mm jn-

Okej, nu blev jag sådär löjligt mammastolt över min smarta son. Han har just visat att han kan öppna dvd-luckan på datorn (just det visste jag i och för sig), ta en skiva, placera den i facket och stänga igen.

Mig veterligt har varken jag eller Christian någonsin visat honom detta.

Titeln på det här inlägget har han skrivit helt själv.

Inte längre mammaledig

Sådär. Nu är jag officiellt inte längre föräldraledig.

Dagisinskolningen kan betraktas som färdig. Idag lämnade jag Dante 8.30 och sade hejdå. Han började gråta när jag gick - inte jättemycket men ändå - så det var med blandade känslor jag promenerade hem. Jag som inte skulle lämna ett gråtande barn! Eller? Men jag vet - eller tror mig veta - att Dante känner sig trygg på dagis, åtminstone med sin gulliga inskolningsfröken D som han har blivit väldigt förtjust i. Så fort jag kom hem ringde jag, och det var lugna puckar. Han hade slutat gråta väldigt fort. Fröken D ringde även kvart över tolv för att meddela att gossen nu hade somnat, och när jag hämtade honom halv två visade hon bilder hon tagit under dagen. Skönt att få veta sådant utan att fråga! Och Dante verkade nöjd om än lite trött när jag hämtade honom. Det enda jag egentligen märkt på honom nu de senaste dagarna är att han har blivit väldigt kramig och helst vill sova bredvid mig på natten. Jag antar att han behöver tanka lite närhet och trygghet, och det är helt okej. Själv känner jag att jag behöver "tanka Dante" nu när jag inte längre kommer att få hela dagarna med honom.

Mina "Dante-fria timmar" ägnade jag idag åt min favoritinstitution (nu när jag inte längre behöver ha med CSN att göra): Arbetsförmedlingen. Inskrivning idag. Handlingsplan imorgon. En massa papper att fylla i. Basinformation nästa vecka (att jag redan varit på den där satans basinformationen två gånger och att de mest ägnar sig åt att upprepa allt som står på deras hemsida har ingen betydelse, alla måste dit). Samtal till Försäkringskassan och a-kassan. Fem timmar gick väldigt fort, kan man väl säga. På ett inte-roligt sätt.

Annars är min plan enkel och självklar, men kräver visst mått av självdisciplin: De timmar Dante är på dagis är min arbetstid. Då ska jag ägna mig åt att 1) söka jobb, 2) skriva. Jag får m a o inte diska, lägga in tvätt, handla mat, städa, eller för den delen promenera, läsa, slösurfa eller sova. De senare sakerna kan jag nog hålla mig borta från med lite ansträngning. Hushållsgrejerna är värre. Det är så lätt att "passa på" när huset är tomt och ingen stör.

För övrigt är Dante en hejare på att dammsuga. Eller, nåja, det tog längre tid och blev nog inte lika rent, men han tyckte det var väldigt roligt att hjälpa mig hålla dammsugarmunstycket och dra över golvet. Tror ni det håller i sig tills han blir gammal nog att göra det själv?

Att vara tretton månader

Det är inte lätt att vara Dante just nu.

Han har lärt sig att gå. Ett helt nytt sätt att uppleva världen på! Och nu kan han förflytta sig ännu snabbare bort från mamma och pappa. Skrämmande och omvälvande när man är ett år. Dessutom ramlar han allt som oftast på de ännu ostadiga benen. Aj aj.

Han säger inte så mycket än (mer än "mam-mam", "bappa" och några ljud för olika djur), men man märker på honom att det har hänt massor med språkutvecklingen. Han förstår mycket mer av vad vi säger, och han formar ljud på ett nytt sätt. Över huvud taget har han börjat visa att han har lagt ihop två och två under alla dessa månader som han tittat och begrundat. Som när han för första gången höll i en hårborste och genast började borsta mitt hår. Eller när han vet att en hund är en hund, oavsett om den är liten eller stor, lurvig eller korthårig.

Och så har dagisinskolningen börjat. Varje dag på det där nya stället med nya vuxna, och en massa barn - det är han inte van vid, och hittills har ögonen gått i kors på honom av trötthet när vi gått hem, trots att vi inte varit där längre än en och en halv timme.

Till råga på allt har pappa försvunnit på jobb igen.

Dante är orolig. Han vill ha nappen hela tiden nu. Han är jättetrött, men sover ändå inte mer än vanligt. Han vägrar bli buren när han ska somna. Han vill ligga i sin säng, men kommer inte till ro. Han vill inte sova, fast han är jättetrött. Han ska upp och gå istället. Han blir övertrött och skriker. Han skrattar och busar och gråter i nästa sekund, för att sedan skratta igen. Han vill så mycket han inte klarar, och han vill saker han inte får. Han vill vara nära, men inte åka sjal, eller så vill han upp på ryggen (häromdagen gick han t o m och hämtade sjalen och pekade och visade tydligt att han ville åka på mammas rygg ett tag), men ner igen efter fem minuter. Han går och ramlar och slår sig och gråter av trötthet och frustration i mammas famn.

Stackars Dante. Jag själv är jättetrött efter evighetslånga nattningar och gnällighet och skrikperioder, men ändå så är det mest bara synd om Dante. Jag hoppas, hoppas att det snart går över, att han vänjer sig, lär sig, hittar balansen i tillvaron igen.