Jag är nog på väg upp ur formsvackan nu. Hoppas det är bestående. Halsinfektionen har det inte riktigt blivit något med, att Christian är hemma igen hjälper mycket, och igår hade jag till och med energi att dammsuga, svabba golvet och byta på sängarna. Det behövdes, kan man väl säga.
Idag gick jag till och med upp tidigt och satte mig vid datorn i syfte att JOBBA.
Resultat: FRUSTRATION!!!
Jag sitter och stirrar på mina anteckningar om hur jag ska redigera Skymningstid. Jag stirrar på själva texten. Jag svär för mig själv, för ju mer jag tittar på scenerna jag håller på med nu, desto fler problem ser jag. Det finns ingen anledning för Arkas att börja baktala sin arbetsgivare för Gro, som han knappt känner i det här skedet av berättelsen. Att de över huvud taget hamnar i samtal just där och då känns väldigt krystat, men samtidigt nödvändigt senare händelseutveckling. Omständigheterna kring Arkas konflikt med sin chef är grumliga. Ett stort sjok av text måste skrivas om helt. (Och inte bara där.)
Hur många gånger ska man behöva skriva om sin text? Nu menar jag alltså inte mindre formuleringar och omarbetningar av enskilda scener, utan när jag, trots allt förarbete och all planering upptäcker stora glapp i intrigens logik och måste göra ändringar som påverkar (vad som känns som) hela bokens handling. Vad gör jag för fel? tänker jag. Kanske har jag bestämt för mycket av vad som ska hända, istället för att låt karaktärerna leda mig? Jag vet inte. Jag vill ju nå någonstans i berättelsen, jag har ett mål, och på något sätt måste händelserna leda dit, tänker jag. Är det fel att tänka så?
Just nu känns det som om jag bara vill slänga hela texten i sjön och
börja om från början. Frågan är om inte det skulle gå fortare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar