RS

Så har man haft närkontakt med det beryktade rs-viruset, då.

Det började med att Dante hostade några dagar förra veckan. Han hade feber på tisdagskvällen men var i övrigt pigg. Stella började hosta lite smått runt torsdag-fredag, men verkade inte särskilt påverkad i övrigt.

På lördagen slog förkylningen till på Stella. Hon skrek otröstligt, ville inte äta, hostade, hade rinnande ögon och feber, ett skolexempel på tidiga rs-symtom visade det sig. Hon var ändå relativt pigg på söndagen och måndag förmiddag, febern hade gått ner och hon åt visserligen mindre än vanligt men hon ammade i alla fall. Det är nog bara en vanlig förkylning, tänkte jag och skrattade lite åt min egen nojighet.

På måndag eftermiddag såg jag hur hela hennes mage hävde sig när hon sov i vagnen. Det såg inte bra ut, inte alls bra. Jag ringde sjukvårdsupplysningen. "Är du orolig, åk in", sade de. Jag bestämde mig för att avvakta, men bara någon halvtimme senare hävde sig magen ännu mer och jag såg att hon fick jobba för att andas. Jag ringde in svärmor att ta hand om Dante och åkte till barnakuten med en inte så stor men ändå högst påtaglig klump av oro i magen.

Barnakuten var välbesökt. Jag letade mig fram till en bänk inte alltför nära de andra sjuka barnen och väntade väl bortåt någon timme, innan vi fick träffa sköterska för bedömning. Vi blev därefter ivägslussade till en korridor, där jag placerades på en pinnstol med sköterskans förhoppning att det inte skulle dröja "flera timmar".

Det tog fyrtio minuter, och under den tiden försämrades Stellas andning ännu mer och blev direkt väsande, nästan flämtande. Precis när jag började fundera på att säga till någon, kom sköterskan och hämtade mig. Vi visades in i ett undersökningsrum, det kom en sköterska, en sköterska till, en läkare som blev tvungen att rusa iväg på akutlarm innan en annan läkare kom och hade tid att stanna. Det togs prover och Stella fick genast inhalera adrenalin. Där någonstans började jag förstå allvaret på riktigt - adrenalin, tänkte jag, det har man ju hört om kompisars småttingar som fått, barn med förkylningsastma, barn som nästan inte kunnat andas! När sedan läkaren sade något om inläggning förstod jag först ingenting och blev tvungen att fråga sköterskan som förklarade att Stella måste inhalera minst var tredje timme, hela natten. Så vi fick bli kvar.

Avdelning 330 nästa. Barsk sköterska som luktade rök tog hand om min lillskrutta medan jag rusade ner och lade på pengar på bilen. Mer inhalering, Alvedon, övertrött, sjuk och ledsen bebis som inte ville amma och gallskrek på rummet vi delade med tre andra barn och deras mammor. Till slut varvade hon ner, åt och däckade. Så även jag. Tills ett av de andra barnen började skrika.

En orolig natt. Personalen ville prompt att Stella skulle vägas före och efter amning för att se att hon fick i sig mat. Det skulle inhaleras. Bebisar skrek. Tidigt på morgonen har jag ett dimmigt minne av att barska sköterskan var inne och lade fram en Alvedon-supp till Stella och beordrade mig att väga före och efter nästa amning också.

Oro. Jag, som alltid litat på att min kropp klarar av att producera tillräckligt med mat åt mina barn, började undra. Om hon äter för lite, vad händer då? Vill de trycka i henne ersättning? Hon tar inte ens flaska! Hur mycket är tillräckligt? (Det visade sig att dagpersonalen sedan inte var så intresserade av vad den där vågen visade och lyssnade mer på mig när jag berättade hur jag upplevde hennes matintag. De såg ju dessutom att hon låg där och åt någon gång i timmen eller så.)

Tisdagen grydde och Stella mådde mycket bättre. Hon syresatte sig bra, andningen var långt ifrån lika ansträngd, hon var glad och flörtade och flinade mot alla som kom in i rummet. Hon åt. Efter lunch blev vi utskrivna och åkte hem en erfarenhet rikare. Hon är fortfarande hostig och snorig idag men annars är hon på det stora hela sitt vanliga glada jag igen.

Nu är det jag som är förkyld istället...