På verandan

Det är nästan lite svårt att fatta.

Jag sitter på vår veranda, ja, vi har en alldeles egen veranda, inringad av humle och en klätterros, med blomlådor jag fyllt med pelargoner i två rosa nyanser och vit hänglobelia som jag hoppas kommer stå som en kaskad ur dem senare i sommar. Dricker en alkoholfri öl och käkar jordnötter. (Jag dricker mycket sparsamt med alkohol för tillfället, och det har inte ett dugg med amningen att göra utan beror på att jag samsover med Stella.)

Planen var förstås att jag skulle sitta här själv och skriva medan mannen nattar Dante och Stella sov, men lilla fröken hade såklart inte alls somnat för natten som jag trodde, utan är nu klarvaken och i full färd med att försöka välta datorn. Men hon är ett mysigt sällskap så jag ska inte klaga.

Jag tittar ut mot sjön. Jag hör fåglarna sjunga, grannen spika och det avlägsna surret från motorvägen. En hund skäller. Vinden rasslar i trädkronorna. Myggen har inte hittat hit än. Det luktar frisk och sval försommarkväll. Solen skiner ännu på skogen på andra sidan sjön.

Det här är vårt. Det är faktiskt alldeles fantastiskt.