Jag satt och läste ett inlägg av Annelie Drewsen på Debutantbloggen om hur hon strukturerar upp de olika projekt hon har igång. Jag kommenterade något uppgivet med en fråga om hur sjutton man börjar, hur man marknadsför sig, hur man tar sig till den punkt där ens skrivande faktiskt ger en inkomst. Nu har hon skrivit ett inlägg om detta på Debutantbloggen, med flera matnyttiga tips. Tack än en gång, Annelie!
Jag läser och begrundar, och något slår mig. En insikt som gör lite ont, och som jag faktiskt skäms en smula över. Men här kommer den: Jag är alldeles för bekväm av mig.
Jag har alltid skrivit, eftersom jag älskar att skriva. Jag kan inte låta bli att skriva. Det är så jag uttrycker mig bäst. Och självklart vill jag gärna att andra ska läsa det jag skrivit. Problemet är att jag inte riktigt har vetat hur jag skulle lyckas som skribent, vilka vägar det finns att gå. Länge låste jag mig vid bilden av författaren som skriver en bok, får den utgiven, skriver nästa bok, får också den utgiven, och så vidare. En bild jag med åren förstod är föråldrad, numera måste författare marknadsföra sig själva för att synas i den enorma konkurrensen. Men jag visste inte riktigt hur det skulle gå till. I bakhuvudet förstod jag ju att inget kommer av sig själv, man måste kontakta människor, vara om sig och kring sig. Men eftersom det är ett område som är mer eller mindre okänd mark för mig så vågade jag inte ge mig in där. Jag blev bekväm, jag lät mitt skrivande förbli en hobby. Jag slutade försöka innan jag ens börjat. Och allt eftersom åren gick utan att så mycket mer hände på författarfronten än att några noveller publicerades i sammanhang som knappast lockat stora läsarskaror - ja, vad ska jag säga. Jag har varit ganska uppgiven emellanåt. Och otålig, eftersom annat alltid tycks ha kommit emellan.
Jag vill gärna hävda att nu minsann ska det bli ändring, men att prata är lätt, för att ta till en anglicism.
Insikter är bra. Medvetenhet är bra. Nu är frågan: är jag beredd att jobba, verkligen jobba, för att få det jag vill ha?
Om svaret är nej, vill jag ens ha det då? Om svaret är ja, är jag då skyldig mig själv att försöka?
6 kommentarer:
Känner igen det där. Fast för mig gällde det sång. Någon sade till mig en gång för längesedan att "ska man bli operasångerska så måste man vilja det mer än allt annat. Det måste gå före allt annat. Precis ALLT annat." Kanske är det samma med författarskap? Fast författarskap har ju den positiva egenskapen att det aldrig är för sent :-) Du kanske bara behöver vänta till det är dags.
Det ligger nog mycket i det. Ibland tänker jag att jag är alldeles för splittrad, det är för mycket jag vill. Och att jag kanske inte riktigt våga låta mitt skrivande ta den plats jag egentligen vill. Jag har inte riktigt vågat breda ut mig. Vilket är lite märkligt, med tanke på att mina föräldrar är musiker och verkligen satsat på musiken, så de om några borde ju både kunna inspirera mig och hjälpa mig (vilket de nog iofs försöker göra). De byggde ju förstås upp sina karriärer i ett annat årtionde, med andra premisser.
Varför är det självklart att vilja att andra ska läsa det man skriver? Är skrivandet mindre värt om ingen läser? För mig har det varit en befrielse att inse att jag faktiskt njuter mer av skrivandet när jag släpper pressen på att en dag bli publicerad. Jag kan när som helst skicka in det jag har skrivit till ett förlag, men jag måste inte. Jag kan vara en lika bra författare ändå.
Men om det är din dröm att bli utgiven och få leva på att skriva, hoppas jag naturligtvis att du når dit! Har du funderat på att ge ut själv, på eget förlag eller utan förlag? Det är tydligen många som gör det nu för tiden när det är svårt att få trångsynta förlag att ge nya manus en chans.
Lisa, nej, det är klart det inte är självklart för alla, men för mig har det alltid varit det. Naturligtvis kommer jag alltid att skriva även om inte läser :) Men för mig har det alltid varit målsättningen.
Det är möjligt att jag skulle njuta mer om jag släppte på den ambitionen. Jag vet inte.
Jodå, självpublicering har jag funderat på. Det är mycket jag har funderat på. Men vill jag göra verklighet av det krävs det ju att jag verkligen tar reda på vad som måste göras, ur man gör det, och sedan genomför det, och det är väl där det har brustit.
Jag funderar. Så länge skriver jag vidare. :)
Var inte hård mot dig själv! Det tog lång tid för mig att komma igång. I efterhand tror jag att det helt enkelt berodde på att tiden inte var mogen. Vissa saker får man vänta in, och skriva kan man göra hela livet. Kanske behöver man inte bli publicerad ständigt - vissa perioder kanske måste vara med inåtvända för att man ska kunna utveckla sitt skrivande i rätt riktning. Lycka till!
Det här kanske kan vara ett alternativ för självpublicering: https://www.vulkan.se/
Skicka en kommentar