommer.
Typ en och en halv timme senare
Sådär. Bebis sover! I och för sig i vår säng eftersom jag inte vågat flytta honom till spjälsängen. Men det är alltid något. Vi har hållit på med fasta läggningsrutiner i drygt två veckor, men dessvärre kom ju jul och nyår och vände upp och ner på ett antal kvällar. Där kommer det där med trist förälder in. Man får ju räkna med att det tar ett antal kvällar innan bebis förstår att de här rutinerna betyder att du ska sova. För tillfället somnar han väl tidigt (dvs mellan kvart i åtta och halv nio ungefär) hälften av kvällarna. Den andra hälften piggnar han till på egen hand och tycker att han kan vara vaken ett par timmar till. Och ett antal av de där kvällarna som han faktiskt somnar, sabbar någon av oss föräldrar det genom att råka väcka honom när vi flyttar honom till spjälsängen. Ibland somnar han om, men oftast slutar det med att han blir pigg och klarvaken.
Nu är Christian på jobb, jag har just ändrat kvällsrutinen något (gjort den längre i syfte att Dante ska hinna varva ner mer) och gett mig sjutton på att vara konsekvent tills Christian kommer hem igen. Det sket sig igår, då jag råkade väcka honom och till slut inte orkade bära honom fram och tillbaka i sovrummet eller ligga bredvid honom tills han behagade bli sömnig. Istället tog jag ner honom och kollade lite på tv. Han somnade halv tio.
Ännu lite senare
Yes, han vaknade igen. Och igen. Nu är klockan tio i tio och jag har äntligen lyckats lyfta över honom till spjälsängen utan att han vaknade. Eftersom jag själv höll på att somna sista varvet kommer jag nog inte sitta uppe särskilt länge.
Nästa inlägg ska inte handla om Dante. Jag lovar.
torsdag 3 januari 2008
En stunds semester
Ah! Har skickat ut Dante med farmor och faster på promenad, med uppmaningen "gå så länge ni vill". Nu när Christian jobbar igen är det skönt att ibland få ett par timmars barnfritt emellanåt. I synnerhet efter de två senaste kvällarnas maratonnattningar. I förrgår visste jag i och för sig att liten skulle komma i säng sent eftersom han hade den dåliga tajmingen att sova en halvtimme vid halv sex-sex. Igår däremot började vi bra med uppenbart trött och smågnällig bebis vid halv åtta.
Tre timmar senare sov han. Äntligen. Och där gick min kväll. (Ja, jag vet att man inte ska ha några färväntningar, men det är väldigt svårt att låta bli att tänka saker som "när Dante har somnat ska jag läsa lite i Deadhouse Gates så jag blir klar med den nån gång".)
Nu ska jag dricka en kopp te och slappa vid datorn en stund innan jag är redig husmor och viker tvätt.
Tre timmar senare sov han. Äntligen. Och där gick min kväll. (Ja, jag vet att man inte ska ha några färväntningar, men det är väldigt svårt att låta bli att tänka saker som "när Dante har somnat ska jag läsa lite i Deadhouse Gates så jag blir klar med den nån gång".)
Nu ska jag dricka en kopp te och slappa vid datorn en stund innan jag är redig husmor och viker tvätt.
tisdag 1 januari 2008
Nytt år - ny blogg
Jag har känt mig lite splittrad. Bloggen med bokrecensioner har i princip legat nere det senaste året eftersom jag dumt nog bestämde mig att bara recensera riktigt, riktigt bra böcker istället för att kort kommentera i stort sett alla böcker jag läser. Den första Gryningstiger-bloggen har i princip legat nere eftersom jag inte ville klägga ner den med bebisprat. Dantebloggen, om min lille son, har sina begränsningar eftersom jag ibland vill skriva om annat än Dante. Dessutom går det inte att kommentera i den om man inte är medlem på Familjeliv.
Följaktligen föds härmed min fjärde blogg. Den kommer att handla om det mitt liv innehåller, vilket för tillfället råkar vara väldigt mycket bebis. Den kommer att handla om böcker och om mitt skrivande, om saker jag sett eller hört och vill kommentera.
Då kör vi.
Följaktligen föds härmed min fjärde blogg. Den kommer att handla om det mitt liv innehåller, vilket för tillfället råkar vara väldigt mycket bebis. Den kommer att handla om böcker och om mitt skrivande, om saker jag sett eller hört och vill kommentera.
Då kör vi.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)