Besvikelse

Får man vara besviken på ett litet barn?

Nej, det är klart man inte får. Det lilla barnet kan inte ha framförhållning att fatta genomtänkta beslut, erfarenhet av hur olika situationer kommer att te sig, ansvar. Det är de vuxnas jobb.

Vi skulle på dockteater idag, Dante och jag. Så roligt, jag har så sällan möjlighet att hitta på saker med honom tycker jag, och teater är ju roligt - jag glömmer aldrig när jag spelade barnteater i gymnasiet, de förtrollade blickarna hos småttingarna i publiken. Och bästisen på dagis skulle ju med också med sin familj. Jag förberedde Dante - vi ska på dockteater, det blir spännande, W ska också med och det kommer att vara andra barn där. På teater sitter man stilla och tyst och tittar på allt spännande som händer därframme på scenen.

Dante var med på noterna. Han babblade glatt på om att gå på dockteater och träffa W.

Väl framme vid teatern blev Dante glad att se W, men också lite blyg eftersom W lekte med ett annat barn som Dante aldrig hade träffat. Och så gick vi in tillsammans med en massa andra barn och föräldrar, och Dantes kroppspråk började bli slutet, det här var lite läskigt med så mycket människor, stå nära mamma, vill bli buren, men han var ändå ganska lugn och stolt över att han fick hålla sin egen biljett.

In i själva teatersalongen (nåja, teaterrummet snarare - det var en liten teater). En tjej stod och skulle ta biljetten. Dante vill (såklart) inte lämna sin biljett till en okänd människa. I all välmening böjde hon sig ner och sade något vänligt, "hej,ska du på teater, då ska jag ta din biljett". Inget konstigt, men Dante stelnade till. Den okända människan PRATAR med mig! Och så gick vi in i ett mörkt rum, med en liten upplyst scen där en farbror satt och tittade på TV, och alla de andra barnen satt där..

Dante började gråta och ville ut. Jag försökte hyssja, lugna, men fick snart ge upp. Vi gick ut, stod utanför, jag tröstade, förklarade var som hände, peppade honom att gå in igen. Efter några minuter gjorde vi ett försök, efter att jag lovat att vi genast skulle gå ut om det blev läskigt. Det gick bra en liten stund. Dante blev fascinerad av vad som hände på scenen, men jag fick inte sätta mig, inte sätta ner honom, utan stå med honom i famnen. Flera gånger sneglade han på dörren, men pjäsen fångade hans uppmärksamhet de första gångerna. Sedan började han gråta igen utan synbar anledning och jag fick hålla mitt löfte och gå ut.

Därute satte vi oss i en soffa och Dante fick en banan. Han började genast prata om det som hänt på scenen i positivt tonfall - "grisarna dansar!" Men han visade inget intresse av att gå in igen, och jag ville inte pusha. Vi bläddrade i böcker tills pjäsen var slut och de andra kom ut. Jag småpratade med W:s föräldrar ett par minuter, sedan sade vi hejdå och gick åt varsitt håll. Dante som, gissar jag nu i efterhand, kände sig snuvad på lek med W, tvärvägrade sätta sig i bilen och fick ett raseriutbrott, för att sedan somna.

Själv körde jag därifrån med ögon fuktiga av besvikelse. Vi skulle ju gå på teater! Det skulle vara så roligt och mysigt och Dante skulle få en sådan där magisk upplevelse teater kan vara för små barn!

Man får inte vara besviken på ett litet barn som ställs inför en ny situation och inte vill vara med.

Men man kan få bli besviken på att saker och ting inte riktigt blir som man tänkt sig.