Att vara mamma är att ha ständigt dåligt samvete. (Jag vet inte om jag kommit på den meningen själv eller läst det någonstans.) Förutom det gamla vanliga (du gör fel om du ammar, du gör fel om du inte ammar, hur ditt barn än sover gör du fel, är ditt barn gnälligt och klängigt är det ditt fel, men om ditt barn är nöjt och glatt däremot är det knappast din förtjänst, då har du bara haft tur, och så vidare) så är mitt ständigt dåliga samvete att jag är så dålig på att göra saker med mina barn. Och att vi är så dåliga på att "komma igång" på morgnarna. Andra (inbillar jag mig) har hunnit både en sväng till lekplatsen, handlat mat och slängt ihop något fiffigt mellanmål innan lunch.
För min del är jag glad om jag fått på samtliga familjemedlemmar (utom min man, han brukar klara den biten själv) kläder innan lunch.
Men det där med att göra saker. Rent teoretiskt vet jag massor av saker man kan göra med barn. Man kan leka med dem. Man kan baka. Be dem hjälpa till att städa och diska. Sätta sig och pyssla pärlplattor, pärlhalsband, trolldegsfigurer eller fylla i en pysselbok. Ta på dem gummistövlarna och gå ut en sväng i skogen (som vi ju faktiskt har runt knuten numera). Gå ut i trädgården och sparka boll, rensa ogräs (som man kan köra i sin alldeles egen lilla skottkärra), blåsa såpbubblor, gunga. Man kan gå en promenad. Man kan spontangästa en kompis med barn i samma ålder. Man kan lasta in ungarna i bilen och åka till närmaste lekplats.
I praktiken tycker jag det är aptråkigt att leka (jag erkänner!). Pysslandet slutar alltid med att det är jag som sitter och gör grejer åt min son, vilket jag tycker är lite att missa poängen. Baka innebär massor av kladd, och disk, och slutar med att vi äter ännu mer socker (sedär, mer dåligt samvete!). Och det där med att spontangästa mina vänner har en tendens att stupa på att vännerna antingen inte är hemma eller har sjuka barn.
Dessutom innebär alla sådana här projekt - lägg märke till att det är så jag kommit att se det, som projekt - att jag måste genomföra en viljornas kamp med sonen. TV:n ska stängas av (ja, han ser alldeles för mycket på TV, där har vi nästa dåligt-samvete-grej). Kläderna ska tas på. Det ska helst kissas innan vi åker någonstans. Och allt ska passas in med Stellas sovstunder. Antingen får man passa på när hon sover, eller när hon är vaken och på så gott humör att hon kan roa sig själv på golvet samtidigt. Ska man iväg måste man åka innan hon somnar, alternativt vänta tills hon vaknar.
Som idag. Ända sedan igår eftermiddag har min plan för dagen varit att komma ut i trädgården, kanske passa på så att Stella kan sova ute i vagnen medan jag grejar i trädgården och Dante får hjälpa till och passa på att inviga skottkärran han fick när grannen rensade ur sitt förråd och som pinsamt nog stått orörd i carporten (fullt synlig för grannen) i nästan två veckor. Blåsa jättesåpbubblorna han fick i födelsedagspresent. Kanske rentav klippa gräset.
Som ni förstår håller den planen på att gå käpprätt åt skogen. Eftersom jag ville duscha innan jag klädde på mig idag var jag tvungen att vänta tills Stella behagade ta en förmiddagslur. Hon kan nämligen inte vara på golvet i badrummet, då kryper hon in i duschen, och duschdraperiet gör att jag inte ser vad hon annars hittar på. Babysitter och liknande vägrar hon vara i numera. När hon väl somnat runt elvasnåret hade jag så ont i ryggen (och var själv så trött) att jag var tvungen att lägga mig på spikmattan en stund innan jag duschade, sedan gjorde jag en kopp kaffe för att vakna till och satte mig här eftersom orden inom mig ville ut och det är lika bra att passa på när sonen är upptagen (ja, han tittar på TV! Jag vet!) och dottern sover. Nu börjar det närma sig lunchdags, Dante är fortfarande nakenfis, och dessutom börjar det mulna på. Jag är beredd att sätta en ganska stor summa pengar på att innan vi har ätit lunch, Stella har vaknat och förmodligen ammat, Dante är påklädd och alla är redo att gå ut, då har det börjat regna, jag har hunnit bli hungrig igen och det hela slutar med ännu en sommardag inomhus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar