Dumma mamma

Note to self: aldrig aldrig ALDRIG gå på promenad med Dante utan att ha med sig bärsjal, skor (till Dante) samt regnkläder (till densamme).

Nej, men det regnar ju, så han ska ändå helst inte upp ur vagnen och jag kan ändå inte bära honom utanpå en regnblöt jacka, och förresten är han ju jättetrött och kommer snart att somna och det är ju det som är poängen med hela promenaden.

En timme senare hade den lille fortfarande inte somnat, men började däremot tycka att det var tråkigt att åka vagn. Han ville bli upplyft. Jag försökte berätta för honom att jag inte hade något att bära honom i, men han insisterade, så jag tänkte att han får väl sitta på höften så länge jag orkar (här vill jag bara inflika att min lilla guldklimp troligen passerat 14-kilosstrecket nu). Nej, då var det inte heller bra. Den lilla solstrålen var nu ett väldigt argt åskmoln som skrek och ville ner på marken. (Och här vill jag inflika att han hade på sig mjukisbyxor och mockasiner - han ska ju ändå bara sova i vagnen - samt att det alltså hade regnat och var blött på marken.)

Jag ägnade en god stund åt att försöka övertala honom om att han hade två alternativ, antingen sitta i min famn eller i vagnen, men han envisades med att båda dessa alternativ var förkastliga och att mamma var dum.

Mamma kände sig verkligen dum. Medan mitt tålamod försvann i rasande fart försökte jag få ner honom i vagnen, vilket han vägrade, och till slut lackade jag ur och satte ner honom på den blöta asfalten medan jag vände sittdelen framåt och höjde sätet till sittläge igen, ackompanjerad av Dantes illvrål. (Jag vet nämligen av erfarenhet att när det blivit tråkigt att åka åt ena hållet så kan det andra hållet duga en stund.) I med ungen - han protesterade men vred sig i alla fall inte som en väldigt stark mask längre - dra några djupa andetag, krama mitt barn och sedan började gå.

Dante kluckade glatt, och satt sedan tyst och nöjd framåtvänd i ca fyra minuter, varpå huvudet föll ner och han slocknade. En lätt darrig mamma fällde ner sätet till liggläge, drog upp suffletten, drog ytterligare några djupa andetag och ägnade en tanke åt de boende på villagatan som eventuellt bevittnat (och hört) kampen mellan mor och son. Jag är övertygad om att de tyckte att jag var en hemsk mamma, men det skiter jag faktiskt i eftersom jag vet hur läget var.

Däremot gör jag ännu en gång den mentala noteringen: aldrig aldrig ALDRIG gå hemifrån utan att vara beredd på att min son behagar bli buren eller gå på marken en stund. Aldrig.