När Dante var bebis tyckte jag nattamningen var jobbig. Anledningen till det var att vi fått för oss att han absolut skulle sova i egen säng, och därför höll jag mig vaken när jag ammade på natten för att kunna lägga tillbaka honom. Dante sov som bebisar mest gör, dvs han sov ett par timmar, vaknade, ville amma, somnade om med tutten i munnen, sov ett tag till, vaknade till och ville amma - kort sagt, inga konstigheter, och han fick den sömn han behövde.
Jag, däremot, sov som en kratta och mådde därefter.
Eftersom jag är stark motståndare till alla slags metoder som innebär att man lämnar ett barn skrikande i sängen, så köpte jag Elizabeth Pantleys "Somna utan gråt" för att få tips på hur vi kunde komma ur alla dessa uppvaknanden (som jag såg det). Några månader av scheman, vyssjanden, nappande och gudvetallt följde. Jag tyckte det hjälpte, mest för att nappandet (ihop med välling) gjorde att nattamningen minskade och tog slut, vilket väl gjorde att jag sov lite bättre (sedemera ledde detta till ett för tidigt amningsavslut, men det är en annan historia).
Så här i efterhand kan jag se att vad vi än gjorde, så kvarstod faktum: Dante sov bäst när vi helt enkelt lät honom sova med oss. Och vi också, eftersom vi slapp springa upp på natten och hålla på.
Därför har jag gjort det lätt för mig med Stella. När hon har somnat för kvällen (i sjal eller famn, med napp) lägger vi henne i spjälsängen. Och nu erkänner jag att hon är ett lättare barn på det sättet än Dante, eftersom hon sedan sover 3-5 timmar oavbrutet där. Han vaknade alltid ett par gånger under kvällen. När Stella vaknar första gången på natten lyfter jag över henne till vår säng på minsta gnäll (dvs innan hon hinner vakna ordentligt) och liggammar henne. Hon somnar om omedelbart och äter i sömnen. Ibland är jag fortfarande vaken när hon ätit klart några minuter senare, då ger jag henne nappen när ätandet har övergått till snuttande. Sedan somnar jag också om. Ibland somnar jag om direkt. Hon ammar mellan två och fem gånger per natt (tror jag) och gör det mestadels utan att vakna helt. Jag vaknar bara till så mycket att jag petar in bröstet när hon letar efter det, och ibland nappen. Hon sover vanligtvis 10-11 timmar per natt och 3-4 timmar dagtid, totalt runt 14 timmar per dygn. Enligt "Somna utan gråt" är det precis så mycket ett niomånaders barn bör sova.
Att jag inte är till hundra procent utvilad nu för tiden anser jag till största delen bero på att jag går och lägger mig för sent och går upp för tidigt.
Jag säger inte att samsovning passar alla. Jag säger inte att alla måste nattamma (eller ens amma alls). För en del passar andra lösningar bättre. Men jag säger att ibland stirrar man sig blind på att saker och ting måste vara på ett visst sätt när en enklare lösning finns mitt för näsan på en.
2 kommentarer:
Vad härligt att det fungerar så bra för er! För oss var samsovning det enda alternativet, för Björn gallskrek så fort vi lade honom någon annanstans än alldeles intill oss. I efterhand har jag förstått att det har gjort nattamningen mycket lättare och kan inte ens föreställa mig hur tungt det måste vara att gå upp varje gång barnet vaknar under natten.
Nä, måste man upp och springa om nätterna förstår jag faktiskt varför man försöker bli av med nattamningen så fort det bara går. Å andra sidan verkar många byta ut det mot välling, och alternativet göra välling mitt i natten tycker jag verkar ännu sämre (å andra sidan kan då pappan ta hälften av nätterna - det är förstås ointressant för oss när C är på en båt halva månaden...).
Skicka en kommentar