Skrivövning: Låtsaskompis

Jag har börjat göra skrivövningar igen, något jag vet brukar föda väldigt många novellidéer. Alltid nyttigt. Jag hämtar övningarna från SkrivPuff, som presenterar en ny övning varje dag. Inte för att jag gör en varje dag, men ett par i veckan är en målsättning så god som någon. Dagens övning, "låtsaskompis", följer här:

En hägring skimrade i skuggan under en stor lind. Den väntade. Snart skulle chansen komma, trodde den.

Linden stod på en gårdsplan framför ett gulmålat trähus, ett vårdträd lika gammalt som huset. Det fanns två små flygelbyggnader, en som tjänade som garage och förräd och en som numera var gäststuga. Linden stod i en rundel, och runt om rundeln var det grus. Framför gäststugan, i gruset, satt två barn och lekte. De samlade gruskorn i händerna, ramsade och kastade upp gruset för att se hur många av de små stenarna som landade på deras framsträckta handlovar. De räknade stenar, fnissade, och försökte igen.

Hägringen väntade.

Så reste sig ett av barnen. Hon borstade grusdamm från händerna och förklarade att hon skulle hem och äta. Hon vinkade och gick sedan utan vidare ceremonier ut genom järngrindarna. Hennes kamrat såg efter henne en stund, petade sedan lite håglöst i gruset.

Här kom den. Chansen.

Hägringen tog form, gled fram ur skuggan. Barnet i gruset såg inte upp, men log plötsligt.

”Ska vi leka hur-många-barn?” frågade hon ingen särskild. ”Jag heter Stina. Vad heter du?”

”Pratar Stina med sig själv?” frågade en ung kvinna som satt i köket och drack kaffe tillsammans med Stinas mor.

Stinas mor ställde ner sin kaffekopp och lutade sig fram för att titta ut. Hon skrattade till.

”Ja, det är visst typiskt med låtsaskompisar i den åldern”, sade hon. Hon mindes sin egen hemliga låtsaskompis från barndomen.

För visst hade det väl varit på låtsas?

Till Paris, till Paris...

...ska vi rida på en gris.

Eller flyga. Det går också bra. Jag och kompis E. Jag ser fram emot en helg fylld av shopping, turistande, arkitektur, god mat och gott vin och en himla massa tjejsnack.

Au révoir!

Vägg

Arbetet med den där romanen som jag av lite obskyra skäl kallar "Skymningstid" har traskat på under sommaren och hösten, men på sistone har jag märkt att jag har stött på en vägg. Det började egentligen för ett par veckor sedan. Jag märkte att jag helt plötsligt började ägna mig väldigt mycket åt att skriva små bakgrundsavsnitt om huvudpersonerna, eller räkna ut exakt hur gamla den kvinnliga huvudpersonens många syskon är. Emellanåt kunde jag kasta en blick på de avsnitt som så att säga låg längst fram i historien och tänka på vad som borde hända, för att i nästa sekund tänka "äsch, jag skriver det sen, jag skriver något annat nu". (För att sedan inte alls skriva något annat utan fastna i någon tråd på SB.)

Där någonstans började jag inse att jag befann mig vid en vägg, och jag har inte hittat dörren igenom (eller repstegen över) än.

Så, vad göra? Mitt ambitiösa mål för oktober (11 000 ord, eller drygt 350 ord/dag) kommer jag knappast att uppnå, så det har jag reviderat till en mer realistisk nivå på runt 200 ord om dagen. (Inget av detta motsvarar särskilt långa stunders skrivande, men det förutsätter ju att man vet vad man tänkte skriva om. Eller orkar tänka ut vad man borde skriva om.) En intressant sak jag hittade igår när jag för första gången på ett bra tag läste igenom min synopsis ordentligt var att jag faktiskt någon gång i våras har tänkt till och listat vad jag då trodde skulle vara romanens dramatiska höjdpunkter och spänningsmoment. Nu är det förstås inte säkert att saker och ting alltid blir som man trott, men jag börjar fundera på om jag kanske inte har skrivit lite för linjärt. Jag har nämligen en känsla av att jag skrivit väldigt många sidor utan att särskilt mycket hunnit hända, och det beror förmodligen på en tendens hos mig att fastna i redogörelser - beskrivningar, visserligen korta men ändå, vad huvudpersonerna gör hela dagarna, eller att jag tänker "äsch, det är ändå bara ett första utkast" och sedan fastnar i sidospår om den kvinnliga huvudpersonens alla syskon (för att ta ett exempel). Och vips så har jag fyllt dagens ordkvot utan att ha kommit någon vart i själva berättelsen.

Dessutom börjar jag känna ett visst behov av att läsa igenom vad jag redan har skrivit, eftersom jag börjar glömma bort detaljerna i vad som har hänt. Visst är det författarens frihet att ändra och revidera händelser i efterhand, men det underlättar om man redan från början är konsekvent när det gäller detaljer i stil med hyresvärdinnans utseende, inredningen i ett återkommande hem, namnet på gatan där den halvkriminelle köpmannen har sitt kontor och så vidare.

Så, än en gång, vad göra? Fokusera på de dramatiska höjdpunkterna och prova att helt enkelt skriva de scenerna först tror jag. Det kanske kan ta mig ur redogörelsesjukan. Det verkar funka för andra i alla fall.

Hallon

Det är inte ofta man går in i badrummet och helt och fullständigt utan ironi kan utbrista "här luktar det hallon!"

Just nu kan man det om man går in i vårt badrum. Så kan det bli när man tappar en hel burk hallon-bodyscrub i duschen.

Tji-bom-bam

Jag har alltid sagt att det är roligt om barn som knappt kan prata helt plötsligt lär sig säga något komplicerat ord. Goda vänner till oss brukar köra med "transformatorstation" (jag tror inte de lyckats få något barn att faktiskt säga det). Idag hörsammade i alla fall Dante min önskan. Han sade "cembalo".

Okej, han sade något som lät ungefär som "tjimbombam" men meningen var glasklar.

Jag är så stolt.

Dessa platsannonser...

För ett tag sedan skrev jag om Herr Frisör. Dagens knäppaste platsannons måste vara den där det bland kvalifikationerna önskades att den sökande skulle ha "stabilt familjeförhållande".

Jag är nästan sugen på att ringa dem och fråga vad sjutton de menar. Fast jag är helt ointresserad av jobbet. (Och förresten tror jag inte jag vill jobba någonstans där de lägger sig i mina familjeförhållanden.)