När scenerna lever

Hittade ett inlägg om den svåra konsten att skriva sexscener på Debutantbloggen, vilket var väldigt passande eftersom jag precis håller på och sliter mitt hår över en sådan. Eller, rättare sagt, jag trodde att det skulle bli en sexscen, men när jag började skriva den insåg jag att det blir så väldigt mycket bättre om de båda inblandade inte får till det. Att fokus på scenen, istället för sexet, blir själva spänningen, attraktionen mellan dem. Saken är den att de behöver prata också, och få in båda delar i samma scen blir för knöligt. Dagen därpå måste den ena av dem resa bort, så de får inte mer tid för tillfället heller. Att få till en naturlig pratscen är också svårt, men det roliga är att just nu, medan jag skriver det här, så kom jag på precis hur jag ska lägga upp scenen.

Och det var ju det inlägget egentligen skulle handla om. Varför en synopsis aldrig kan vara huggen i sten. För när jag besvarat tillräckligt många av de där frågorna jag skrev om i förra inlägget, fått liv i mina karaktärer och hittat tillräckligt många röda trådar för att bygga och sy ihop en historia, så uppstår ideligen situationer där scener inte funkar. Ibland inser man det tidigt, ibland inte förrän man redan skrivit scenen. Ibland upptäcker man katastrofalt stora logiska luckor som man måste ta ställning till - ska man laga dem, skriva om halva historien eller helt fräckt ignorera dem? (Det kan funka att ignorera logiska luckor! Varför kallar de bara inte in örnarna till Elronds råd och låter dem flyga med Frodo till Domedagsberget så att han kan droppa Ringen där direkt istället för att ge sig ut på en lång och skitfarlig vandring? Ja, jag vet att det finns en förklaring men den luktar efterkonstruktion lång väg.)

Och så har vi de där scenerna som förändras medan man skriver dem. Ibland är det svårt, som med den där sxescenen som inte blir någon sexscen, man trevar och ändrar och skriver om trots att det bara är ett första utkast, inte för att formuleringarna inte blev bra, utan för att karaktärerna inte beter sig som de borde, saker stämmer inte, logiken fattas. Men ibland är det magiskt. Man upptäcker nya lösningar, självklara lösningar när man plötsligt ser dem, saker faller på plats i takt med att fingrarna hamrar på tangentbordet.

Då finns det till och med hopp om att den här historien, den kan bli riktigt bra.