Det är tyst här hemma. Inga ilskna skrik över att kylskåpsdörren stängs eller blöjan ska bytas. Inget trummande av små knän och händer mot golvet. Ingen trött liten Dante som vill ha välling och sedan nattas.
Samtidigt förundras jag över de eoner av tid som tycks öppna sig när man är hemma utan barn. Och hur snabbt de där eonerna av tid förbrukas. Innan jag åt middag hade jag massor av tid, jag skulle gå en promenad och redigera en novell som blivit liggande alldeles för länge. Sedan var klockan helt plötsligt halv sju och jag var hungrig, någon promenad hade jag inte gått och novellen har förblivit oredigerad. Å andra sidan lyxade jag med en kvällspromenad nyss (det var länge sedan!). Nu ska jag se på film resten av kvällen, tänkte jag.
Men tyst är det.
1 kommentar:
Jag har aldrig varit utan Klanton i hemmamiljö, bara flytt fältet en helg eller två för att konferera och årsmöta. Inte riktigt samma sak. Men snart, blott om ett par veckor eller så, skall min son och hans far fara till det nordliga Nord och jag skall vara hemma ensam i en hel vecka. Hua. Med skräckblandad förtjusning ser jag fram emot mina ensamma kvällar... (som kanhända kommer att fördrivas på diverse uteserveringar? Vad vet jag?)
Men nu är väl plutten i säkra händer igen?
Syns i morgon!
Skicka en kommentar