Amningshysteri och samhällets normer

Fastnade såklart på Aftonbladet, och kan inte låta bli att kommentera den här artikeln, och även kommentarerna kring den.

Folk som av olika anledningar haft problem att få amningen att funka, eller inte velat amma, pratar gärna vitt och brett om "amningshysterin" och "amningsfascisterna" i Sverige. Nu kanske jag hade sett saken annorlunda om jag själv varit i den situationen - för oss funkade amningen ändå bra efter lite inledande krångel, och jag var väldigt inställd på att amma, eftersom jag är övertygad om att amning är det bästa för barnet, och mamman, av flera skäl.

Men vad som slår mig så fort "amningshysterin" dras upp, är alla de som vittnar om motsatsen. Om barnmorskor och BVC-personal som börjar tjata om ersättning fast det egentligen inte verkar behövas. Och framför allt om en tämligen stelbent amningsnorm som verkar finnas i Sverige. Den ser ut ungefär så här:

- Du ska amma ditt barn när det är nyfött (annars är du en dålig mamma som inte vill ditt barns bästa)
- Du ska helamma i fyra månader
- När barnet är fyra månader ska du börja ge det puréer och gröt
- När barnet är sex månader ska du börja ge det välling. Ungefär då ska det också äta lite större matportioner. Och eftersom det här och var hävdas att barn behöver inte äta på natten efter sex månaders ålder så är det bäst att du börjar dra ner på nattamningen också (även om ditt barn "protesterar").
- Du ska sluta amma ditt barn när det är någonstans mellan 6 och 10 månader. När det passerat 8 månader bör du inte amma det mer än ett par gånger per dygn och helst inte offentligt.
- Du är udda och lite underlig om du fortfarande ammar ett barn som är över året. I synnerhet om du ammar det mer än en eller ett par gånger per dygn.

Detta trots att de svenska riktlinjerna talar om helamning (dvs. enbart bröstmjölk och AD-droppar, inte amning och smakportioner som många verkar tro) i sex månader och att det är "fördelaktigt om bröstmjölk utgör en del av kosten under hela första levnadsåret eller längre" (min kursivering). (WHO rekommenderar för övrigt att man ammar sina barn i två år eller mer, och tvärt emot vad många tycker om långtidsamning så är det rent biologiskt det naturliga för människan - vi är gjorda att ammas till ungefär två till fem års ålder, eller rentav ännu längre.

Jag ska erkänna att jag har svårt att förstå hur man kan välja bort amningen, men jag tror inte det automatiskt gör någon till sämre mamma. Jag anser att man kan göra mycket värre saker mot sitt barn än att inte amma det (även om vi utelämnar uppenbara övergrepp ur diskussionen). Men vad som gör mig irriterad är att det gnälls om amningshysteri, samtidigt som normen slår lika hårt mot de som av olika anledningar ammar sina barn längre och oftare än de flesta andra.

Jag skulle önska att BVC var bättre på att följa direktiven och berätta varför det är bra att helamma sex månader och amma ett år eller mer, men jag skulle också önska att de stöttar mammor som inte vill amma, eller inte orkar kämpa med något som inte fungerar för dem, för trots allt verkar många av de här mammorna ha känt sig tvingade till att fortsätta försöka amma trots att de mått dåligt av det. Och jag skulle önska att folk i allmänhet lät amningen vara upp till var och en. Låt folk amma sina femåringar eller flaskmata sina tvåveckors.

För övrigt anser jag att det bara spär på all eventuell skuld att göra amningen till en jämställdhetsfråga. Det går att vara jämställd på oändligt många andra sätt.