Sådär. Nu är jag officiellt inte längre föräldraledig.
Dagisinskolningen kan betraktas som färdig. Idag lämnade jag Dante 8.30 och sade hejdå. Han började gråta när jag gick - inte jättemycket men ändå - så det var med blandade känslor jag promenerade hem. Jag som inte skulle lämna ett gråtande barn! Eller? Men jag vet - eller tror mig veta - att Dante känner sig trygg på dagis, åtminstone med sin gulliga inskolningsfröken D som han har blivit väldigt förtjust i. Så fort jag kom hem ringde jag, och det var lugna puckar. Han hade slutat gråta väldigt fort. Fröken D ringde även kvart över tolv för att meddela att gossen nu hade somnat, och när jag hämtade honom halv två visade hon bilder hon tagit under dagen. Skönt att få veta sådant utan att fråga! Och Dante verkade nöjd om än lite trött när jag hämtade honom. Det enda jag egentligen märkt på honom nu de senaste dagarna är att han har blivit väldigt kramig och helst vill sova bredvid mig på natten. Jag antar att han behöver tanka lite närhet och trygghet, och det är helt okej. Själv känner jag att jag behöver "tanka Dante" nu när jag inte längre kommer att få hela dagarna med honom.
Mina "Dante-fria timmar" ägnade jag idag åt min favoritinstitution (nu när jag inte längre behöver ha med CSN att göra): Arbetsförmedlingen. Inskrivning idag. Handlingsplan imorgon. En massa papper att fylla i. Basinformation nästa vecka (att jag redan varit på den där satans basinformationen två gånger och att de mest ägnar sig åt att upprepa allt som står på deras hemsida har ingen betydelse, alla måste dit). Samtal till Försäkringskassan och a-kassan. Fem timmar gick väldigt fort, kan man väl säga. På ett inte-roligt sätt.
Annars är min plan enkel och självklar, men kräver visst mått av självdisciplin: De timmar Dante är på dagis är min arbetstid. Då ska jag ägna mig åt att 1) söka jobb, 2) skriva. Jag får m a o inte diska, lägga in tvätt, handla mat, städa, eller för den delen promenera, läsa, slösurfa eller sova. De senare sakerna kan jag nog hålla mig borta från med lite ansträngning. Hushållsgrejerna är värre. Det är så lätt att "passa på" när huset är tomt och ingen stör.
För övrigt är Dante en hejare på att dammsuga. Eller, nåja, det tog längre tid och blev nog inte lika rent, men han tyckte det var väldigt roligt att hjälpa mig hålla dammsugarmunstycket och dra över golvet. Tror ni det håller i sig tills han blir gammal nog att göra det själv?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar