Bara för att jag kände mig så deprimerad förut öppnade jag ett annat dokument och roade mig med att läsa igenom början på en berättelse jag skrivit två och ett halvt kapitel på. Det är en helt annan typ av berättelse än Skymningstid, jag har skrivit den mest för min egen skull, utan prestige och gestaltningsambitioner och hej och hå. Det är den berättelsen det kliar i fingrarna på mig att skriva när arbetet med Skymningstid känns för trögt. Mitt flyktprojekt.
Notera att om jag skulle börja skriva seriöst på den skulle jag om ett par år vara med den där jag är med Skymningstid nu. I full färd med att bara se felen och problemen.
Men jag lägger upp början av den här ändå. I sin oredigerade form. Alltid roar det någon.
* * *
Bortom dimman
En berättelse om ett besök i en annan värld och jakten på en värdefull kristall.
1.
Något var väldigt fel, och det hade med mina vingar att göra.
De vägde mindre. Det kändes faktiskt så, samtidigt som det hade blivit svårare att röra dem. Flyga var inte att tänka på, för även om jag naturligtvis flyger med magi eftersom vingarna egentligen är för tunna för att bära mig, så måste de ändå finnas där, och vara funktionsdugliga. Men det var de inte längre.
Kvinnan ryckte mig i ärmen.
”Kom nu”, manade hon. ”Du kan inte bara stå där. Det är andra som behöver hissen.”
Så jag följde henne ut i en kakafoni av människor – ja, alldeles äkta, renrasiga människor – och deras sorl och fotsteg, svag musik och pipande och plingande ljud jag inte kunde placera.
Vilken underlig plats!
Vår familj har varit otursförföljd länge nu. Det började med att farfar förolyckades i sin ungdom när han red på enhörningsjakt, inte genom någon skada enhöringen hade orsakat, nej, utan för att han snubblade när han skulle stiga av sin drake och föll så illa att han slog huvudet i en vass sten och omkom. Farmor var vid det tillfället havande med tvillingar, min far och hans syster, men systern dog vid förlossningen, och i samma veva visade det sig att farfar ådragit sig så stora skulder att farmor blev tvungen att sälja huset och ta tjänst som tvätterska. Hon uppfostrade i alla fall min far till en beläst och rättrådig man, som i vuxen ålder förälskade sig i äldsta dottern till en rik vinproducent. Dessvärre gjordes hon arvlös när hon gifte sig med min fattige far. De fick två söner, varav jag är yngst, och hela vår uppväxt präglades av att våra föräldrar flyttade runt medan de tog olika tillfälliga jobb. De tycktes alltid ha otur med jobben, särskilt min far, som blev avskedad av olika underliga anledningar, trots att han var punktlig, lydig, arbetsam och på det hela taget en nöjd och skötsam anställd. (Min mor var mer upproriskt lagd och hade svårt att förlika sig med att vara en arbetande kvinna istället för en rik arvtagerska – hon blev av med sina jobb för att hon bråkade med sina chefer och vägrade gå dit om hon kände sig orättvist behandlad. Och hon var alltid på pappa om att han var för mesig och fann sig i för mycket.)
När jag var sju och min bror var tio råkade min bror ut för en olycka som involverade en otämjd ungdrake och en knippe torrt hö. Brännskadorna blev svåra och ledde till att han förlorade flera av högerhandens fingrar och fick fula ärr på hela armen. När jag var tretton och min bror sexton snubblade min far på en kratta och föll så illa att han bröt båda handlederna och inte kunde jobba på flera veckor, och eftersom min mor hade grälat med godsägarfrun på stället vi bodde på just då, så slutade det med ännu en flytt. Förhållandet mellan min mor och min far hade vid det laget varit spänt ganska länge, och några månader senare lämnade hon honom, och oss. Hon är numera omgift, med en välbeställd och sannolikt mindre olycksdrabbad man. Vi träffar henne ibland, alldeles för sällan. Hon vill väl inte ha med oss att göra längre.
När jag var sjutton och min bror tjugo hände det som blev droppen för min bror.
Vi hade, efter ännu en uppsägning, flyttat hem till min farmor och bodde alltså fyra mer eller mindre vuxna personer i hennes lilla stuga utanför Kungens stad. Stugan var förstås för trång, men annars var det ett fint ställe, tyckte jag. Jag var vid den här tiden väldigt förtjust i att meta, och hos farmor fanns en djup och fin å med massor av fisk och trevliga små gläntor att vila i. Det var nära till stan, där jag och min bror började upptäcka tjusningen med krogliv och kabaréer, och storbonden på gården intill hade tre vackra döttrar i vår ålder.
Iliam, min bror, förälskade sig snart i mellandottern, som hade smilgropar, stora gröna ögon och vingar som skiftade i ljusrött när hon viftade med dem. Hon fann honom trevlig, fick jag höra genom hennes systrar, men den hon tittade längtansfullt på var en ung adelsman som ofta rastade i byn när han var ute på jakt. Det kunde man väl förstå, han var en rik och kraftfull ung man som var några år äldre än min bror, och till skillnad från denne inte märkt av någon drakeld. Efter att ha uppvaktat bondens dotter ett tag utan något vidare resultat, gjorde Iliam till slut vad vilken idiotiskt förälskad och desperat ung man som helst skulle ha gjort. Han utmanade sin rival på duell. Vapnet: drakar.
Att duellera med drakar var väldigt populärt vid den här tiden, inte minst för att den som riskerade skador var draken och inte dess ägare. Det gick i korthet på att man gick till en ödslig plats utan alltför mycket växtlighet eller bebyggelse och släppte lös två stridlystna ungdrakar på varandra, att slåss tills den ena gav sig. Att ha en drakmatriark i närheten, beredd att avbryta striden om den blev alltför våldsam (eller eldfängd), var att rekommendera.
Man skulle kunna tro att Iliam fått nog av drakar efter olyckan några år tidigare, men tvärtom hade han så att säga blivit biten av elden och övertygad om att han redan fått sin beskärda del av den. Han hade lyckats tämja Lystass som skadat honom och senare låtit ta ungar efter henne. När han nu anlände till platsen för duellen – ett dagbrott en bit nedströms ån – hade han med sig en av ungarna, den arton månader gamla Rödpanna, en knappt inriden unghanne i sin mest vildsinta ålder. Jag var med, försedd med salvor, bandage, en ask eldsläckningsmagi och en matriark, farmors Grönfjäll, en gammal hona på gissningsvis närmare ett ton. Hon skulle väl kunna få slut på vilken strid som helst, tänkte vi, om det skulle behövas.
Jag band Grönfjäll nere vid ån, utom synhåll för striden, men nära till hands om hon skulle behövas. Hon grymtade lite när hon med en kännbar duns lade sig i skuggan under träden och slöt sina gyllene drakögon. Iliams rival var redan på plats med två av sina snobbiga vänner och en gulorange drakhanne som stod och väste och stampade när han kände lukten av Rödpanna. Även föremålet för min brors ömma låga hade infunnit sig med sina systrar. Exakt vad vinnaren skulle få hade jag inte riktigt klart för mig, jag betvivlade att flickan skulle kasta sig i armarna på min bror om hon hellre ville ha den andre, men jag antog att det handlade om ära och prestige, och om att framstå som lite bättre i flickans ögon om man vann.
Rivalerna inledde med att ropa lite förolämpningar till varandra medan de flaxade upp och ner så att små pustar av magi spridde sig från dem. Flickorna viskade och fnissade. Så släpptes drakarna lös och rök genast ihop medan vi älvor tog skydd vid dagbrottets kant.
Striden blev snart våldsam, eldsflammorna flög runt drakarna, tänder glimmade, morrandet och vrålandet hördes förmodligen vida omkring. Drakarna tycktes jämstarka, och snart började både flickorna och jag inse att det var dags att bryta.
”Jag hämtar Grönfjäll”, sade jag, högt så att alla skulle höra.
”Nej!” utbrast Iliam. ”Rödpanna klarar det här. Titta, nu har han övertaget.”
Rödpanna hade kopplat ett grepp om sin motståndares strupe, men i nästa nu hade denne slitit sig lös, släppt ut en stor pust eld och slagit framtassarna om Rödpanna så att de dråsade i marken med den gulorange draken överst.
”Nej, nu hämtar jag Grönfjäll”, sade jag. Drakar är ganska bra skyddade mot drakeld, men jag kunde se att den sista eldsflamman hade fått Rödpannas bröstfjäll att ryka.
”Fegis!” ropade adelsmannen, och hans vänner skrattade.
”Du vågar inte hämta Grönfjäll!” ropade min bror, men jag brydde mig inte om honom utan drog upp magi ur marken för att kunna lyfta. Jag flög ner till platsen där jag bundit Grönfjäll eftersom det gick fortare än att gå.
När jag kom fram var den stora draken borta.
Jag stirrade dumt. Det var väl här jag hade bundit henne? Jodå, jag kunde tydligt se hur gräset och en halv buske hade plattats till där hon lagt sig att vila. Och kättingen jag låst fast runt trädet… vänta här nu. Jag gick fram och lyfte upp kättingen. Den var inte avsliten, som man hade kunnat vänta sig, utan snyggt och prydlig avskuren med vad som bara kunde ha varit en magisk skärstråle.
Sabotage.
Jag försökte lyfta igen, men magin var slut och jag var inte stark nog att samla mer så snart igen, så istället sprang jag bort mot dagbrottet.
”Grönfjäll är borta! Var har ni gjort av henne, era illvättar?” skrek jag.
Striden pågick fortfarande, men nu var det tydligt att Rödpanna höll på att förlora, och innan jag ens hunnit hela vägen fram rullade han över på rygg och vände upp strupen mot den andra draken, som på drakars vis tog ett lätt tag för att markera att han hade kunnat bita om han hade velat, och sedan vände upp huvudet för att yla ut sin seger.
Adelsmannen och hans vänner ylade lika glatt, och min bror svor. Han sprang fram till Rödpanna för att titta till sin drakes skador. Jag följde efter. I ögonvrån såg jag hur bondens mellandotter sprang bort för att ge segraren en kyss. Hennes systrar följde med, den yngsta såg på oss med beklagande min och ryckte på axlarna.
”Nu har jag fått nog av det här”, morrade Iliam. ”Ska vår familj aldrig ha annat än otur?”
”Det här med duellen var faktiskt din egen idé”, sade jag. ”Och att Grönfjäll är borta var inte otur, det var sabotage.”
”Hade jag inte haft otur hade jag vunnit”, sade Iliam. Hans vanligtvis djupblå ögon såg nästan svarta ut av ilska. ”Jag sa det inte till dig, men Rödpanna är lite förkyld. Han hostade en del igår kväll och nös imorse. Han är inte i form, och det är typiskt vår otur. Han har aldrig varit sjuk förut, och så blir han det kvällen innan sin första viktiga duell!”
”Det kanske också var sabotage”, försökte jag, men Iliam fnös.
Fortsättning följer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar