Jodå...

...Allt gick bra och Dante sov gott i fasters famn vid hemkomsten.

Idag har vi varit på dop igen, och imorgon ska vi åka på kryssning. Följaktligen ska jag packa nu.

Party party

Ikväll ska jag och Christian på bröllopsfest. Brudparet är redan gifta (de tog den snabba varianten och stack till Sydafrika direkt efter vigseln) men vill ändå ha fest. Och fest är ju roligt. Så därför sitter jag här med nymålade naglar för första gången på gudarna vet hur länge och är lite nervös för kvällen - första kvällen i Dantes lilla liv när han ska nattas utan vare sig mamma eller pappa. Det är farmor och faster som fått rycka in, och de kommer säkert klara skivan galant, men mammahjärtat är ändå oroligt, så är det bara. Som tur är verkar förkylning-utvecklingsfas-tandsprickningskaoset vara någorlunda överstökat, så jag hoppas att allt går bra och att skrutten inte drabbas av akut separationsångest.

Jag får väl rapportera här imorgon hur det har gått.

För övrigt tänker jag förfesta ikväll, för första gången på gudarna vet hur länge. Nej, förresten, jag vet exakt när jag förfestade på alkohol senast, det var ungefär helgen innan jag blev gravid. Tydligen kände jag på mig att minst nio månaders avhållsamhet väntade, för då festade jag rejält, kan man väl säga. Ikväll tänkte jag inte vara så utsvävande, utan bara dricka upp den där miniflaskan med mousserande vin som stått och väntat i kylen alldeles för länge. Gott!

Det går framåt!

Vi var inne hos grannen och fikade i förrgår. Hos grannen finns lilla N, som är en dag äldre än Dante. N är en aktiv ung dam som numera hasar sig fram snabbt och effektivt på mage med hjälp av armstyrka. Uppenbarligen tog Dante intryck, för igår knäckte även han framåthasningens gåta. Ibland kommer han fortfarande bakåt istället för framåt, men han övar flitigt.

Då kanske han slipper löständer trots allt

Det är helt klart tänder på gång. Ingenting har brutit genom ytan, men det går att se var de små risgrynen ska komma upp. Om man får. Dante drar inte undan tungan i första taget. Tvärtom sträcker han gärna ut den för att smaka på fingrar och annat som kommer i närheten.

Jag som nästan började tro att han inte skulle få några tänder.

Apropå Murphys lag...

För omkring en timme sedan tänkte jag passa på att göra min "hemläxa" i Alexanderteknik. Den går i princip ut på att ligga på golvet i tjugo minuter med en bok under huvudet. För att det inte skulle bli så hårt och kallt tänkte jag göra som min lärare tipsat och lägga mig på ett liggunderlag.

Liggunderlaget fanns i förrådet under trappan. Längst in. Framför liggunderlaget stod en fotogenlykta (som någon intelligent människa, kanske jag själv, ställt där). Givetvis välte lyktan när jag drog fram liggunderlaget. Till saken hör att just den här lyktan har en synnerligen idiotisk konstruktion med ett löst lock på behållaren med fotogen.

Just det. Fotogen på golvet i förrådet. Det överfulla förrådet under trappan. Jag låg på knä, inklämd mellan golfbagen, whiskyhyllan och julsakerna och torkade fotogen på ett sparsamt upplyst golv.

När jag hade kravlat mig upp och ut insåg jag att även fotogenlampan var alldeles kladdig, så jag tvättade den, alltmedan köksfläkten stod på max för luktens skull. Det fotogen som var kvar i lampan hällde jag tillbaka i originalflaskan. Riktigt vad vi ska göra med lampan vet jag inte, men jag känner mig inte bekväm med att elda en lampa som läcker om den skulle råka välta. Nu ställde jag den i alla fall på utsidan, tömd och ursköljd.

Väl tillbaka i köket hade jag såklart råkat skvätta fotogen på Dantes vällingflaska, så det blev till att diska den också. Det stank nu fotogen i hela köket, så jag öppnade ett fönster för att vädra igenom köket lite fortare.

Då välte jag en blomkruka på fönsterbrädet. Blomjorden var vackert dekorerad med små stenar som spred sig på köksgolvet.

Jag tog det faktiskt ganska bra, viftade lite argt med handduken jag höll i (jag hade precis torkat händerna) och kunde till och med skratta åt eländet. Jag plockade upp stenarna, släpade fram dammsugaren och dammsög upp jorden och konstaterade att jag tar och gör den där övningen lite senare istället.

Åh, jag glömde. Mitt i alltihop ringde såklart ett marknadsundersökningsföretag också.

Mei tai!

En mei tai är en typ av bärsele som har sitt ursprung i Kina. Min första kom idag, en Kozy Carrier köpt från Eden Baby. Färgen heter Monroe, och så här fin är den!

Lätt att knyta, kändes väldigt bekväm och mysig. Dante tuggade lite på det och godkände den tydligen, för han somnade sedan i den.

Papper är gott

På golvet i arbetsrummet står två rejäla papplådor av den här typen. Sedan ungefär två minuter vet jag inte längre vad det är i dem. De hade nämligen fram till för ungefär två minuter sedan etiketter. Nu är större delen av de etiketterna i Dantes mage (resten, ett par blöta små klumpar, ligger i vår papperskorg).

Vi måste för övrigt göra något åt vår vana att förvara tidskrifter i ett lågt tidningsställ. Christians Svensk golf har blivit ganska hårt åtgånget på sistone.

Annars kan riva papper tydligen vara hur kul som helst.

33

Så har man fyllt år då. Egentligen var det ju i förrgår, men med förkylningar och allt har jag inte haft ork att skriva något här förrän idag. Hur som helst "fyller jag år" på lördag också, eftersom det är då vi ska fira med familjen (fast mina föräldrar fuskade och kom med tårta och presenter i förrgår också).

Projekt sy egna tygblöjor är nu igång på allvar. Den första blöjan är halvfärdig, men tyvärr verkar den bli alldeles för stor. Bättre det än för liten, växa i den lär han ju göra, den lille. Jag ska lägga upp en bildserie här sedan, om det blir på den första blöjan vet jag inte än (det beror på hur den blir). Tre blöjor har jag tänkt sy nu.

Roligast just nu, enligt Dante, är handdockor. Vi har en gratisdocka från Libero som han blivit stormförtjust i, men att bara dra en strumpa över handen funkar utmärkt (Hej Lillstrumpa och Syster Yster?).

Nu måste jag gå och hindra Dante från att dra i telefonsladden.

"Nej till moské vid Ramberget"

Sverigedemokraterna vill inte att det ska byggas en moské vid Ramberget på Hisingen. Därför trycker Sverigedemokraterna upp en liten pamflett. Denna delar de sedan ut till alla hushåll i närheten, även sådana som vårt, som har en klar och tydlig skylt på brevlådan där det står att vi inte vill ha någon reklam.

Möjligen tolkar Sverigedemokraterna begreppet "samhällsinformation" på ett synnerligen vitt och eget sätt.

I den lilla pamfletten ("Nej till moské vid Ramberget" kallad) kan man bl a läsa följande sköna åsikt: Sverige har religionsfrihet, men det förutsätter inte att vi måste ge bygglov till moskéer. Tja, så kan man ju se det. Då antar jag att Sverigedemokraterna i konsekvensens namn inte heller vill ge bygglov till kyrkor och andra religiösa samfunds byggnader?

Sedan går de på om att saudiska staten bekostar bygget, om saudiska statens så kallade kulturimperialism, och om de saudiska sharialagarna. Visst kan man diskutera det moraliska i att en stat med lagar som tillåter exempelvis bestraffning av brottsoffer finansierar ett moskébygge i en modern och någorlunda jämställd stat som Sverige, men det är ganska uppenbart att det inte är där skon klämmer.

Vi säger inte att alla muslimer är terrorister, inleds ett stycke, som sedan uteslutande handlar om just muslimska terrorister. Om Sverigedemokraterna inte tycker det, varför i så fall fästa uppmärksamheten på det? Varför dra upp kopplingar mellan terrorceller och moskéer om inte syftet är att få denna obyggda moské att framstå som rena plantskolan för terrorister?

Pengar till kampanjen vill de ha också. Men några kontaktuppgifter - e-mail eller telefonnummer - finns inte (är de rädda för arga mail?), bara en hemsideadress som jag inte tänker öka på statistiken för genom att länka till.

Många göteborgare vill inte se stora moskéer i stadsbilden, står det. Det låter som om moskén ska ligga mitt i centrala stan (vilket inte är fallet). Kära Sverigedemokraterna, jag skiter fullständigt i om det ligger moskéer lite varstans - jag har bott granne med en moské, och jag har bott granne med en kyrka, och gissa vilken som störde mig mest? Inte var det moskén som drämde igång med denna eviga klockklang titt som tätt. Vi har religionsfrihet, och det betyder för mig att alla som tillhör någon religion som inte direkt går ut på att skada andra (det kanske finns några sådana suspekta små sekter, men mig veterligt går få religioner ut på just detta) ska ha rätt till en plats där de kan utöva sin religion. Det må vara en kyrka, en moské eller en glänta i skogen.

Och hörni - var snälla och låt bli att lägga er främlingsfientliga skit i min brevlåda i fortsättningen.

Tack.

Dagens ljud

Dante har upptäckt ett nytt ljud idag. Han suger in underläppen under överläppen och släpper, så att det smaskar till. Roligast är när jag härmar honom, då ler han stort.

Han har förresten sovit lite bättre inatt. Och verkar börjar återfå intresset för amningen även på dagtid.

Själv längtar jag efter att han ska sova så bra att jag kan lägga honom i hans egen säng igen. Jag sover ju som en kratta när han ligger intill och klistrar på mig hela tiden. Ska försöka inatt, kanske kan jag få sova själv några timmar åtminstone.

För övrigt har jag dragit på mig rethosta. Jag insåg inatt varför det heter just "rethosta". Det är som att man har en liten elak jäkel i halsen som hoppar upp och säger "haha, nu trodde du du skulle få sova, va!" varenda gång man hostar. Irriterande värre är det.

Schakt 005: Mardrömmar i midvintertid och andra morbiditeter

Mellan förkylningsattackerna har jag faktiskt hunnit läsa lite också - den femte novellantologin från Schakt med den lockande titel som anges ovan. Schakt-antologierna brukar över lag vara bra, men jag var väl inte helt lyrisk över nummer 004 (som kom i somras). Som tur var är redaktören Kent Björnsson tillbaka på spåret igen, och har denna gång valt ut fem noveller med utgångspunkt från de faror som lurar i vintertid.

En enda novell får betyget "godkänd" - inledningsnovellen Under isen av Andreas Roman. Upplägget är typisk för skräcknovellen - någon får ett gott råd, struntar i det, och sedan går det illa (herregud, jag har nog själv skrivit ett par noveller på det temat - som tur är går det att variera i det oändliga). Inget större fel med det, men i just den här novellen tycker jag det brister lite i genomförandet. Jag saknar en tydligare huvudperson, jag tycker språket känns lite svajigt, och över huvud taget grips jag inte särskilt av novellen.

Resten av novellerna är alldeles ypperliga. Gull Åkerbloms Till dig, att veta är vackert tragisk och mystisk, A R Yngves Quadrillenium är kort men snygg (här kan inflikas att jag tycker Yngve är en helt okej författare av ungdomsromaner men en alldeles utmärkt författare av vuxennoveller). Tobias Landströms avslutande En halvmeter snö är både spännande och otäck och lämnar kvar den där läskiga känslan av att det är någon där som inte borde vara det. Och det är väl det vi vill ha av skräckberättelser, eller hur?

Starkast lyser dock Johan Theorins Endast jag är vaken. Effektivt berättad med antologins klart snyggaste språk, obehaglig med underströmmar av bläcksvart humor. Något jag varmt rekommenderar till dig som inte tror på tomten.

Det här kan mycket väl vara den bästa Schaktutgåvan hittills. Keep up the good work!

(Jag läser för övrigt på Schakts hemsida att endast 7 exemplar finns kvar i lager. Skynda fynda!)

Min son är en masochist, del 2

Idag satt han och slog sig själv i huvudet med en träslev. Det var tydligen hur kul som helst. Jag funderade på om jag borde hindra honom, men jag tänkte som så, att slår han så hårt att det verkligen gör ont, så kommer han förmodligen att börja gråt.

Det gjorde han inte.

För övrigt är det synd om både mor och son idag. Det är synd om sonen för han är jätteförkyld fortfarande, och dessutom fontänkräktes han upp all kvällsvälling och förmodligen en del av fruktpurémellanmålet också förut. Som tur var ammade han ordentligt vid nattningen, från båda brösten, så mat och vätska har han fått i sig i alla fall.

Och det är synd om mig för att Dante höll mig vaken halva natten till idag med sin förkylning (inte ligga, inte amma, inte ha napp, hostar precis när han somnat, piggnar till och jollrar, gallskriker... ja, det sammanfattade väl det hela). Jag hoppashoppashoppas att han sover lite bättre inatt. Och jag med.

Min son är en masochist

Eller "en sån där maskinist" som kompisen C uttryckte det en gång för väldigt många år sedan.

Dante sitter och dunkar bakhuvudet i stolsryggen på barnstolen. Om och om igen medan han ler stort. Stolen är förvisso av plast (all hail Ikea!), och han slår knappast hårt, men nojig som man är ser jag framför mig hur han skaffar sig hjärnskador helt på egen hand.

Eller inte.

Knäpp unge, hur som helst.

Dante vid middagsbordet