Det är inte lätt att vara Dante just nu.
Han har lärt sig att gå. Ett helt nytt sätt att uppleva världen på! Och nu kan han förflytta sig ännu snabbare bort från mamma och pappa. Skrämmande och omvälvande när man är ett år. Dessutom ramlar han allt som oftast på de ännu ostadiga benen. Aj aj.
Han säger inte så mycket än (mer än "mam-mam", "bappa" och några ljud för olika djur), men man märker på honom att det har hänt massor med språkutvecklingen. Han förstår mycket mer av vad vi säger, och han formar ljud på ett nytt sätt. Över huvud taget har han börjat visa att han har lagt ihop två och två under alla dessa månader som han tittat och begrundat. Som när han för första gången höll i en hårborste och genast började borsta mitt hår. Eller när han vet att en hund är en hund, oavsett om den är liten eller stor, lurvig eller korthårig.
Och så har dagisinskolningen börjat. Varje dag på det där nya stället med nya vuxna, och en massa barn - det är han inte van vid, och hittills har ögonen gått i kors på honom av trötthet när vi gått hem, trots att vi inte varit där längre än en och en halv timme.
Till råga på allt har pappa försvunnit på jobb igen.
Dante är orolig. Han vill ha nappen hela tiden nu. Han är jättetrött, men sover ändå inte mer än vanligt. Han vägrar bli buren när han ska somna. Han vill ligga i sin säng, men kommer inte till ro. Han vill inte sova, fast han är jättetrött. Han ska upp och gå istället. Han blir övertrött och skriker. Han skrattar och busar och gråter i nästa sekund, för att sedan skratta igen. Han vill så mycket han inte klarar, och han vill saker han inte får. Han vill vara nära, men inte åka sjal, eller så vill han upp på ryggen (häromdagen gick han t o m och hämtade sjalen och pekade och visade tydligt att han ville åka på mammas rygg ett tag), men ner igen efter fem minuter. Han går och ramlar och slår sig och gråter av trötthet och frustration i mammas famn.
Stackars Dante. Jag själv är jättetrött efter evighetslånga nattningar och gnällighet och skrikperioder, men ändå så är det mest bara synd om Dante. Jag hoppas, hoppas att det snart går över, att han vänjer sig, lär sig, hittar balansen i tillvaron igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar