Årets mörkaste dag

Dagarna virvlar förbi, fyllda av julstök, jobb, allt diverse man måste göra för att få sin vardag att fungera. Det känns som om det inte hänt något anmärkningsvärt nog att berätta om här, samtidigt som det självklart händer massor varje dag. I veckan som har gått har jag mest jobbat, långa dagar med lite mer att göra för varje dag som går. Jodå, folk handlar fortfarande julklappar till barnen, trots kristider och allt vad löpsedlarna talar om. Möjligen köper de billigare saker. Mycket att göra för oss som jobbar i butiken är det hur som helst.

Gårdagen ägnades främst åt julstädning samt två turer till Blomsterlandet. Anledningen till att det blev två turer är klassisk: när jag stod i kassan och skulle betala insåg jag att jag inte hade kortet med mig. Bra där. Hem och tillbaka igen alltså. Som tur är var det nästgårds. Ett par röda begonior till köksfönstret, en röd amaryllis på väg att slå ut, ett par hyacinter och lite pynt blev det. Hyacinterna, pyntet och ytterligare några hyacinter jag hade hemma förvandlades till julgrupper, så nu är det julfint i fönstren. Och granen togs in och kläddes, till Dantes fascination. Han vill tyvärr väldigt gärna dra ner julgranskulorna (vi har inget ömtåligt pynt i år, kan jag meddela), men har nu efter en kväll och en dag av tillsägelser gått över till att mestadels nöja sig med att peta på dem.

Idag åkte vi till Liseberg, vilket kändes som en god idé imorse (när solen sken), en hyfsad idé så länge regnkläder inkluderades när vi åkte hemifrån i duggregnet och en urusel idé när vi hade gått runt i någon timme och det började ösregna. Då åkte vi hem, några kronor fattigare och en inbjudan till ett par bekanta vi sprang på rikare.

Idag är det vintersolståndet, Yule, dagen då Solguden föds på nytt och året vänder mot ljusare tider. Det har varit en bra dag.

Dumma Luther

Så har jag begått vab-premiär. Vård Av Barn, för er som inte själva befinner er i småbarnsträsket. Dantes snorighet eskalerade inatt med skrikattack och förmodligen lite feber. I morse var han snorig och grinig värre, så jag beslutade att han skulle vara hemma idag, något jag sedan var väldigt glad för - han var jättetrött hela förmiddagen och sov sedan nästan två och en halv timme på eftermiddagen (jämfört med ca en timme i vanliga fall). Nu ikväll däckade han mer eller mindre så fort vi släckte ljuset, en dryg halvtimme tidigare än normalt.

Samtidigt kändes det nästan som att jag skolkade från jobbet. Jag var ju frisk och på benen, och led dessutom av dåligt samvete eftersom jag ju vet hur mycket de förmodligen hade att göra på jobbet. Det kändes lite som att lämna mina kollegor i sticket, samtidigt som jag ju vet att det är så här det är att ha småbarn, och det vet de också.

Men ändå. Luther sitter där på axeln och trilskas ibland. Dumma Luther.

Dagens konstigaste kommentar

Mycket får man höra när man jobbar i butik. Idag hade jag en kund, en äldre dam som skulle köpa en docka till sitt barnbarn. Det skulle inte vara en pojkdocka, till att börja med. Okej, de här dockorna är ju könsneutrala, men de har ju olika kläder, så då kan vi väl titta på de som inte blått på sig, då. Jag visade några varianter, här är en med hår, den här har sådana här kläder, och här har vi en afrikansk och en asiatisk docka också.

"Ja, nej, det är ju ett svenskt barn som ska ha den, så det blir nog bäst med en av de vita dockorna", sade kunden då.

Huh? tänkte jag.

Mammor, pappor och gos

Jag hälsade på Albins mamma härom dagen. Albin går på Dantes dagis, och när jag mötte hans mamma på väg hem och hälsade, så slog det mig att just det där är något signifikant för det liv jag har gått in i sedan jag fick barn. Man möter, småpratar och till och med för ganska långa samtal med personer man enbart känner som "Albins mamma" eller "Emblas pappa". Det är liksom nog att lära sig hålla kolla på vilka barn som hör ihop med vilka föräldrar, presentationer tycks överflödigt bara man vet vad barnet heter. Jag satt till och med och pratade i sandlådan med Davids och Eriks mamma, och var tvungen att fråga henne vad det nu var hennes barn hette igen, eftersom jag glömt bort det sedan sist (ärligt talat var det nog bara ett av barnen jag faktiskt hade hört namnet på). Att däremot själv presentera mig och fråga efter hennes namn föll mig inte in, och inte henne heller, tydligen.

Jag undrar om det här innebär att man som förälder definieras helt och hållet efter sitt barn, åtminstone i andra föräldrars ögon.

Dante har för övrigt blivit en riktig liten kramkille. "Får mamma gos?" kan jag fråga - då kommer han fram och lägger huvudet mot mig. Gooos! Sedan springer han iväg och leker igen. Och jag är alldeles varm inombords.